Det här är det tredje paret Danielle dungarees som jag har sytt och jag kan faktiskt lova att det är det sista, i alla fall till mig själv.

Mönstret är helt enkelt inte anpassat till en kropp som har midja och rumpa, och oavsett vilken storlek jag syr den i så får jag fitting-issues. De går ju inte heller att prova förrän alla 17 delar är ihopsydda och top-stitchade, vilket gör dem i praktiken omöjliga att ändra. Ändå älskar jag dem, eller snarare, jag älskar idén om dem. Om jag hade haft en figur som ett sugrör hade de kanske varit supersnygga?

Det första paret jag sydde var ju i storlek 42 och de var verkligen jättejättestora! Jag lyckades flytta knapplisten i sidan lite grann även efter att ha sytt ihop alltihop, men de är fortfarande himla stora.

Det andra paret blev aldrig klara - jag skulle sy i samma linnetyg som Ottoline-jackan, och jag hade ritat av mönstret i storlek 40 i stället för att bättre passa mig. Tyvärr gjorde jag det fatala misstaget att jag inte noterade att sömsmån INTE var inräknat och att både gå ner en storlek OCH missa sömsmånen gjorde dem så små att jag aldrig ens sydde klart dem.

Däremot beställde jag nytt linnetyg, för jag ville fortfarande ha dungarees till Ottoline, men jag kom på den lysande idén att sy en toille i ett skräptyg jag hade haft liggandes i tusen år och inte trodde att jag någonsin skulle sy något av.

Tur var väl det, för vi är fortfarande inte kompisar, Danielle och jag. Det beror på att jag har rumpa, midja och svank och att Danielle är oerhört rak och utan minsta tillstymmelse till kurva någonstans. Det funkar inte, även om jag bara hade tänkt ha dem som strandshorts (det blir ju på något vis full insyn också?) så jag gjorde ett antal försök att få till lite form.

Jag testade till och med att sätta på ett bälte fast jag vet att jag aldrig skulle använda det, jag gjorde inprovningar som jag sprättade och jag försökte göra en kurva mitt bak som jag också fick sprätta. Till sist satte jag dit en bit resår. Sen sprättade jag bort resåren. Nu får de vara som de är helt enkelt.

Framifrån tycker jag att de är OK, på gränsen till bra. Från sidan är de “rätt ok”. Bakifrån är de “skyll dig själv om du vill gå här bakom mig och må dåligt, du kan gå om”…

Väldigt ofta köper jag mönster på ren impuls. Jag ser en bild på Insta, antingen för att företaget i fråga gör reklam eller för att någon sytt upp ett plagg och så blir jag ögonblickligen förälskad och klickar hem mönstret. I 90% av fallen är det ett pdf-mönster, så jag får dem omedelbart och kan sätta igång när jag vill, vilket ju passar mig utmärkt, tålamod är inte min starkaste gren.

Ibland finns inte mönstret som pdf och jag blir tvungen att köpa pappersmönster, men det är vanligen inte något problem, ett par dagar brukar jag ju kunna behärska mig. Sen har vi de där enstaka fallen, när jag fylls av ett begär efter ett mönster, som inte finns som pdf och som är slut i sin pappersform… Det händer inte ofta, särskilt som att det inte sällan finns alternativ att välja på, men så har vi de där gångerna när jag måste ha just det där speciella mönstret - och så är det slut!

I början på det här året fick jag alltså syn på mönstret till Danielle dungarees från det franska Republique du chiffon (och jag kan inte låta bli, varje gång jag tänker på namnet på den här firman så tänker jag “Republique du Chiffonjé”, vilket är en helt annan sak och rättså obegriplig i sammanhanget?! Sluta!). I alla fall. Mönstret heter Danielle och när jag väl kom till skott och skulle köpa så var det slut! Jag kollade med FB om någon hade köpt och ville sälja, men fick bara tips om andra dungarees, och min hjärna hade ju target locked på Danielle så det gick inte att styra om.

Jag messade chiffonjé-republiken och fick till svar att de skulle komma in igen “så småningom”, så jag fick liksom bara öva tålamod, vilket alltså är en utmaning. Jag hanterade det genom att lägga in en påminnelse i min telefon, att jag skulle kolla nätet varje dag om mönstret hade kommit in och för ett par veckor sedan hände det, jag blev så förvånad att jag nästan missade det!

Så… när förväntningarna är så här högt ställda är ju frågan om det finns ens en chans att nå upp till dem? Svaret är JA! jag älskar Danielle! De är roliga att sy, de är bekväma att ha på sig, mönstret är lätt att följa och det finns inga som helst negativa saker att säga. Förutom…

De är lite för stora… Jag mätte och kollade deras sizechart, tog i beräkningen att “fransyskor är små” och sen sydde jag en storlek 42. Nu är jag i valet och kvalet om jag ska sy om det här paret och försöka ta bort ca 2 cm i sidan, på varje del, ungefär från fickan och uppåt till och med linningen, eller om jag ska låta dessa vara som de är och sy ett par till? Det är ju inte så att jag inte kan ha dem, men jag känner mig lite lite som Super-Mario om ni fattar? Om jag får lite mer midja på dem så blir det mer form, utan att jag behöver ge avkall på komforten (hoppas jag).

Tyget jag har använt är ganska tunt och följsamt och har lite stretch vilket är superskönt på ett sånt här plagg. Nackdelen med detta tyg just nu är att det blöder och att mina händer var helt blå efter att jag hade sytt, men det hjälps väl av en tvätt kan jag tänka. Då lär de ju krympa en aning också?

Jag behåller nog dessa som de är, jag är för det första inte så road av att sprätta och sy om när det egentligen inte blivit fel… Och då kan jag ju sy nästa par i svart, villhöver jag inte ett par svarta dungarees också?