Jag har tänkt på en sak i vår sewing community... vi gör liksom hela tiden en massa gratisreklam? Vi lägger upp bilder på fb och insta och taggar lydigt med mönstertillverkarens hashtagg, tygaffären nämns också och taggas, ibland även tygtillverkaren.

Det här gör vi ju, eller jag gör det i alla fall, som en tjänst till ”fellow-sewists” så att om någon blir inspirerad och vill ha något liknande så vet dom. Om man bara ville att infon skulle finnas i ens eget inlägg så skulle det ju räcka att skriva namnen, men med en hashtagg blir det sökbart på ett helt annat sätt och det uppskattar i alla fall jag.

Om jag blir nyfiken på ett nytt mönster så skriver jag inte (eller i alla fall väldigt sällan) och frågar om mönstret i någon fb-grupp. Jag söker i stället på Instagram på en lämplig hashtagg och hittar då folk från hela världen som sytt just det jag är nyfiken på, ofta med tips och kommentarer som underlättar för mig.

Men tillbaka till reklamperspektivet då. För det är ju också reklam vi gör eftersom vi sällan visar upp saker vi tycker sitter illa eller är riktigt dåliga. Jag gör såklart också saker som inte blir bra (pga mönstret ibland, tygvalet andra gånger, dålig sömnad eller att kroppen och mönstret inte är kompatibla), men jag visar ju inte upp dem? Det skulle dels kännas elakt, men det är ju också oklart om misslyckandet beror på min oförmåga eller att mönstret helt enkelt inte passar mig?

Jag promotar gärna mönster- och tygbutiker - som jag gillar, eftersom jag tycker att folk som gör bra saker ska hyllas, och om de frågar så får de gärna reposta mina bilder på sina egna sociala medier, så länge de talar om vem jag är. Om de INTE frågar och inte anger mig som källa (jo, det förekommer) då blir jag sur. Då är det som att överenskommelsen om ömsesidig respekt har brutits.

Å andra sidan vore det ju korkat att lägga upp bilder på det du sytt utan att tagga med mönstertillverkare och tygleverantör - det är ju det folk vill veta och det som hälften av frågorna handlar om - även om man skriver det aldrig så tydligt.

Förresten är det i det här perspektivet lite lustigt med Merchant & Mills, som är ett företag jag verkligen gillar. ALLA verkar vara otroligt måna om att märka sina alster med deras tagg (jag med!), men aldrig någonsin har jag sett att de har repostat något eller att de har något annat än studiobilder i sitt flöde (förutom när de på insta-story visade att någon klippt tvättlappar av överblivet tyg!!!). De är förresten - till skillnad från många andra - inte heller förtjusta i att folk hackar deras mönster. Jag tror att de tycker att de lagt ner så mycket möda på att göra mönstret perfekt, så alla förändringar är försämringar. I somras när jag var där frågade jag deras huvudkonstruktör om tips för att förlänga ärmen på Heron-blusen som finns i en av deras böcker. Hon tittade förvånat på mig och sa ”Why would you want to do that?” – ha ha ha!

På bilderna har jag på mig mina senaste Ginger-jeans, nu när jag har lärt mig vilken storlek jag ska sy och jag har justerat midjevidden och mashat ihop view A och B så är det ett perfekt mönster för mig, det är ju inte ens särskilt svårsytt. Manchestern har lite stretch (Ginger behöver det) och är köpt från Metermeter.

Jag har lagt det med luggen nedåt, dvs det känns slätt när man stryker med handen ned längs benet. Det där är en ständig fråga i FB-grupperna, åt vilket håll man "ska" lägga manchestern och jag blir lika provocerad varje gång (fast jag svarar aldrig längre). Regeln är ju tydlig och klar: manchester ska läggas åt det håll du vill ha det! Det blir olika lyster beroende på om luggen ligger uppåt eller nedåt och det känns olika om du stryker uppåt eller nedåt längs tyget - du avgör själv åt vilket håll du tycker att det är finast eller skönast.

Skjortan är Factory shirt från Merchant & Mills i tyg från Söders tyger och jackan är Eloise (Jenny H's bok) i Marimekko.

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

Jag läste en artikel på DN som hade rubriken ”Du är mer omtyckt än vad du tror” och den väckte så många igenkännande nickningar och en hel massa tankar. Artikeln byggde på en vetenskaplig studie gjord i USA där människor som inte kände varandra innan hade fått samtala en stund (fem minuter upp till 45). Sen fick de efteråt värdera dels hur intressant de tyckte att samtalspartnern var, hur mycket de tyckte om hen, men också värdera hur intressant de trodde att samtalspartnern tyckte att de själva var.

Genomgående var att alla trodde sig vara mindre omtyckta än vad deras motpart indikerade. När jag hade läst så här lång t i artikeln så satt jag och nickade instämmande och tänkte ”fan vad folk är dåliga på att visa uppskattning!”. Sen fortsatte jag läsa.

För de som gjort studien hade såklart också trott att diskrepansen berodde på att vi är dåliga på att visa varandra uppskattning, så därför testade den tesen också. Samtalen hade spelats in och personer som själva inte deltagit i samtalet fick titta på och värdera hur mycket de ingående parterna uppskattade varandra. De kom väldigt mycket närmare sanningen, så man drog slutsatsen att folk faktiskt visar uppskattning (i vart fall till en viss del) men att det är vi som är dåliga på att förstå och ta till oss signalerna.

Mina instämmande nickningar byttes ut till ett invärtes suckande och en känsla av att allt alltid är ens eget fel, det är bara att tugga i sig det.

Men. Om jag ska vara ärlig så är jag nog just en sån person som studien kartlagt. Jag tror sällan att folk faktiskt tycker om mig, och jag är ibland rädd att folk umgås med mig för att vara snälla. Som något pity-project. Därför stolpar jag ofta iväg på egen hand på lunchen, på jobbet, i livet…

Det märkliga är att uppbrott alltid gör de där känslorna övertydliga. När man gör slut eller blir osams eller säger upp sig – ingen annan gång får man höra hur mycket man betytt eller betyder, hur viktig man är eller hur uppskattad och hur saknad man kommer att bli. Jag överraskas av det varje gång jag slutar på ett uppdrag, att det finns människor som jag trodde knappt visste vem jag var som kommer och säger ”Jag hörde att du ska sluta – hur ska vi klara oss nu, vi kommer att sakna dig!” Och jag blir som sagt lika förvånad varje gång – jag borde sluta oftare!

Nu ska jag sluta på ett uppdrag igen och den här gången ska jag verkligen försöka ta med mig alla fina ord jag får höra de här sista dagarna, så att jag boostar mig in i nästa äventyr (för det är verkligen nåt helt nytt!).

Nåt annat nytt är mina senaste Gaston-byxor. Jag sydde ju den här modellen i ett blått tyg med vita prickar, mest som ett test, men jag gillade dem så mycket att jag ville ha nåt mindre prickigt. Dessutom kände jag att de utanpåfickor som var i original inte funkade 100% för mig, så jag ritade om Gaston men med Ginger-jeansens fickor. De blev inte perfekta, men det är ju sällan något jag gör som blir helt perfekt, jag tror inte att jag är tillräckligt intresserad av det perfekta eller så att jag inte bryr mig så mycket om nåt pyttelitet veck här eller där.

​Tyget jag sytt av är en Stretch Cotton Twill i färgen Oxford Blue från Fabric Godmother (tror jag, jag har inte hundra koll) och jag har en vit Elisabeth till och en omlottkofta jag sydde för länge sen och som jag använt alltför lite.