'Cause now that you're gone, I'm number one
Härom veckan fick jag en uppmaning från Google att jag behövde se över utrymmet på min google drive - det var nära att överskrida den tillåtna gratis-gränsen. Innan jag insåg att det var alla bilder till mormodern julklapp som låg där och tog plats så tänkte jag rensa mitt mailkonto, och jag började bakifrån, med de äldsta.



Det var lite dumt kanske, med tanke på att jag öppnade det mailkontot ett par dagar efter vår separation för tio år sedan, när jag tog tillbaka mitt flicknamn, och alltså hamnade jag i det härket igen. Många ganska upprivande mail till fler än en person var det, mail jag trots allt var ovillig att radera, de är ju en del av min historia liksom. Nu fanns det gott om skräp- och reklammail att slänga så jag behövde inte vara så hård, plus att jag efter att ha hållit på ett tag insåg att det inte var där problemet med storleken låg.



Men jag kunde inte riktigt sluta läsa heller. Det var inte bara skilsmässa med namnbyte, bodelning och underhållsavtal, det var hus- och bilförsäljning, lägenhetsletande och -köp och så väldigt mycket annat. Jag blev faktiskt lite smått stolt över allt det jag åstadkom och gjorde då, när jag faktiskt dessutom var i emotionell kris. Men. Det slog mig också att jag tyvärr har tappat kättemycket av det där drivet jag hade.
Den där förmågan att se vad som behövde göras och så bara liksom göra det. Det var som att eftersom det värsta redan hade hänt så var jag inte längre rädd, jag gick rakt fram och tittade varken åt höger eller vänster, bara gjorde. och så långt ifrån det jag är nu, jag har tappat mitt momentum. Jag har krympt mitt liv till en liten, liten pöl där det känns som att jag inte får så himla mycket gjort?



Till viss del kan jag skylla på pandemin och på hjärtinfarkten - de har i kombination sett till att min värld varit extremt liten de senaste nio -tio månaderna. Jag har gått här hemma, i lägenheten och i Hammarbyhöjden med närliggande skogar, och det har varit hela mitt lebensraum. Och bitvis är det OK, om folk gav fan i att fortsätta resa så obekymrat skulle vi. inte ha någon deltamutation att bekymra oss för, men jag har låtit mitt livsrum bli onödigt litet, och inte bara beroende på pandemin.



Så i söndags bestämde jag mig för att i vart fall inte sitta hemma på balkongen i 800° (du kan lita på mig, du kan lita på mig) utan ta mig till en strand, en klippa, ett vatten, trots att jag inte hade sällskap. Nu kanske ni tycker att det inte låter som något större äventyr - att bara åka och bada, men tro mig, det kan faktiskt vara det. Jag preppade med en god matsäck (pannkakor och vattenmelon) samt ett par vattenflaskor och så gav jag mig iväg, med siktet inställt på Erstavikens badplats. Det är i princip omöjligt att ta bilen dit, men från mig är det inte mer än 12km på cykel (om man inte cyklar fel, då är det typ 14...) och jag tänkte hela tiden att om det inte är trevligt där så får jag i alla fall en cykeltur och jag kan äta min matsäck och cykla hem sen.
Jag har aldrig varit där förut, aldrig cyklat på de vägar som kommer efter Hellasgården så det var ett litet äventyr, men vilket fint äventyr det var! De första tre km är genom skogen bakom mig, sen är det 3 km cykelväg längs Ältavägen, innan den sista halvan tar vid, den vackraste. Det kändes som att vara långt, långt ute på landet, men det är alltså mellan Fisksätra och Älta och där finns ängar och skogar och grusvägar och inte en enda jäkla bil! Det var så härligt att åter känna livet i mig att jag började brölsjunga för mig själv där jag cyklade!
Själva badet var jättefint dessutom. En större sandstrand där många familjer låg och så klippor på var sida om, där jag slog mig ner. Tillräckligt långt ifrån för att få avskildhet, tillräckligt nära för att ge någon slags trygghet. När jag sen hade cyklat hem (12 km eftersom jag kunde vägen!) och satt på balkongen med mina ostkrokar kände jag mig oerhört nöjd med mig själv!


Detta är ytterligare ett par chi-town chino shorts som jag har sytt, denna gång i blå bomullstwill från Metermeter. På det här paret gjorde jag en del ändringar som jag inte gjorde på det beiga paret jag sydde först. Jag har gjort djupare fickor - för vad är meningen med fickor om de inte är tillräckligt djupa? Jag satte en extra inprovning i bakstycket för att de skulle bli lite mer formade och inte gapa så mycket i midjan, men den största ändringen är ändå benvidden. Jag tycker om de beiga paret jag sydde, men de har alldeles för vida ben för min smak egentligen. Och eftersom det sällan blir snyggt att bara at in dem i sidsömmarna när det handlar om större ändringar så gjorde jag det som kallas en "full thigh adjustment", fast tvärt om liksom, och bara på bakstycket. Jag är mycket nöjd med resultatet, nu blev benvidden exakt som jag ville ha den!