För ett tag sedan överhörde jag något på radion en morgon - något som faktiskt fastnade. Jag har alltid på P3 på morgonen när jag gör mig i ordning, jag lyssnar inte så aktivt för det mesta, det är bara trevligt att ha lite prat och musik som kuliss till morgonbestyren [som ett sidospår måste jag dock säga att om inte Hanna H är med i studion så stänger jag ofta av, det blir så gapigt utan henne???].

I alla fall. Någon talade om en podd gjord av eller med intervju med en man som bestämt sig för att bli "ekonomiskt oberoende" före en viss ålder. Även fast jag personligen känner tre män som slutat jobba före 50, för att de inte längre behöver det, så är den där jakten på att tjäna så jäkla mycket pengar så orealistisk för det stora flertalet, och lite motbjudande dessutom.

Här kommer tankarna in på ännu ett sidospår, nämligen Notre Dame. Inte själva branden som ju är förfärlig, utan det faktum att ett antal män har skänkt svindlande summor från sin privata förmögenhet för att bygga upp den igen. En fransk affärsman skänkte genast 1 miljard kronor, vilket så klart betyder att han har minst lika mycket kvar, han skulle ju inte skänka bort allt han har precis. Skulle inte hans miljard ha suttit fint i ett mer humanitärt sammanhang? Fast då skulle han ju inte fått en plakett innanför dörren som för alltid kommer att förkunna hans generositet...

Men alltså, tillbaka till killen som skulle vara ekonomiskt oberoende. Saken var den att han inte eftersträvade att bli svinrik. Hans definition av "ekonomiskt oberoende" var lite annorlunda än den man vanligen hör. Han ville placera pengar i aktier och få utdelning på dessa, en utdelning som skulle täcka hans mest basala kostnader, dvs hyra och mat. Då skulle han anse sig ekonomiskt oberoende så till vida som att han inte nödvändigtvis behövde jobba för pengar, utan kan jobba med det som han vill och tycker är intressant utan att bekymra sig om han skulle ha pengar till hyran. Det han jobbar ihop blir i så fall guldkant eller extra, men aldrig nödvändigt.

Det kändes på något sätt fräscht och klokt och fick mig att tänka på mig själv och min egen ekonomiska situation. Sen jag skilde mig och fick fullt och ensamt ansvar för mig och barnen så har jag haft någon slags ekonomisk ångest. Den minskade inte när företaget jag jobbade på gick i konkurs året efter skilsmässan och jag bestämde mig för att starta eget.

Ångesten ligger i vetskapen om att allt är upp till mig, det finns ingen att falla tillbaka på om det skulle skita sig. Det finns ingen make med fast inkomst, inga föräldrar med pengar att låna ut eller så småningom ärva. JAG har ansvar - bara JAG. Så jag sparar och jag jobbar och jag sparar. Jag surrar för storm och ser till att ha reserver och buffertar. Men sen då? När ekonomin är i sin ordning och bufferten är hygglig - vad gör man då? Köper ny soffa? Nytt matbord, bil, lägenhet eller ännu en långresa?

Nej. Jag är lite "konsumtions-mätt".

Jag kom på att det jag verkligen, verkligen vill ha och behöver, det är TID. Tid att göra en massa saker jag behöver, måste eller vill. När man som jag jobbar i egen firma som konsult, och tar betalt per timme, så blir ju korrelationen mellan arbetad tid och pengar in i bolaget så tydlig. Jag kan vara ledig hur mycket som helst men jag kan också jobba hur mycket som helst. Det viktiga är att inte stirra sig blind på just det där "om jag är hemma x dagar så kostar det mig xx kronor" utan fundera över om jag verkligen behöver de där xx kronorna just nu? Eller om jag faktiskt mer behöver vara ledig, även fast jag inte ska åka bort.

Så jag tog ledigt från jobbet - hela den här veckan har jag varit ledig, och inte bara för att sy (vilket är det jag vill mest men gjort minst) utan för att "fixa grejer". Jag har rensat alla avlopp och lagat min tvättmaskin (!). Jag har bytt däck på bilen, åkt till IKEA och slängt grovsopor på återvinningen. Jag har tvättat alla fönster och storstädat hemma. Jag har tagit bort träplattorna på båda balkongerna och tagit bort fem års barr innan jag lagt tillbaka dem och oljat dem och alla möbler. Jag ar städat garderob och klädkammare och bjudit folk på middag. jag har sprungit den längre skogsrundan varannan dag och jag har druckit rosé i solen.

Och så har jag sytt.

Men tyvärr kan jag inte visa det mesta av det jag sytt för jag har fått det stora nöjet att mönstertesta dels för en engelsk firma vars nya jackor kommer inom kort, samt för Mönsterfabrikens nya släpp, det ska jag inte heller visa ännu....

Men apropå Mönsterfabriken - känner ni igen modellen på den här klänningen?

Det är en Cina, alltså Mönsterfabrikens blus (den utan knäppningen) som helt enkelt är förlängd till en klänning. Lätt utställda sidsömmar och med bibehållen fåll-linje, alltså inte rakt nedtill utan samma rundning som Cina har i original. Annars har jag inte ändrat något annat än att jag som vanligt har Agnes manschett men med två klädda knappar på denna gång. Tyget är en riktigt tung och härlig viskos från Tygverket, en sån där med ett fall som känns (låter jag bara flummig? Ni som vet, vet.)

Så är jag nöjd med mitt påsklov hittills? Japp! Och jag har fem dagar kvar, denna inräknad, och alt jag tyckte att jag måste göra är nu gjort! Sy, äta och umgås står på schemat!

En grej som jag tänker på då och då, och särskilt den senaste tiden är hur sker och ting ibland har en tendens att falla på plats på det bästa sätt, utan att man varken planerat det så eller kunnat förutse att det skulle göra det. När jag diskuterade saken med en affärskontakt häromdagen så påminde han mig om Steve Jobs tes om "connecting the dots".

“You can't connect the dots looking forward; you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in your future.” - Steve Jobs

Jag tolkar det som att det många gånger i livet finns alltför många variabler du inte kan styra över - alltså kan du inte säkert veta att din utstakade bana tar dig exakt dit du tror att den ska göra. Därför är det bästa du kan göra att fortsätta med "din grej", det du gillar och tycker om, det du tror på, och ha tillit till att det någon gång i framtiden visar sig att dina dots connectar.

För mig har det ju gjort det på många sätt, inte minst yrkesmässigt. Jag är utbildad jurist men jag har aldrig jobbat som det. När jag kom tillbaka till min arbetsplats efter att ha varit mammaledig så hade företaget blivit uppköpta av SEB, och i samband med millennieskiftet sökte de nya utvecklare som erbjöds utbildning. Jag nappade på det och jobbade som (inte särskilt vass) utvecklare ett par år. Så småningom hittade jag det som jag var bra på - kravanalys och nu jobbar jag som IT-konsult med inriktning på krav- och verksamhetsanalys.. Allt eftersom åren gått har jag mer och mer inriktat mig på regelverk och lagändringar och hur de påverkar IT-miljön hos olika kunder inom Bank och Finans. Detta sammantaget innebär att jag har en ganska unik kompetens inom juridik och IT och se där, mina dots har verkligen connectat på ett sätt jag inte kunnat förutse.

Lite grann på samma sätt blir det faktiskt när jag syr. Jag syr det som jag känner för och har lust till. Jag är inte ett dugg intresserad av att sy eller skaffa en "capsule wardrobe" eller att i förväg noga planera vad jag ska sy en viss säsong. Det betyder inte att jag inte planerar - jag har många och långa listor på kläder jag vill sy, men det är mest för att jag gillar att skriva listor.

Dessutom följer jag inte listorna, jag syr det jag har lust till just då (det är ju sällan jag behöver något om jag säger så) och det är precis lika ofta som jag syr något som inte alls står på någon lista. Det är ändå kul att gå tillbaka till de där listorna och bocka av vad som sytts, över tid blir det mesta ändå avbockat.

Den här blusen är ett exempel på när mina "dots connected". Jag såg en bild på Instagram, en väns dotter hade på sig en blus som såg lite kul ut. Den var lite "croppad" och hade öppna veck nedtill - jag ville absolut göra något inspirerat av den. Jag utgick från mönstret på den skjortan jag gjorde som var en korsning mellan Cina och Agnes (Ja, samma Mönsterfabriken som vanligt) men jag tog bort vecket i ryggen. Sen kortade jag den och måttade in vecken nedtill på frihand innan jag sydde dem. Eftersom jag ville ha en lite annan look på den här jämfört med alla andra Agnes så satte jag bara knappar från den punkt mellan brösten som jag vanligen har öppet från, och så hela vägen ner, mycket tätare än jag brukar.

Tyget är från Söders tyger och det är även knapparna, plus att jag fick den bästa av hjälp med färgmatchningen på både knappar och tråd. Det här tyget är nämligen lite klurigt, färgen är lila ibland som på bilderna här, men mera grått i ett annat ljus, sånt är svårt! Materialet är 100% bomull men med "teflon stretch" vad det nu är? Det är i vart fall inte helt stumt.

Men nu kommer jag till hur mina dots connectade denna gång: jag syr en skjorta som är rättså croppad. Jag vill inte gå och visa magen för folk och nästan alla mina byxor och kjolar har låga midjor, eftersom jag gillar det. Det kan ju synas vara rättså oplanerat och korkat, inte sant? Men - i garderoben hänger ju också en kjol men hög midja och hängslen, som inte var något problem alls att ha under skjortan! Dots connected!

Tro det eller ej men idag funderar jag faktiskt på Theresa May! Eller kanske inte så mycket just på Theresa May som på människor som Theresa May. Hade jag varit i hennes skor hade jag skrikit "JAMENSÅSKITIDETDÅGUBBJÄVLAR" och stormat ut efter att ha blivit nedröstad ännu en gång. Vad får en sådan människa att inte ge upp? Att inte skita i alltihop?

Jag vet att jag inte är en sådan som ger upp lätt, men att fortsätta och bita sig fast i motgång efter motgång, när man egentligen inte måste? Vad driver dem? Är det rädslan att förlora makten? Vill de bli ihågkomna för en vinst och vägrar därför acceptera nederlag?

Kanske är de helt enkelt världsomvälvande visionärer med förhoppning om att göra stora avtryck på omvärlden. Det är inte jag. Mina visioner och ambitioner ligger i det lilla. Jag har ingen önskan om att ha större makt eller inflytande än jag redan har, dvs över det mesta i min egen krets, min egen nära omvärld. Det räcker. Jag är dessutom rätt bra på att släppa taget, att avsluta (projekt, uppdrag, relationer) när jag upplever att jag kommit till vägs ände. Jag kanske inte slutar tänka på dem, men jag avslutar dem. Men jag avslutar inte tidigt – mer fort.

Men naturligtvis är jag tacksam att det finns folk som är villiga att leda landet, EU, FN - "the cause"! Att de offrar sin egen bekvämlighet i någon mån, för att bidra till det stora hela.

Men jag tänker också på de människor som har valt att dra det stora tunga lasset och jobba "för oss andra", i allmän tjänst och "i det stora". Men som blir avslöjade med att även ha egna, privata agendor och utnyttja systemet. Hyra sin mans lägenhet för en skyhög summa för att staten (dvs vi) står för den kostnaden. Eller genom kontakter roffa åt sig lägenheter som egentligen via en ideell förening skulle gått till behövande kvinnor - samtidigt som du sitter som socialborgarråd...

De hävdar alltid att de inte gjort något som var olagligt? Men OMORALEN då? Vad är det som får folk att tycka att det är ok att göra omoraliska saker för egen vinning, bara för att det inte är olagligt? Förklaringen ligger väl dels i att vår moral ser olika ut. Det som för mig framstår som helt omoraliskt tycker någon annan är OK, så länge de själva får del av vinningen.

Jag hade en diskussion om att köpa svarta hyreskontrakt med mina vänner en gång... Det är inte olagligt att köpa, men väl att sälja ett hyreskontrakt... Men trots att det inte är olagligt så är det i min bok omoraliskt, och jag har därför avstått, trots att jag har två barn utan fast boende och fått mer än ett erbjudande. Min heder har ett högre pris. Alternativt är det inte min moral som är så hög, utan min riskbenägenhet som är låg…

Idag har jag på mig ett par nya Anna-hängslebyxor som jag är så himla nöjd med! Tyget är en tunn, fin ull som jag köpte på Misan Textiles i London, när Ulrika och jag var där i höstas. Mönstret är från Mönsterfabriken och jag har inte gjort några som helst ändringar när det gäller passform etc, mer tillägg. Mönstret är inte direkt gjort för ulltyger (även om det passar kanonbra för det) så jag har lagt till infodring på fram och bakstycke, så väl som infodring på knapplisten fram. Och så har jag gjort stolpfickor bak i stället för utanpåliggande. Blusen är en Cina - också från Mönsterfabriken - och den är perfekt att ha under!

Mönsterfabriken lanserar förresten sin nya - ursnygga - hemsida idag, in och kika vet jag !