Härom veckan fick jag en uppmaning från Google att jag behövde se över utrymmet på min google drive - det var nära att överskrida den tillåtna gratis-gränsen. Innan jag insåg att det var alla bilder till mormodern julklapp som låg där och tog plats så tänkte jag rensa mitt mailkonto, och jag började bakifrån, med de äldsta.

Det var lite dumt kanske, med tanke på att jag öppnade det mailkontot ett par dagar efter vår separation för tio år sedan, när jag tog tillbaka mitt flicknamn, och alltså hamnade jag i det härket igen. Många ganska upprivande mail till fler än en person var det, mail jag trots allt var ovillig att radera, de är ju en del av min historia liksom. Nu fanns det gott om skräp- och reklammail att slänga så jag behövde inte vara så hård, plus att jag efter att ha hållit på ett tag insåg att det inte var där problemet med storleken låg.

Men jag kunde inte riktigt sluta läsa heller. Det var inte bara skilsmässa med namnbyte, bodelning och underhållsavtal, det var hus- och bilförsäljning, lägenhetsletande och -köp och så väldigt mycket annat. Jag blev faktiskt lite smått stolt över allt det jag åstadkom och gjorde då, när jag faktiskt dessutom var i emotionell kris. Men. Det slog mig också att jag tyvärr har tappat kättemycket av det där drivet jag hade.

Den där förmågan att se vad som behövde göras och så bara liksom göra det. Det var som att eftersom det värsta redan hade hänt så var jag inte längre rädd, jag gick rakt fram och tittade varken åt höger eller vänster, bara gjorde. och så långt ifrån det jag är nu, jag har tappat mitt momentum. Jag har krympt mitt liv till en liten, liten pöl där det känns som att jag inte får så himla mycket gjort?

Till viss del kan jag skylla på pandemin och på hjärtinfarkten - de har i kombination sett till att min värld varit extremt liten de senaste nio -tio månaderna. Jag har gått här hemma, i lägenheten och i Hammarbyhöjden med närliggande skogar, och det har varit hela mitt lebensraum. Och bitvis är det OK, om folk gav fan i att fortsätta resa så obekymrat skulle vi. inte ha någon deltamutation att bekymra oss för, men jag har låtit mitt livsrum bli onödigt litet, och inte bara beroende på pandemin.

Så i söndags bestämde jag mig för att i vart fall inte sitta hemma på balkongen i 800° (du kan lita på mig, du kan lita på mig) utan ta mig till en strand, en klippa, ett vatten, trots att jag inte hade sällskap. Nu kanske ni tycker att det inte låter som något större äventyr - att bara åka och bada, men tro mig, det kan faktiskt vara det. Jag preppade med en god matsäck (pannkakor och vattenmelon) samt ett par vattenflaskor och så gav jag mig iväg, med siktet inställt på Erstavikens badplats. Det är i princip omöjligt att ta bilen dit, men från mig är det inte mer än 12km på cykel (om man inte cyklar fel, då är det typ 14...) och jag tänkte hela tiden att om det inte är trevligt där så får jag i alla fall en cykeltur och jag kan äta min matsäck och cykla hem sen.

Jag har aldrig varit där förut, aldrig cyklat på de vägar som kommer efter Hellasgården så det var ett litet äventyr, men vilket fint äventyr det var! De första tre km är genom skogen bakom mig, sen är det 3 km cykelväg längs Ältavägen, innan den sista halvan tar vid, den vackraste. Det kändes som att vara långt, långt ute på landet, men det är alltså mellan Fisksätra och Älta och där finns ängar och skogar och grusvägar och inte en enda jäkla bil! Det var så härligt att åter känna livet i mig att jag började brölsjunga för mig själv där jag cyklade!

Själva badet var jättefint dessutom. En större sandstrand där många familjer låg och så klippor på var sida om, där jag slog mig ner. Tillräckligt långt ifrån för att få avskildhet, tillräckligt nära för att ge någon slags trygghet. När jag sen hade cyklat hem (12 km eftersom jag kunde vägen!) och satt på balkongen med mina ostkrokar kände jag mig oerhört nöjd med mig själv!

Detta är ytterligare ett par chi-town chino shorts som jag har sytt, denna gång i blå bomullstwill från Metermeter. På det här paret gjorde jag en del ändringar som jag inte gjorde på det beiga paret jag sydde först. Jag har gjort djupare fickor - för vad är meningen med fickor om de inte är tillräckligt djupa? Jag satte en extra inprovning i bakstycket för att de skulle bli lite mer formade och inte gapa så mycket i midjan, men den största ändringen är ändå benvidden. Jag tycker om de beiga paret jag sydde, men de har alldeles för vida ben för min smak egentligen. Och eftersom det sällan blir snyggt att bara at in dem i sidsömmarna när det handlar om större ändringar så gjorde jag det som kallas en "full thigh adjustment", fast tvärt om liksom, och bara på bakstycket. Jag är mycket nöjd med resultatet, nu blev benvidden exakt som jag ville ha den!

Man får ju ändå säga att fördelen med den hormonella berg- och dalbanan är att det kommer toppar efter dalar. Följaktligen har jag nu hamnat i en period när jag är väldigt nöjd med det mesta och går runt här hemma och känner mig priviligierad, vilket jag naturligtvis även är de dagar när livet suger, men då känner jag det inte i mig på samma sätt.

Igår kväll, efter att ha ätit en hemgjord (köttfri) hamburgare som var saligt god, kröp jag upp i favoritfåtöljen i vardagsrummet och tände en brasa. Tittade på Maria Wern på tv:n, drack ett glas rött och stickade. Och uppfylldes av en salighetskänsla? En känsla av att jag har det så otroligt bra, är så vansinnigt priviligierad och vill inte ändra på ett enda dugg (förutom allt relaterat till pandemin förstås). Jag blev nästan fnissig av glädje (och det var innan jag druckit upp vinet, vill jag påpeka!).

Som tur är så vet jag ju att dessa toppar finns, då när jag är nere i gropen, och tack och lov varar grop-perioden inte särskilt länge, det är jag tacksam för. En annan grej jag är tacksam över är min förmåga att hitta de där små, små sakerna som faktiskt lyfter en dag. Jag köpte en ny tallrik tex, EN enda tallrik alltså, som är lite extra snygg och som jag kan ha alla gånger jag äter själv. Det är inte en stor sak, men happiness comes in small doses, det är ju allmänt känt.

En annan happiness är dessa byxor som jag nu tycker att jag behärskar till fullo. Kopior på mina gamla Hope-byxor och den här gången uppsydda i ett ljusbeige bomullstyg med en liten skvätt elastan i, köpt från metermeter någon gång förra året. De kallade det "cotton stretch sateen" och färgen angavs som light grey, men jag tycker att det är ganska klassiskt kakibeiga, så där chinosfärgade som är så trevligt på sommaren.

Jag vet inte om det beror på att bakstycket är delat i stället för en inprovning, men det går inte åt så jäkla mycket tyg till de här brallorna (trots hänget!), på 1,5 klarar man sig om det är på dubbel bredd - i vart fall utan mönsterpassning. Skjortan till är Saint shirt i linne från Merchant & Mills!

Kollar ni på nya säsongen av Great British Sewing Bee? Det har hittills visats tre avsnitt och jag har med lite möda lyckats se två av dem. Jag älskar ju all sorts TV som är i närheten av sömnad, men utbudet är ju minst sagt skralt så mina kvalitetskrav brukar inte vara så höga - jag ser det som finns oavsett liksom.

Men nu när jag sett två avsnitt av GBSB så funderar jag lite extra kring hur de är castade i den här säsongen... Jag menar England är ju fullt av människor som syr, andelens hemmasömmerskor måste vara betydligt högre än i Sverige, eller? I vart fall om man ser till antalet tygaffärer som en indikator på hur stort intresset är, men dessutom är ju rekryteringsunderlaget så väldigt mycket större - Storbritannien har typ 67 miljoner invånare, ändå har de rekryterat 12 personer till en sömnadstävling, där flera av dem är så pass oerfarna att de aldrig sytt ett par fickor?

Men man kanske har castat folk mer efter hur bra de "går genom rutan" än hur de syr, men jag fattar ändå inte. Om det är en tävling i att sy så borde de ju ha med ett gäng personer som är BRA på att sy, så att tävlingen får lite "höjd"? I Sverige verkar vi ju haft problem med vår import av motsvarande program - Project Runway gick en enda säsong (2012) men jag vet inte om det berodde på att folk inte tittade eller att det inte finns tillräckligt många designers i Sverige?

Hela Sverige syr - motsvarigheten till Sewing Bee gick väl också bara en säsong om jag minns rätt (2014), men det kanske lades ner för att inte tillräckligt många tittade?

Nåväl, oavsett hur gärna jag tittar på den här sortens program så skulle jag aldrig själv vilja vara med i ett. Först och främst för att jag inte vill vara på TV helt enkelt. Sen är jag inte så intresserad av att tävla heller, särskilt inte i något som bara ska vara kul och lustfyllt. Project Runway skulle jag förresten inte vara kvalificerad till heller så det är ju lätt. Kanske har GBSW inte så stort rekryteringsunderlag ändå tänker jag, om fler hemmasömmerskor är som jag? Vi kanske helst sitter hemma på kammaren och syr för oss själva hela bunten?

Hemma på min kammare har jag tagit steget fullt ut, dit jag hela tiden har varit på väg med min byxsömnad. Jag har ett par minst tio år gamla designerbyxor som jag fullkomligt älskar och som jag har sparat även de år de blev lite för små... Nu har de varit precis lagom rätt länge och till sist har jag tagit steget fullt ut att sy ett par kopior av dem. Jag försökte för flera år sedan, men nu har jag lärt mig en hel del mer så nu tycker jag att jag verkligen fått till dem.

Tyget är ett underbart kraftigt linnetyg från With this cloth som heter "Airforce denim" - rekommenderas verkligen!