If you are the dealer, I'm out of the game
För ett tag sedan överhörde jag något på radion en morgon - något som faktiskt fastnade. Jag har alltid på P3 på morgonen när jag gör mig i ordning, jag lyssnar inte så aktivt för det mesta, det är bara trevligt att ha lite prat och musik som kuliss till morgonbestyren [som ett sidospår måste jag dock säga att om inte Hanna H är med i studion så stänger jag ofta av, det blir så gapigt utan henne???].
I alla fall. Någon talade om en podd gjord av eller med intervju med en man som bestämt sig för att bli "ekonomiskt oberoende" före en viss ålder. Även fast jag personligen känner tre män som slutat jobba före 50, för att de inte längre behöver det, så är den där jakten på att tjäna så jäkla mycket pengar så orealistisk för det stora flertalet, och lite motbjudande dessutom.
Här kommer tankarna in på ännu ett sidospår, nämligen Notre Dame. Inte själva branden som ju är förfärlig, utan det faktum att ett antal män har skänkt svindlande summor från sin privata förmögenhet för att bygga upp den igen. En fransk affärsman skänkte genast 1 miljard kronor, vilket så klart betyder att han har minst lika mycket kvar, han skulle ju inte skänka bort allt han har precis. Skulle inte hans miljard ha suttit fint i ett mer humanitärt sammanhang? Fast då skulle han ju inte fått en plakett innanför dörren som för alltid kommer att förkunna hans generositet...


Men alltså, tillbaka till killen som skulle vara ekonomiskt oberoende. Saken var den att han inte eftersträvade att bli svinrik. Hans definition av "ekonomiskt oberoende" var lite annorlunda än den man vanligen hör. Han ville placera pengar i aktier och få utdelning på dessa, en utdelning som skulle täcka hans mest basala kostnader, dvs hyra och mat. Då skulle han anse sig ekonomiskt oberoende så till vida som att han inte nödvändigtvis behövde jobba för pengar, utan kan jobba med det som han vill och tycker är intressant utan att bekymra sig om han skulle ha pengar till hyran. Det han jobbar ihop blir i så fall guldkant eller extra, men aldrig nödvändigt.
Det kändes på något sätt fräscht och klokt och fick mig att tänka på mig själv och min egen ekonomiska situation. Sen jag skilde mig och fick fullt och ensamt ansvar för mig och barnen så har jag haft någon slags ekonomisk ångest. Den minskade inte när företaget jag jobbade på gick i konkurs året efter skilsmässan och jag bestämde mig för att starta eget.
Ångesten ligger i vetskapen om att allt är upp till mig, det finns ingen att falla tillbaka på om det skulle skita sig. Det finns ingen make med fast inkomst, inga föräldrar med pengar att låna ut eller så småningom ärva. JAG har ansvar - bara JAG. Så jag sparar och jag jobbar och jag sparar. Jag surrar för storm och ser till att ha reserver och buffertar. Men sen då? När ekonomin är i sin ordning och bufferten är hygglig - vad gör man då? Köper ny soffa? Nytt matbord, bil, lägenhet eller ännu en långresa?


Nej. Jag är lite "konsumtions-mätt".
Jag kom på att det jag verkligen, verkligen vill ha och behöver, det är TID. Tid att göra en massa saker jag behöver, måste eller vill. När man som jag jobbar i egen firma som konsult, och tar betalt per timme, så blir ju korrelationen mellan arbetad tid och pengar in i bolaget så tydlig. Jag kan vara ledig hur mycket som helst men jag kan också jobba hur mycket som helst. Det viktiga är att inte stirra sig blind på just det där "om jag är hemma x dagar så kostar det mig xx kronor" utan fundera över om jag verkligen behöver de där xx kronorna just nu? Eller om jag faktiskt mer behöver vara ledig, även fast jag inte ska åka bort.
Så jag tog ledigt från jobbet - hela den här veckan har jag varit ledig, och inte bara för att sy (vilket är det jag vill mest men gjort minst) utan för att "fixa grejer". Jag har rensat alla avlopp och lagat min tvättmaskin (!). Jag har bytt däck på bilen, ��kt till IKEA och slängt grovsopor på återvinningen. Jag har tvättat alla fönster och storstädat hemma. Jag har tagit bort träplattorna på båda balkongerna och tagit bort fem års barr innan jag lagt tillbaka dem och oljat dem och alla möbler. Jag ar städat garderob och klädkammare och bjudit folk på middag. jag har sprungit den längre skogsrundan varannan dag och jag har druckit rosé i solen.
Och så har jag sytt.


Men tyvärr kan jag inte visa det mesta av det jag sytt för jag har fått det stora nöjet att mönstertesta dels för en engelsk firma vars nya jackor kommer inom kort, samt för Mönsterfabrikens nya släpp, det ska jag inte heller visa ännu....
Men apropå Mönsterfabriken - känner ni igen modellen på den här klänningen?

Det är en Cina, alltså Mönsterfabrikens blus (den utan knäppningen) som helt enkelt är förlängd till en klänning. Lätt utställda sidsömmar och med bibehållen fåll-linje, alltså inte rakt nedtill utan samma rundning som Cina har i original. Annars har jag inte ändrat något annat än att jag som vanligt har Agnes manschett men med två klädda knappar på denna gång. Tyget är en riktigt tung och härlig viskos från Tygverket, en sån där med ett fall som känns (låter jag bara flummig? Ni som vet, vet.)
Så är jag nöjd med mitt påsklov hittills? Japp! Och jag har fem dagar kvar, denna inräknad, och alt jag tyckte att jag måste göra är nu gjort! Sy, äta och umgås står på schemat!