I mitt förra inlägg funderade jag över vems ansvaret för ett budskap främst är, avsändaren eller mottagaren?

Sen när jag fortsatte att fundera, så insåg jag att det här kanske inte är ett utbrett problem egentligen, utan att det snarare är så att jag har personer i min närhet som ser saken på ett annat sätt än alla andra jag känner.

De tycker sig alltid ha rätt tolkning av allting och tycker sig också alltid besitta tolkningsföreträde. Eller, jag tror i själva verket inte att de reflekterar över detta [kanske inte reflekterar så mycket över huvud taget?] utan bara utgår från att de har rätt.

Det innebär att deras budskap alltid ska tolkas på det sätt som de avsett (allt annat blir föremål för ”det får stå för dig”) och invändningar mot att de tolkar det jag säger på sämsta tänkbara vis och inte med eftertanke om vad jag annars kan ha menat, möts med oförstående. Självklart har jag inte menat något annat än det de bestämt, allt annat är efterhandskonstruktioner! Så här går det ju inte att ha det i nära relationer, även om man ibland försöker, och kanske lite för länge, det förstår ju vem som helst. Och relationen upphör därför så småningom att vara nära, kvantitet kan inte trumfa kvalitet, oavsett vad vissa säger.

I samma veva börjar jag tänka på en annan relation jag hade för ett par år sedan, en kärleksrelation med komplicerade inslag. Mannen det handlade om gjorde mig hela tiden ledsen och behandlade mig ofta väldigt illa, trots hans uttalade försäkringar om att det inte var hans avsikt. Men det som gör ont gör ju ont även om avsikten inte är att skada. Om någon råkar veva en bräda i huvudet på dig så lovar jag att det gör ont, även om det inte var ett avsiktligt slag.

Det här försökte jag förklara för mannen i fråga när jag avslutade relationen, men han kunde inte (ville inte?) alls se det från min ståndpunkt. Hur kunde jag bli sårad när hans avsikt inte var att såra?

Kjolen jag har på mig sydde jag i januari i år(!) och den var tänkt att användas på kryssningen i Karibien, den som blev av utan bagage. Nu tror jag inte att den hade varit klockren på den resan, men jag är glad att den är sydd och att jag har börjat använda den, för det är något med den här intensivt blåa färgen som gör mig lycklig. Och modellen är superskön när det är varmt eftersom den inte sitter åt någonstans.

Modellen är samma som den jag skrev om här, alltså ett jättehack på Tilly & the Buttons Cleo. Jag har fodrat den trots att det är en sommarkjol, helt enkelt för att jag tycker att det är snyggt och skönt. Tyget är chambray från Merchant & Mills och har den enda nackdelen att det skrynklar lite, men på sommaren får man vara skrynklig, det är sen gammalt!

Herregud vad jag älskar SOLEN! Det är nästan fånigt att sol och ljus har så enorm påverkan på mitt humör, jag känner mig lite radiostyrd nästan? Och det blir ju extra dumt med tanke på att november i år hittills har varit extra dålig på ljus. I Stockholm har vi hittills haft hälften så många soltimmar som normalt - som normalt i november, då det alltså redan är väldigt låga nivåer. Dessutom gör det att alla bilder jag försöker ta blir skräp, de på kavajen med huva till exempel är ju jättedåliga på grund av för lite ljus. Men. Det enda man kan göra åt det är att förhålla sig till det - inte sant?

Nu har jag i alla fall hittat ett ställe på min arbetsplats där ljuset verkligen flödar in, det är till och med ok på mulna dagar faktisk, även om det då inte duger för att ladda upp de inre solcellerna. Har jag tur så kommer det inte så mycket folk just under min korta fotosession heller, jag är inte helt bekväm med att stå och posera ensam framför en kamera med självutlösning - jag är väl ungefär 30 år för gammal för det...

Jag tänker åter igen på hur min kreativitet fungerar och jag är så jäkla tacksam för den! Det är är rätt ofta jag ser någon på stan, vars stil jag gillar eller ser en bild på något plagg som är jättesnyggt, men det är mer "idéen" om outfiten eller plagget jag gillar, inte nödvändigtvis själva plagget. Och så ligger den där idén och marinerar i mitt undermedvetna ett tag, tills den plötsligt poppar upp som en färdig design. Ofta ser det då inte alls ser ut som just det plagget som inspirerat mig, men det har en ton av det, en förnimmelse. Just den här kjolen är en kombination av att jag tänkte på kjolen Cleo från Tilly & Buttons (min version, som jag ju hackat rätt bra redan) och tänkte att det kanske vore fint att göra typ den, men utan "bröstlappen"? Sen snubblade jag över den här gamla bilden på Instagram och plötsligt visste jag precis vad jag ville göra!

.

En svart högmidjad kjol med hängslen helt enkelt! Tyget hade jag sen förut, det är samma som jag sydde mina svarta hängslebyxor från Mönsterfabriken av, och det räckte precis, var bara slamsor kvar! Jag har ju sen förut ändrat Cleo rätt mycket, satt dit fickorna fram och bak, gjort inprovningar bak och satt dit en dragkedja (i sidan på mina andra Cleosar, mitt bak på denna). Jag har också kikat lite på den klänning som Assembly line gjort som heter Apron dress - den har banden i kors i ryggen och det är så himla grafiskt och snyggt tycker jag. Men dels har juden klänningen en "bröstlapp" vilket jag inte ville ha, och dessutom har den klänningen ett högst tveksamt veck mitt bak över rumpan, och det skulle aldrig funka på mig.

Faktum är att det är något av ett under att jag själv väljer att göra en kjol med hög midja - jag som i övrigt låter allt hänga på höften och hatar höga midjor. Men jag tror att det mest är åtsittande höga midjor jag hatar och här har jag med flit gjort den rätt lös, jag vill att den ska följa kroppsformen men inte sitta åt. 

Den vita blusen är ju en Cina från Mönsterfabriken och jag använder verkligen just denna precis hela tiden. Jag har sytt tre stycken nu (en fjärde är på G) och jag älskar dem verkligen allihop! Kavajen är Raw edge-kavajen med ärm i ull-interlock - också den en storfavorit i min garderob just nu.

Och så solen jag fick där en stund, i trapphuset på 13:e våningen! Det märkliga är att huset jag är i har 13 våningar, men trapphuset har 14 - nästa gång ska ni få se det corny stället som alltså ligger våningen ovanför denna - fast jag tycker att det blir rätt corny här också, med den där stora granen eller vad det är där bakom. Men ljuset! Ljuset!

Jaha. Vad är det jag stör mig på idag då – för alltid är det ju något, eller hur? Jo idag stör jag mig på den så kallade Kulturpersonlighetens rättegång i Hovrätten. Eller för att vara tydligare, det är ju inte rättegången i sig som stör mig utan det är de argument som den åtalade mannen och hans försvarare lägger fram som bevis på hans oskuld.

Nu ska man komma ihåg att det oftast är betydligt lättare att ”dra till med vad som helst” till sitt försvar, medan den som anklagar någon för något kanske (i vart fall i de bästa av världar) är lite mer försiktig i sin tvärsäkerhet. Ett visst utrymme för ”inte skulle väl jag” måste alltså finnas – men det här? Jag menar VAFFAN? (Här märks det än tydligare att jag trots att jag har en Jur.Kand i mitt akademiska bagage inte har tjänstgjort i en domstol. Jag betvivlar att argumentet ”Ja, men vaffan??” skulle ha gjort mig framgångsrik eller tagit mig särskilt långt. )

Kulturpersonligheten säger nämligen enligt nyhetssidorna att handlingar som denna är ”bortom min natur” och hans advokat fyller på med att säga att han inte är ”den typen av människa”, alltså den typ av människa som våldtar.

Hm. Det här väcker såååå många frågor. Finns det alltså en ”typ som våldtar”? Och hur definieras denna typ, hur kan vi se vem som tillhör denna typ? Eller är det så att det är mannen i fråga som själv definierar sin typ, som inte själv tycker att han har våldtagit? Kanske för att han är så oemotståndlig så att alla kvinnor i själva verket faktiskt VILL, även om det skulle undslippa dem ett litet ”nej, nej, sluta”? Kanske är det faktiskt så att den här Kulturjäveln själv inte tycker att han har våldtagit? Men det är ju inte relevant i sammanhanget, det är därför vi har domstolar som kan tolka de lagar vi skapar och som kan säga att det kanske faktiskt ändå är så att kulturjäveln är just den typen av man som våldtar…

Jag kommer dessutom att tänka på en av Sveriges större skådespelare som i kölvattnet av #metoo anklagades för att ha tafsat och betett sig kränkande mot kvinnor. Han hävdade att han varit gift med så fantastiska kvinnor så varför skulle han ens behöva antasta ovilliga? Kanske tänkte även han att han var så oemotståndlig (han hade ju faktiskt dejtat och varit gift med fantastiska kvinnor!) att inget närmande från hans sida borde vara ovälkommet.

Och förresten ”Han är en vanlig kille, inte en typ som våldtar-hans personlighet är inte sådan"… Det är väl inte så långt från den argumentation som de muslimska nämndemännen använde när de friade en man från anklagelser om misshandel? Han kom ju från en fin familj!!! Nu är det visserligen milsvidd skillnad mellan vad en försvarare får och bör säga, och vad nämndemän ska skriva i domsluten, men principen. Den principen är att det är de påstådda handlingarna som ska bevisas eller inte, inte huruvida den anklagade (eller målsäganden) kommer från en fin familj eller är av en viss ”typ”.

Och nämndemännens argumentation blev ju huggna i småspillror av de flesta - är inte detta samma sak?

Men OK, nog om det. Jag har ju såklart sytt också. Och innan jag berättar detaljerna om det så vill jag säga att den här kavajen har legat i mitt bakhuvud och gottat sig sedan förra hösten. Då var nämligen Ulrika och jag i Paris och såg Dior-utställningen (som var fantastisk) och en Diorkavaj med huva fastnade hos mig. Ett optimalt plagg när man som jag strävar efter formella kontorskläder med en twist!

Själva saken var bara att jag inte ville att det skulle vara som en jacka med huva, jag ville ha kavajslagen och att huvan skulle gå från det övre slaget. Jag avvaktade med att dra igång eftersom jag inte visste hur jag skulle lösa det med foder och infodringar, så att huvan inte skulle bli för styv eller stel liksom. Jag har sytt en kavaj med huva förut, en Leone tror jag att det var, med huva i samma ull som kavajen . Den huvan blev så styv att jag knappt har använt jackan, men den hade andra issues också inte bara huvan. Nu är det fem år sedan så lite har väl min sömnadsförmåga utvecklats, men ändå. Detta höll mig tillbaka.

Så hade jag en dag på mig min gröna Cleo som jag gillar så mycket. och tänkte att det vore fint att ha en kavaj till. Men det jag hade fått över efter Cleosömnaden räckte ju inte på långa vägar, möjligen till en snäv kjol, men en kjol hade jag ju redan såååå...

Sååå... med ärmarna och huvan i en svart merinoullsinterlock (jag tror att jag köpte den hos Hjalmarsson & Andersson förra året) så räckte det gröna tyget till en kavaj i Raw Edge-mönstret från Makers Atelier!

Huvan kommer från Eloise (hon dyker upp hela tiden!) och jag behövde bara ta bort några centimeter i framkant för att den skulle bli lika lång som det övre kavajslaget. Jag har sytt stolpfickor och stolp-knapphål och gjort klädda knappar. Efter det fanns i princip bara trådar kvar av det gröna tyget!

Nackdelen med att jag har börjat sy stolp-knapphål är att jag inte kommer att kunna sy något annat i fortsättningen på den här typen av plagg. Jag tycker helt enkelt att det blir så vansinnigt snyggt! Å andra sidan är det ju bara bra för mig att det tar lite extra tid, jag lägger väldigt mycket tid på att sy, men i ärlighetens namn så behöver jag ju inte ha så särskilt hör produktionstakt... Jag tror att jag skulle kunna a en "svart kjol-vecka" och ha olika svarta kjolar varje dag, i vart fall arbetsdagarna...

Alltså: det är OK att det tar tid...