Jaha, jag antar att det finns få saker just nu som inte handlar om viruset och hur vi ska hantera det och den verklighet vi nu möter. Alla jag pratar med har sina tankar, sitt perspektiv och väcker nya frågor hos mig. Alla suktar efter svar och riktlinjer, men sanningen är ju den att det vi nu står inför aldrig förr har hänt. Det har aldrig förut i mänsklighetens historia inträffat en pandemi under de här premisserna. Med det menar jag att man inte förr reste som vi gjorde, bodde så tätt som vi gör eller har en ekonomi så hårt uppbyggt kring turism och resande. Inte en ekonomi byggd kring börshandel och finansiella instrument, inte byggd på att folk lånar sig blå...

Och eftersom ingen faktisk vet så kan de som är experter bara göra "educated guesses" och vi andra får hålla tummarna och hoppas att de har rätt. Jag är själv inte jätterädd för att bli sjuk, jag inbillar mig (och vet inte om det är på goda grunder eller ej) att jag är så pass vältränad och frisk i övrigt att det borde gå bra. Med betoning på borde. Det är väl värre för dem som röker eller har dålig kondis eller har andra underliggande sjukdomar. Som min mamma och m in syster - dem oroar jag mig för. Annars oroar jag mig mer för världsekonomin och för att extremistiska politiska strömningar ska få ännu mer fart om vi går in i en lågkonjunktur pga viruset. Hur det kommer att gå med våra pensioner orkar jag inte tänka på.

Mitt i det här drabbas jag lite av en känsla av hopplöshet och uppgivenhet - vad ska allt vara bra för liksom? Varför ska jag sy något (och blogga om det?!) just nu, det finns väl viktigare saker att göra? Jo, kanske, men när alla de viktiga sakerna är gjorda så måste man ju försöka hitta glädje också, och som vanligt gör jag det vid mina symaskiner. Just nu jobbar jag dessutom hemifrån (vi får inte åka kommunalt till jobbet, och jag pallar inte tat cykla genom Slussenkaoset) så jag "sparar" en timme om dagen, den tänker jag använda till att sy.

Den här kjolen jag har sytt har ni sett förut, eller ja ni har sett modellen (här och här) och ni har sett tyget här. Det roliga med det här tyget är ju att jag från början hade en tremetersbit som jag inte riktigt visste var den kom ifrån. Jag gilla de tyget jättemycket dock och tänkte att jag skulle försöka mig på at sy en långärmad Trapeze av det. Det gick åt h-vete helt. Jag ändrade det mönstret lite för mycket, jag tycker att den är för hög i ärmhålet så jag gröpte ur det lite. När man gör det finns det risk att det blir för lite tyg över ryggen i stället och det var precis det som hände, och själva ärmen blev också fel. Som tur var kunde jag rädda de stora klänningsstyckena till delar av en camber till Rakel och så fick jag till slut en meter över.

Den metern tycker jag att jag har använt klokt, för jag är jätteförtjust i den här modellen. Den är ju egenomritad, men har sin grund i Cleo från Tilly and the buttons, men det syns inte längre. Hög midja sm sitter lite löst, hängslen, stolpfickor bak och djupa fickor fram - och så fodrad förstås! Till den har jag en Agnes från Mönsterfabriken i teflon stretch.bomull från Söders tyger.

I mitt förra inlägg funderade jag över vems ansvaret för ett budskap främst är, avsändaren eller mottagaren?

Sen när jag fortsatte att fundera, så insåg jag att det här kanske inte är ett utbrett problem egentligen, utan att det snarare är så att jag har personer i min närhet som ser saken på ett annat sätt än alla andra jag känner.

De tycker sig alltid ha rätt tolkning av allting och tycker sig också alltid besitta tolkningsföreträde. Eller, jag tror i själva verket inte att de reflekterar över detta [kanske inte reflekterar så mycket över huvud taget?] utan bara utgår från att de har rätt.

Det innebär att deras budskap alltid ska tolkas på det sätt som de avsett (allt annat blir föremål för ”det får stå för dig”) och invändningar mot att de tolkar det jag säger på sämsta tänkbara vis och inte med eftertanke om vad jag annars kan ha menat, möts med oförstående. Självklart har jag inte menat något annat än det de bestämt, allt annat är efterhandskonstruktioner! Så här går det ju inte att ha det i nära relationer, även om man ibland försöker, och kanske lite för länge, det förstår ju vem som helst. Och relationen upphör därför så småningom att vara nära, kvantitet kan inte trumfa kvalitet, oavsett vad vissa säger.

I samma veva börjar jag tänka på en annan relation jag hade för ett par år sedan, en kärleksrelation med komplicerade inslag. Mannen det handlade om gjorde mig hela tiden ledsen och behandlade mig ofta väldigt illa, trots hans uttalade försäkringar om att det inte var hans avsikt. Men det som gör ont gör ju ont även om avsikten inte är att skada. Om någon råkar veva en bräda i huvudet på dig så lovar jag att det gör ont, även om det inte var ett avsiktligt slag.

Det här försökte jag förklara för mannen i fråga när jag avslutade relationen, men han kunde inte (ville inte?) alls se det från min ståndpunkt. Hur kunde jag bli sårad när hans avsikt inte var att såra?

Kjolen jag har på mig sydde jag i januari i år(!) och den var tänkt att användas på kryssningen i Karibien, den som blev av utan bagage. Nu tror jag inte att den hade varit klockren på den resan, men jag är glad att den är sydd och att jag har börjat använda den, för det är något med den här intensivt blåa färgen som gör mig lycklig. Och modellen är superskön när det är varmt eftersom den inte sitter åt någonstans.

Modellen är samma som den jag skrev om här, alltså ett jättehack på Tilly & the Buttons Cleo. Jag har fodrat den trots att det är en sommarkjol, helt enkelt för att jag tycker att det är snyggt och skönt. Tyget är chambray från Merchant & Mills och har den enda nackdelen att det skrynklar lite, men på sommaren får man vara skrynklig, det är sen gammalt!

Herregud vad jag älskar SOLEN! Det är nästan fånigt att sol och ljus har så enorm påverkan på mitt humör, jag känner mig lite radiostyrd nästan? Och det blir ju extra dumt med tanke på att november i år hittills har varit extra dålig på ljus. I Stockholm har vi hittills haft hälften så många soltimmar som normalt - som normalt i november, då det alltså redan är väldigt låga nivåer. Dessutom gör det att alla bilder jag försöker ta blir skräp, de på kavajen med huva till exempel är ju jättedåliga på grund av för lite ljus. Men. Det enda man kan göra åt det är att förhålla sig till det - inte sant?

Nu har jag i alla fall hittat ett ställe på min arbetsplats där ljuset verkligen flödar in, det är till och med ok på mulna dagar faktisk, även om det då inte duger för att ladda upp de inre solcellerna. Har jag tur så kommer det inte så mycket folk just under min korta fotosession heller, jag är inte helt bekväm med att stå och posera ensam framför en kamera med självutlösning - jag är väl ungefär 30 år för gammal för det...

Jag tänker åter igen på hur min kreativitet fungerar och jag är så jäkla tacksam för den! Det är är rätt ofta jag ser någon på stan, vars stil jag gillar eller ser en bild på något plagg som är jättesnyggt, men det är mer "idéen" om outfiten eller plagget jag gillar, inte nödvändigtvis själva plagget. Och så ligger den där idén och marinerar i mitt undermedvetna ett tag, tills den plötsligt poppar upp som en färdig design. Ofta ser det då inte alls ser ut som just det plagget som inspirerat mig, men det har en ton av det, en förnimmelse. Just den här kjolen är en kombination av att jag tänkte på kjolen Cleo från Tilly & Buttons (min version, som jag ju hackat rätt bra redan) och tänkte att det kanske vore fint att göra typ den, men utan "bröstlappen"? Sen snubblade jag över den här gamla bilden på Instagram och plötsligt visste jag precis vad jag ville göra!

.

En svart högmidjad kjol med hängslen helt enkelt! Tyget hade jag sen förut, det är samma som jag sydde mina svarta hängslebyxor från Mönsterfabriken av, och det räckte precis, var bara slamsor kvar! Jag har ju sen förut ändrat Cleo rätt mycket, satt dit fickorna fram och bak, gjort inprovningar bak och satt dit en dragkedja (i sidan på mina andra Cleosar, mitt bak på denna). Jag har också kikat lite på den klänning som Assembly line gjort som heter Apron dress - den har banden i kors i ryggen och det är så himla grafiskt och snyggt tycker jag. Men dels har juden klänningen en "bröstlapp" vilket jag inte ville ha, och dessutom har den klänningen ett högst tveksamt veck mitt bak över rumpan, och det skulle aldrig funka på mig.

Faktum är att det är något av ett under att jag själv väljer att göra en kjol med hög midja - jag som i övrigt låter allt hänga på höften och hatar höga midjor. Men jag tror att det mest är åtsittande höga midjor jag hatar och här har jag med flit gjort den rätt lös, jag vill att den ska följa kroppsformen men inte sitta åt. 

Den vita blusen är ju en Cina från Mönsterfabriken och jag använder verkligen just denna precis hela tiden. Jag har sytt tre stycken nu (en fjärde är på G) och jag älskar dem verkligen allihop! Kavajen är Raw edge-kavajen med ärm i ull-interlock - också den en storfavorit i min garderob just nu.

Och så solen jag fick där en stund, i trapphuset på 13:e våningen! Det märkliga är att huset jag är i har 13 våningar, men trapphuset har 14 - nästa gång ska ni få se det corny stället som alltså ligger våningen ovanför denna - fast jag tycker att det blir rätt corny här också, med den där stora granen eller vad det är där bakom. Men ljuset! Ljuset!