Åh vilken läsupplevelse! Den här boken är oerhört märkligt skriven, den är nämligen skriven i du-form och inte i jag-form. Boken är inte fantastisk på grund av det skulle jag vilja säga utan trots det, men jag har aldrig läst något liknande och det i sig är en anledning att läsa den!

En av fördelarna (och jag letar efter dem hela tiden, de kan vara svåra att hitta) med att jag bor helt ensam nu när Rakel är ute och reser är att jag har mer tid “över”. Inte så att Rakel “tar tid” utan mer så att vi umgås en hel del, för att det är trevligt. Umgås på det där okomplicerade sättet som man gör med folk man bor ihop med men inte måste underhålla - man lever sida vid sida liksom.

En sak jag gör med den här extra tiden jag har över är att sova, äntligen går jag och lägger mig när jag ska på kvällen! Det är ju rätt lätt eftersom det inte finns någon att prata med, hänga med, och då känner jag väl mer efter när jag blir trött och så går jag och lägger mig?

Och när jag går och lägger mig i tid så hinner jag läsa mer…

Jag läser ju i princip uteslutande digitalt numera, oftast lånar jag böcker från biblioteket, det är faktiskt ren lyx. Den senaste tiden har jag läst en fullkomligt fenomenal bok, vidrig och fantastisk i en så annorlunda blandning.

Den heter alltså “Kåda” och är skriven av en dansk författare som heter Ane Riel. Jag tror att den marknadsförs som en kriminalroman, men jag tycker inte att det är det, trots att boken inleds med meningen “Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor”. Det är sällan jag är såld redan efter första meningen i en bok, men här var jag det. Jag tycker mer att boken handlar om uppväxt och utanförskap än att vara en regelrätt deckare/thriller, men den innehåller så klart väldigt mycket spänning, vad annat med en sån inledning? Läs den!

Den nya som ligger på paddans läsapp just nu är dock en mer konventionell deckare, skriven av Sarah Hilary. Den heter “Inget annat mörker” och är nervpirrande och innehåller ett antal totala lappkast när det gäller plot, händelseförlopp och vem som har gjort sig skyldig till vad. Jag skyr ju “hårdkokt” som beskrivning av en deckare, det är sällan min stil. Manliga poliser/deckare med alkoholproblem och trasiga relationer är inte min grej. Sarah Hilary skriver om en rätt ung kvinnlig polis, om relationer och känslor och i den senaste boken om barn, vilket i sig gör att man har hjärtat i halsgropen. Jag har knappa hundra sidor kvar och är redan lite ledsen över att den håller på att ta slut. Vad ska jag läsa sen?