Ända sen jag såg första säsongen (och jag såg inte så mycket mer) av House of Cards har jag suktat efter Claire Underwoods vita omlottskjorta. Det finns så klart ett antal mönster på omlottblusar tillgängliga, och jag har provat några få, men jag har inte hittat någon omlottskjorta, alltså som en krispig och klassisk herrskjorta, men omlott. Jag har försökt övertala Sara på Mönsterfabriken att de ska ta fram en (och hon har inte varit negativ) men jag har ju varit tålmodig i rätt så många år nu tycker jag, så nu kunde jag inte vänta längre. Jag ritade själv!

Nu är det ju inte hundraprocentigt sant, för jag ritade inte helt själv från grunden, utan jag ritade om ett befintligt mönster. Syns det vilket? Jag hade från början tänkt utgå från Mönsterfabrikens Agnes, eftersom jag verkligen tycker att den är en klassisk och underbar skjorta, men den är kanske lite för vid för den sortens omlott jag hade tänkt mig? Kan ni se vilken jag till sist utgick ifrån?

YES! Detta är Merchant & Mills Factory dress, kortad till skjorta, förlängd med Agnes ärm och manschett och försedd med omlott och knyt. Sydd i mitt eviga favorittyg - teflonstretchen från Söders Tyger. Sömnaden blev lite sån att jag fick anpassa längs vägen, jag visste inte på förhand hur högt upp knytet (och hålet i sidan) skulle vara, inte heller hur lång omlottdelen skulle vara, men det funkade att lösa det allt eftersom jag sydde.

Om jag är nöjd? Jag är EXTREMT nöjd! Den blev precis så Claire Underwoodig som jag ville, feminin och knivskarp på samma gång. Det känns inte som om den kommer att glipa, jag har inte haft den på jobbet än så vi får se hur pass avslöjande den är...

I avdelningen småsaker som på ett sätt roar (och oroar) mig hittar vi detta:

Tänk er ett stormöte på en branschgemensam förening i en högprofilerad bransch i Stockholm. Tänk er att det sitter ca 20-25 personer i ett konferensrum och ytterligare 15 personer uppkopplade via Skype. Lägg därtill att den som är sammankallande (som alltid själv är minst 15 min sen till alla möten) just denna gång inte alls hann fram i tid, utan vände och körde hem igen och nu styr mötet via uppkoppling hemifrån.

Läget i rummet är lite spänt, alla står inför ett stort beslut som påverkas av myndigheternas agerande och där det är bra om alla i branschen tar samma beslut, så diskussionen är intensiv och emellanåt lite uppjagad. Plötsligt ser man hur bilden på skärmen (som alltså delas av mötets ordförande på distans) växlar från att visa en lagtext som diskuteras till att gå in på en hemsida som visar ett fotbollslags senaste match och dess ställning i ligan. Därefter öppnas ett nytt fönster i browsern och samme ordförande börjar klicka runt på någon slags skvallersida, innan någon i högtalartelefonen påminner honom om att han delar skärm med +35 personer… Så intressant tyckte han alltså att mötet var…

Det som är det skrämmande i sammanhanget är att det finns människor med så ansvarsfyllda (och välbetalda) jobb som tar sitt jobb på så lite allvar, det är inte klokt egentligen.

Själv har jag ofta en tendens att låta tankarna sväva iväg om jag inte tycker att ämnet är tillräckligt intressant. Vad ska jag sy nästa gång? Hur ska jag lösa det där problemet? Vad var det för samtal jag behövde ringa sen?... Men jag gör det ju bara så pass att jag snabbt kan hoppa in i diskussionen igen när det behövs, och om jag delar skärm eller presenterar något så ser jag till att inget privat eller ovidkommande syns…

En av de gånger jag lät mina tankar sväva kom jag på att jag skulle göra en långärmad skjorta av Merchant & Mills The Factory. Jag har gjort en vit kortärmad sen förut och jag gillar verkligen snittet på den. Vanligtvis när jag förlänger en ärm såhär så utgår jag från den befintliga ärmen för att inte behöva rita om ärmhålet och så gjorde jag även denna gång - jag la ärmen från Mönsterfabrikens Agnes ovanpå Factory-ärmen och så ritade jag ihop dem. Jag har förresten inte köpt deras Factory top addition, utan bara förlängt livdelen (mer bak än fram) på klänningen och graderat ut den lite över höften - det känns onödigt att köpa ett extra mönster för det...

Det blev bra - jättebra till och med, men jag missade en liten, liten detalj... Factory har en lätt nedhasad ärmsöm, alltså ärmen sätts inte fast uppe på axeln utan en bit ner. Det var ju inget problem vid ärmhålet eftersom jag använde factorys arm i den delen, men jag tänkte inte på längden... Eftersom axelsömmen är nedhasad så kommer ju ärmen längre ner, och blir alltså längre. Och eftersom Factorys ärm sys fast före man syr ihop sidsömmarna så var jag tvungen att börja med att sy ärmsprundet, sen sy fast ärmen i ärmen i ärmhålet, därefter sidsömmen och ärmens söm i ett och sist manschetten. Först då insåg jag att ärmen blev ca 4-5 cm för lång... Nu gillar jag ju långa ärmar och har därför förlängt Agnes ärm med tre cm så det blev ju allt annat än idealt. Som tur var blev de så långa att det funkar bra att vika upp manschetten ett varv och på det sättet få en lagom lång ärm. Alternativet hade väl varit 80-talets gamla ärmhållare, men några såna har jag inte kvar (jag hade flera när det begav sig!)

Tyget är det älskade bomullstyget med teflon stretch från Söders tyger.

(Foto cred Carin Zetterqvist - du är bäst!)

Jaha, idag tänker jag på boxen. Den där ni vet att folk älskar att påpeka för en att man borde tänka utanför?

Och jag tänker att det borde man kanske – när det kommer till vissa saker. Och att det behöver man val inte alls göra – tänker jag när det kommer till andra saker.

Fast när någon säger ”jag behöver lugn och ro för att återhämta mig” eller ”jag vill känna att jag har vänner runt mig större delen av tiden” så är det kanske just ett läge att konstatera ”Ja sån är du” och bara förhålla sig till det?

När det gäller färger och mönster (som jag har ibland i några ”statement pieces") så vill jag mest vara inne i boxen. ”Våga vägra svart” har ingenting att hämta hos mig – inte för egen del, ni andra får klä er som ni vill såklart. Däremot vill jag gärna testa livet utanför boxen när det gäller modeller, för jag tror – fortfarande för egen del – att obehaget mest handlar om vad man är van vid. Om jag bara har haft kjol eller klänning i flera år så är det ju inte konstigt om byxor känns ovant? Och om jag bara haft tajta byxor är det ju inte särskilt överraskande att ett par vida byxor kan kännas avigt. Till att börja med. För man vänjer sig ju, om man vill det, och om man jobbar på det.

SÅ. Jag har verkligen jobbat mig in i byxornas värld. Från Sara från Mönsterfabriken och Ginger från Closet case , via Eve från Merchant & Mills till Gaston från Republique du chiffon. Från låg midja och häng, till tajta jeans med låg midja, till hög midja och vida ben till ännu vidare ben! Och jag gillar det! Jag gillar att det inte är samma jag som tittar tillbaka från spegeln varje dag!

Gaston heter alltså denna byxa, ganska hög i midjan och tajtare fram än tex Eve. Eftersom min vän Ulrika (sewingprunelo på Insta) är så fin i sina så ville jag till sist testa.  De har dragkedja fram och utanpåliggande fickor fram, och en rejäl benvidd. De här prickiga Gaston pantalons är dock inte i original, jag har minskat benvidden med så mycket som FYRA centimeter i varje sida. Det är alltså 16 cm(!) per byxben, så ni fattar ju hur vida de var från början. Men nu gillar jag dem verkligen, så mycket att det troligen blir fler par – bara en sån sak! Tyget är alltså vita prickar på marinblå botten (från Ohlssons) och det flimrar lite digitalt (och om man syr för fort). Det är ett vävt bomullstyg med väldigt mycket elastan i, och på fel ledd, så jag var tvungen att köpa 1.5 m för att kunna lägga mönsterdelarna åt andra hållet liksom. Det är ju på bredden jag behöver stretchen, inte på längden...

Skjortan till är en förkortad Factorydress från Merchant & Mills och varför jag inte sytt fler av den är mer än jag förstår?