Jag läser ju rätt mycket på Twitter, mest för underhållning och för att hålla mig lite á jour med vad som händer. Och då menar jag inte nödvändigtvis vad som händer i världen rent nyhetsmässigt, det finns det ju andra kanaler för, men twitter förär ett fantastiskt forum a på att snappa upp en massa annat som jag tycker är intressant och som det pratas mycket om, tex "Bean dad" (mer om honom vid senare tillfälle tror jag).

Tyvärr finns det också en tendens bland dem som i Sverige är "populära på Twitter" (dvs har stor konton med många följare) att bete sig som klassiska skolgårdsmobbare, dvs göra narr av folk eller beteenden för att få poäng hos andra. Jag brukar vara duktig på att avfölja folk som skriver sånt, men dessvärre så dyker ju trådarna upp ändå, om någon jag följer interagerar med dem.

Saker som får mig att avfölja är tex när någon bara skriver "När ska alla som har Airpods fatta att de ser töntiga ut?". Och det handlar inte bara om att jag själv har Airpods, det handlar om att jag inet gillar den sortens retorik, i vart fall inte utanför slutna sällskap. Man vet aldrig vem ens elaka ord träffar, det kanske är någon som mår dåligt från början och bara behöver just så lite för att tippa över kanten. Onödigt och mobbarmentalitet.

Det som störde mig idag - och som är intill dödens tristess schemalagt så här års - är "norrlänningars" hån av stockholmare. Idag var det en kvinna på twitter som skrev "Otroligt sött med alla stockholmare som ojar sig över att de ska få runt minus 20 nästa vecka. Mao helt vanlig vinter." Att -20° är en helt vanlig vinter där hon bor, har ingen bäring på resten av landet. -20° ÄR en väldigt kall temperatur för att vara Stockholm och jag kan inte fatta varför norrlänningar inte förstår det? De som inte kan hantera att kliva undan i rulltrappan utan att tycka att "det är för stressigt" tycker alltså att vi ska vara OK med en temperatur som uppträder vart fjärde år? Och inte bara OK med det utan vara tysta också? Bara för att deras Epa-traktorer är riggade för att klara -40° så betyder inte det att tunnelbanor och bussar som transporterar hundratusentals människor varje dygn klarar det.

Nu kanske det är så att norrlänningar sinsemellan skrattar åt att vi tycker att det är kallt och vi skrattar åt att de är senfärdiga, men vi skrattar väl i smyg? För att vi fattar att det handlar om vad man är van vid och bekväm med, och om jag skrattar åt dig så skrattar du åt mig för något annat? Och om man skrattar år varandra och hånar varandra för ens olika egenheter så förlorar väl alla, eller? Vad vinner en norrländska på att håna stockholmare för att vi tycker -20° är kallt?

Jag bodde i Jerusalem 1976-77, när jag var barn alltså, och på julen där blev det någon minusgrad och ett tunt lager snö. Folk blev som galna och bunkrade mat och stängde skolor och vi skrattade lite. Tills vi insåg att husen inte hade centralvärme, bilarna saknade dubbdäck och uppvärmning och det inte fanns salt eller grus till vägarna. Det VAR kaos, för de var inte vana! Men att rusta Jerusalem för snöstorm vore totalt bortkastat, det händer ju så vansinnigt sällan!

Så. Jag tycker att -20° är svinkallt och jag förbehåller mig rätten att gnälla. Om någon norrlänning tycker att det är "sött" så må det var hänt. I så fall tycker jag att ni är muppar som inte står till höger i rulltrapporna så att vi stockholmare kan gå förbi! Det var för övrigt senast 2010 som det var så kallt som -20° i Stockholm, och dessförinnan 1987, så kom inte och säg att det är "helt vanlig vinter"!!!

Trots att det alltså ska bli DÖDSKALLT här nästa vecka - eller kanske just därför - så drömmer jag om vårplagg. Jag fick lust att sy en "mjukisoverall" i fint ulltyg och visste inte om den skulle bli mera mjukis eller kostym, och jag har ännu inte bestämt mig.

Både byxan och jackans mönster kommer från Mönsterfabriken, nämligen Juno och Sara och de är sydda i princip utan avsteg från mönstren. I princip säger jag, för jackan är ju fodrad och har fått en muddplatta (alltså så att mudden inte går ända fram till dragkedjan), annars inga ändringar. Tyget är en tunn superfin ull från Minerva, men riktigt tunn, så pass att jag inte tror att jag kommer att vilja ha byxorna förrän i april/maj, men jag kommer å andra sidan kunna ha dem hela sommaren. Bandet som sitter som revärer och i huvan kommer från en tysk butik som heter Wunderpop. Jag köpte dem för mer än fyra år sedan och har lite glömt bort dem, både butiken och banden. Nu kom de till användning, inspirerad som jag var av ett par Sara-byxor som Sara på Mönsterfabriken sytt!

Min mamma sa en sak häromdagen som jag har tänkt rätt mycket på. Nu har ju min mamma dessvärre Alzheimers, så det kan liksom komma i princip vad som helst ur hennes mun och man vet inte alltid om det är hon som talar eller sjukdomen. Eller om det är sjukdomen som tagit bort en del av de barriärer som tidigare fanns, kring sånt man bör eller inte bör säga, det är oklart.

I alla fall kommenterade hon ett par i släkten som fått barn nyligen och varit och hälsat på mamma före jul (utomhus i kylan, för att vara corona-safe). I alla fall, mammas kommentar gick ut på att raljera över att barnets pappa inte suttit ner näsan alls utan "farit runt" med bäbisen för att den inte skulle skrika. "Det är som att barn nu för tiden inte får skrika alls" säger mamma. Och inte - som man hade kunnat tänka med beundran inför de föräldrar som sliter så hårt för att få sina barn tysta och nöjda (och för att omgivningen ska slippa höra skriket) - utan med lätt förakt och ironi, som om det pjoskades med barnet.

Till saken hör att jag hört samma typ av kommentar från andra, betydligt yngre och utan demensdiagnos, så jag undrar om det är någon slags grej fortfarande? Finns det folk som tror att det är BRA för bäbisar att ligga och skrika? Finns det folk som tror att en bäbis LÄR SIG något av att ligga och skrika? Alltså lär sig något annat än att vara ensam och övergiven, och att ingen kommer att komma till undsättning? Jag trodde faktiskt att den vanföreställningen dog ut med Dr Spock eller i vart fall när man insåg att bara för att du har nio ungar betyder inte det att du gjort någonting rätt överhuvudtaget (här tänker jag på Anna Wahlgrens bok i barnmisshandel: Barnaboken).

Jag fick två barn som inte var särskilt nöjda som spädisar. Eller snarare var det så att de var nöjda när man bar dem, men inte ensamma i vagn eller säng - då skrek de. Att jag skulle ha låtit dem ligga och skrika tills de slutade fanns aldrig på kartan, det var en total omöjlighet för mig, trots att jag hela tiden var på gränsen till total utmattning de första åren, med barn som föddes väldigt tätt, en man som gick upp i sin karriär och i total avsaknad av hjälp från föräldrar eller svärföräldrar. Faktum är att deras gråt väckte en ångest i mig, så djup att jag var tvungen att bearbeta den professionellt och för att fatta att de (eller snarare han, den förstfödde) inte grät för att han inte älskade och ville vara med mig (eller för att han ville dö som Anna-jävla-Wahlgren föreslog i samma skitbok).

Det som är lite "lustigt" i sammanhanget är att först för några år sedan fick jag veta - lite så casual och i förbifarten - att min mamma varit djupt olycklig när jag föddes och mest gått hemma och gråtit hela dagarna och inte tagit hand om mig mer än precis nödvändigt. Så kanske ligger min ångest mot att låta små barn skrika djupt begravt i mitt undermedvetna - jag är ett barn som fick ligga och skriva utan att tröstas. Än idag kan jag få panik av att höra riktigt små barn skriva, jag gråter nästan genast och kan inte stoppa de känslorna. Så kom INTE till mig och raljera över föräldrar som inte sitter still vid middagen utan vyssar sina bäbisar för att de ska sluta skrika. Det de gör kan inte vara annat än rätt. Och för att vara övertydlig: jag talar om BÄBISAR. Att alltid ge sin femåring 100% uppmärksamhet är inte samma sak.

Förresten - om du hade en god vän som satt och grät vad skulle du göra då? Trösta eller tänka att det går över om hon får hålla på ett tag?

OK, nog med det.

Jag har sytt ännu ett par brallor, mitt andra par Base trousers från Ann Ringstrands bok. Jag gillar dem verkligen, de dar jag gillar dem 😂. Sen finns det andra dagar jag tar dem å mig och känner att de är helt fel, men jag tror att det har mer med hur det ser ut i min skalle och i mina hormondepåer, än vad det faktiskt ser ut i spegeln.

Dessa är sydda i ett superbra ulltyg från Gårda textil och jag är så nöjd at jag har tillräckligt mycket kvar för att sy någon slags jacka eller kavaj - återstår bara att fundera över vilken.

Skjortan sydde jag för länge sedan, det är en väldigt hackad factory från Merchant & Mills, som är snyggare struken eller i vart fall steamad :)

Före jul läste jag ett inlägg på Twitter från Edward Blom, ni vet han som givit "frosseri" ett ansikte och gjort sig ett namn på att äta och dricka så ohälsosamt och miljöovänligt/ohållbart som det bara går? I alla fall i det här inlägget så uppmärksammades hur han röjde mot Systembolaget som nu i coronatider inte har hemkörning som de brukar ha. Det kan man ju tycka vad man vill om - både den indragna servicen och att en människa går igång så in i vassen över det - och många tyckte, båda på twitter och på andra ställen i media. Det var lite synd för det gjorde att ingen plockade upp de andra, ännu mer vansinniga saker han skrev om.

På olika ställen följer han sedan nämligen upp sitt resonemang med att han är riskgrupp (jo, men det tycker han väl att det är värt?) och att han isolerat sig i nio månader av rädsla för att dö. Inte bara han har isolerat sig utan även barnen, dvs ingen förskola/skola för dem eftersom pappa är riskgrupp. Så långt vore det väl anmärkningsvärt (att barnen inte får gå på förskola) men ändå OK om han inte fortsatt att berätta att de i början av pandemin ändå gick ut, först på promenader men därefter bara i trädgården. Men det var i början, nu är så rädd för flåsande joggare att han och barnen håller sig inomhus hela tiden. Barnen hålls inomhus med sin pappa hela tiden? Sånt borde fan i mig inte vara tillåtet - ÄR det ens tillåtet?

Till detta lägger han att han börjat dricka sig igenom sin stora vinsamling, för men vet ju inte när man dör så det är inget att spara på. Låt mig repetera: det sitter tre små barn instängda i en villa i Huddinge med sin av dödsångest ridne far, som dricker ur sitt barskåp och rasar över att inte få beställa mer från bolaget til jul. Och detta hyllar folk på sociala medier?? Han vet att festa han Edward?!? Själv tycker jag att det är väldigt synd om dessa barn, som växer upp med föräldrar med megalomani som sätter sig själva i första rummet, men det verkar jag vara ensam om att tycka?

Själv har jag haft en otroligt fin julhelg med mina barn och deras respektive, inte särskilt olik de jular vi brukar fira faktiskt. De jeans jag bär på bilderna sydde jag strax före jul, men med tanke på skitvädret så har de kommit till användning nu 😁.

Jag hade för många år sedan ett par svarta jeans i vaxad denim, från Diesel kanske. Jag älskade i alla fall de där jeansen och använde dem så mycket att själva vaxningen till sist nöttes bort. Sedan dess har ja varit på jakt efter vaxad denim att sy ett par nya av, men det är väldigt svårt att hitta (jag antar att det inte är "inne"). Det är nämligen viktigt att det är denim som vaxats, det ska inte vara fuskskinn som ofta görs med något polyestertyg som bas. Jag hittade till sist efter mycket sökande det här tyget - i Australien - vilket gjorde att jag tvekade rejält. Naturligtvis har jag inget emot Australien, tvärt om, men det känns inte särskilt miljövänligt att låta tyger flyga över halva jorden för att tillfredsställa något så ytligt som en önskan om att återskapa ett par gamla favoritbyxor.

Men nu gjorde jag det ändå, beställde alltså. Och när det kom (för ett år sedan) så tyckte jag att det var så väldigt blankt och så väldigt kraftigt så jag la det åt sidan och skämdes lite. Men. Till sist blev önskan att återskapa de där brallorna för stark och jag satte sax och nål och tråd i tyget och sydde mig ett par Ginger jeans (japp det är stretch i tyget, om än inte så mycket). Jag tänkte att det enda jag ville ens försöka sy var ju ett par Ginger och om man inte försöker så vet man inte om det går eller inte. Det gick! I vart fall så till vida att det blev ett par jeans och jag kan ha dem på mig. Kanske tycker jag fortfarande att det är lite för vaxat och blankt, lite för styvt, men jag hoppas att det ska bli bättre när de används. Tills vidare är de alltså så väl vaxade att de funkar utmärkt i regn och blåst!