Nu ska jag börja med att berätta att jag hade fel i mitt föregående inlägg - Ohlssons bryr sig visst om vad vi konsumenter tycker*! Jag fick ett nytt meddelande från Alexandra (som är en av medlemmarna i ägarfamiljen) och det är för långt att återge här, men sammanfattningsvis så kan vi säga att hon inte alls menade att vara snorkig med sitt "Tack för ditt engagemang!" utan hon menade det hon skrev. Jag är ju en del av den ironiska generationen och alla som sett Schyfferts försvarstal vet väl vad det innebär.

* Or so they say - det är såklart högst oklart om de kommer att göra som 1083 av 1088 på FB tyckte, och återinföra kölappsystemet, men nu vet de vad vi tycker i alla fall :)

Och det är ju förresten inte första gången jag ställs inför den frågan - ganska ofta funderar jag på ett mess jag får, om det ska tolkas på det ena eller det andra sättet. Läser det med vänlig röst och med arg, för att få perspektiv. Sen finns det ju ett antal oskrivna regler som är mer eller mindre vitt spridda kring hur vi ska skriva för att inte missförstås. Om jag skulle svara på något av mina barns mess med ett "OK" så skulle de kasta sig på telefonen och fråga varför jag är arg. Om jag däremot svarar "OK!" så fattar de att det är ok och att jag inte hade tid att svara utförligare, men att jag inte alls är arg.

Och vad har vi här då? Jo jag har ju en lätt fixering vid omlottblusar, det är sen gammalt. Jag har testat flera av nätets mönster och inte blivit imponerad av någon utan tycker faktiskt att den vita jag sydde efter eget huvud med utgångspunkt i Merchant & Mills Factory-shirt är den bästa hittills. Problemet med den är bara att jag dels är lite ovan vid att ha ett sånt där knyt runt magen, det kasar upp lite och korvar sig och håller på. Sen blir inte alltid kragen så snygg under jackor/kavajer/koftor, och jag har ju alltid något sånt över blusen på jobbet så här års.

Så jag beslutade mig för att testa att åter utgå från Factory-shirt, den omlotten jag gjorde i vitt, men ta bort kragen på den och dessutom ta bort knytet och voila! då fick jag en omlottskjorta som inte kryper och korvar och som går utmärkt att ha under kavaj! Som man kan se på inläggets första bild så knyter jag ihop det undre stycket med sidsömmen med ett band. Det övre sidstycket knäpps fast på vänstra sidan med tre knappar (som jag fyndade ett rör av på mässan, och satte i manschetten också).

Tyget är bomull, en japansk bäckeböja/seersucker-variant från Merchant & Mills som heter Tottorri (vilket är en japansk stad om man skriver det med ett r) och som finns i flera färgställningar. Jag har en bit blått tyg hemma som också ska bli något så småningom....

Jag har tänkt på en sak i vår sewing community... vi gör liksom hela tiden en massa gratisreklam? Vi lägger upp bilder på fb och insta och taggar lydigt med mönstertillverkarens hashtagg, tygaffären nämns också och taggas, ibland även tygtillverkaren.

Det här gör vi ju, eller jag gör det i alla fall, som en tjänst till ”fellow-sewists” så att om någon blir inspirerad och vill ha något liknande så vet dom. Om man bara ville att infon skulle finnas i ens eget inlägg så skulle det ju räcka att skriva namnen, men med en hashtagg blir det sökbart på ett helt annat sätt och det uppskattar i alla fall jag.

Om jag blir nyfiken på ett nytt mönster så skriver jag inte (eller i alla fall väldigt sällan) och frågar om mönstret i någon fb-grupp. Jag söker i stället på Instagram på en lämplig hashtagg och hittar då folk från hela världen som sytt just det jag är nyfiken på, ofta med tips och kommentarer som underlättar för mig.

Men tillbaka till reklamperspektivet då. För det är ju också reklam vi gör eftersom vi sällan visar upp saker vi tycker sitter illa eller är riktigt dåliga. Jag gör såklart också saker som inte blir bra (pga mönstret ibland, tygvalet andra gånger, dålig sömnad eller att kroppen och mönstret inte är kompatibla), men jag visar ju inte upp dem? Det skulle dels kännas elakt, men det är ju också oklart om misslyckandet beror på min oförmåga eller att mönstret helt enkelt inte passar mig?

Jag promotar gärna mönster- och tygbutiker - som jag gillar, eftersom jag tycker att folk som gör bra saker ska hyllas, och om de frågar så får de gärna reposta mina bilder på sina egna sociala medier, så länge de talar om vem jag är. Om de INTE frågar och inte anger mig som källa (jo, det förekommer) då blir jag sur. Då är det som att överenskommelsen om ömsesidig respekt har brutits.

Å andra sidan vore det ju korkat att lägga upp bilder på det du sytt utan att tagga med mönstertillverkare och tygleverantör - det är ju det folk vill veta och det som hälften av frågorna handlar om - även om man skriver det aldrig så tydligt.

Förresten är det i det här perspektivet lite lustigt med Merchant & Mills, som är ett företag jag verkligen gillar. ALLA verkar vara otroligt måna om att märka sina alster med deras tagg (jag med!), men aldrig någonsin har jag sett att de har repostat något eller att de har något annat än studiobilder i sitt flöde (förutom när de på insta-story visade att någon klippt tvättlappar av överblivet tyg!!!). De är förresten - till skillnad från många andra - inte heller förtjusta i att folk hackar deras mönster. Jag tror att de tycker att de lagt ner så mycket möda på att göra mönstret perfekt, så alla förändringar är försämringar. I somras när jag var där frågade jag deras huvudkonstruktör om tips för att förlänga ärmen på Heron-blusen som finns i en av deras böcker. Hon tittade förvånat på mig och sa ”Why would you want to do that?” – ha ha ha!

På bilderna har jag på mig mina senaste Ginger-jeans, nu när jag har lärt mig vilken storlek jag ska sy och jag har justerat midjevidden och mashat ihop view A och B så är det ett perfekt mönster för mig, det är ju inte ens särskilt svårsytt. Manchestern har lite stretch (Ginger behöver det) och är köpt från Metermeter.

Jag har lagt det med luggen nedåt, dvs det känns slätt när man stryker med handen ned längs benet. Det där är en ständig fråga i FB-grupperna, åt vilket håll man "ska" lägga manchestern och jag blir lika provocerad varje gång (fast jag svarar aldrig längre). Regeln är ju tydlig och klar: manchester ska läggas åt det håll du vill ha det! Det blir olika lyster beroende på om luggen ligger uppåt eller nedåt och det känns olika om du stryker uppåt eller nedåt längs tyget - du avgör själv åt vilket håll du tycker att det är finast eller skönast.

Skjortan är Factory shirt från Merchant & Mills i tyg från Söders tyger och jackan är Eloise (Jenny H's bok) i Marimekko.

Häromdagen hade jag en sms-konversation med en väninna som jag tidigare jobbat med och som verkligen blivit en god vän.. Vi kommenterade varför en av grupperna på det företaget är mer framgångsrik än de andra, och kom fram till att det till stor del beror på den gruppens ledare, P.

Jag skrev till min väninna "Hon utvecklades verkligen från blyg viol till karriärkvinna på nolltid" - för när P började på IT-avdelningen så var hon lite förvirrad och osäker, och gav egentligen inte intryck av att hon var på en plats där hon ville vara alls. Men sen gick det inte så lång tid innan hon axlade rollen och gjorde den till sin, gjorde den till något mer än den varit innan kanske och jäklar vilken fantastisk resa hon gjort.

Men ordet "karriärkvinna" andas inte det lite väl mycket åttiotal eller något? Alltså, vi kallar ju inte en framgångsrik man för "karriärman", eller hur? Och är verkligen ordet "karriärkvinna" positivt laddat hos gemene man? Jag blev själv förvånad att jag använde det, för jag har nog inte egentligen en positiv laddning i det ordet - ändå använde jag det och jag gjorde det ju för att beskriva något positivt.

Bäst hade väl varit om jag bara konstaterat att hon utvecklats fantastiskt, även om jag nästan tycker att det ligger något överlägset i det med. Som om man inte förväntat sig det - eller? Sen tycker jag också att det är lite lustigt när jag så att säga kommer på mig själv med såna här saker, som att jag ertappar mig själv liksom. Men det är bra - man ska ifrågasätta sig själv emellanåt, det växer man av.

Jag vet att många i min omgivning tycker att det är trams att hålla på så här och väga ord, sila mygg liksom. Men min tro är att det gör skillnad. Om man vidhåller de benämningar som myntades när förväntningen på en kvinna var att hon skulle ta hand om hem och barn först och främst, och kanske ha nåt trevligt jobb vid sidan om - benämningar som "karriärkvinna" - då bibehåller man också de värderingar som rådde då. Eller i vart fall så kommer förändringen att gå långsammare, det är i alla fall min tro.

Det är nog inte så mycket klassisk "karriärkvinna" över den här skjortan jag sytt, men så är det inte så mycket klassisk karriärkvinna över mig heller. Det är en Factory shirt från Merchant & Mills klänningsmönster som jag förkortat och förlängt - jag tror att de säljer en extension till mönstret nu med en skjortvariant, om någon är osäker på hur det ska få klänningen till en skjorta på egen hand. Jag har förlängt ärmen och satt på en manschett och ett sprund (som jag i vanlig ordning lånar från Agnes) och bara för att jag hade lust så köade jag i tjugo minuter på Ohlssons igår (vad är det med butiken på Sveavägen???) för att köpa röda hjärtformade knappar till manschetterna, för att jag ville ha det bara.

Tyget är en svartvit bomull med Musse Pigg-serie som jag köpt från Textile Express för 14£/m, en av de engelska företag jag gillar att handla från ibland. Jeansen är mina svarta Ginger som jag sydde innan jag justerat midjan ordentligt, så jag kan inte ha dem utan bälte, men å andra sidan slipper jag knäppa upp om jag käkar pizza i dem :)