En annorlunda jul blir det för många i år. En jul utan de stora släktkalasen (får vi hoppas??), utan julborden, utan julfester och glöggmingel. För egen del måste jag dock säga att det är helt OK. Vi brukar ha en stor pre-julmiddag helgen före jul med hela släkten - den saknar jag i år - men julafton brukar det sen flera år tillbaka bara vara jag och barnen, och vi älskar det!

Vi träffas tidigt, om de inte sovit här för då äter vi frukost ihop, och delar julklappar före vi äter, kanske redan vid tolv, ett. Sen äter vi och eftersom ingen av oss längre äter djur så har vi helt släppt det klassiska julbordet, det brukar bli en libanesisk meze i stället. Sen spelar vi spel ett par timmar innan jag somnar i soffan medan Lukas och Rakel kollar på film, dricker julmust och äter godis hela natten. Perfekt jul med andra ord. Förra året fick vi besök av Rakels pojkvän Oscar och hans syster framåt kvällen och i år kommer Jenny, Lukas flickvän att vara med oss hela dagen, det kommer att bli super.

Rakel kom förresten från Göteborg i fredags, vi har pratat fram och tillbaka den senaste tiden om det var i enlighet med restriktioner etc (för vi följer dem, det är viktigt). Men hon har ju inte träffat en käft på flera veckor i princip, förutom Oscar som hon bor med, och jag träffar ju bara Lukas och Jenny inomhus så det kändes som att två isolerade bubblor ändå kunde slås ihop utan alltför stora risker. Hon satt dessutom ensam i en fyra på tåget upp, och jag skulle i alla fall gått under om hon inte kommit såatte...

En annan grej som är annorlunda med julen i år är att jag blev klar med alla mina klappar (förutom de jag syr...) för en vecka sedan - det har aldrig hänt förr! De är dessutom redan inslagna, men inte dekorerade, det har inte heller hänt förr. Jag brukar alltid slå in klappar vid midnatt den 23:e och förtvivla över att jag inte hinner dekorera som jag tänkt. Det där med hur paketen ser ut är nämligen viktigt för oss, vi anstränger oss rejält för att klapparna ska ha ett "tema" utseendemässigt, och försöker bräcka varandra i vackra paket. Lukas brukar alltid vara värst (=bäst), men Rakel och jag anstränger oss i alla fall och gör vårt bästa. I år kommer jag ha tid att göra det.

Ytterligare en sak som är annorlunda i år är att jag har lagt all min lediga tid före jul! Eftersom Rakel kom i fredags och åker på söndagen efter jul så har jag valt att vara ledig när hon är här. Vi ska sy, julpyssla, hälsa på mormodern och jula för henne och så ska vi hänga och mysa. Vi började redan i fredags när honkom med att titta på Love Actually, Holiday och Mama Mia! på samma kväll - medan vi gjorde Mozartkulor och chokladkola och tände brasa och bara njöt!

På bilderna har jag den andra Saint Shirt från Ann Ringstrands bok som jag sytt. Jag sydde ju en i grågrönt linne först, som jag gillade jättemycket, fast det var något med den som gjorde att den ändå inte var helt hundra. Svaret var såklart kragen. Den får vara hur cool den vill men om den inte är "jag" och om den inte känns bekväm på mig så spelar det ingen roll. Så jag ritade om kragen och är så himla nöjd med den nu!

Sen måste vi prata lite mer om det här tyget! "Det är ju svart bomull bara" tänker ni, men det är stor skillnad på bomull och bomull! Stor skillnad på svart och svart också för den delen, för det här är verkligen svart, och det fortsätter att vara svart, tvätt efter tvätt! Det här är bomull med sk teflon stretch, vilket betyder att den är lite, lite töjbar, trots att det är ett vävt bomullstyg. Jag har köpt meter efter meter av både det svarta och det vita, från Söders tyger på Hornsgatan, och jag råkar veta att de har svart inne just nu men inte vitt (fast de har beställt vitt och jag är först i kö på det!). Och förutom att det känns fint att stödja små lokala butiker så är Söders tyger också en av de där ställena jag verkligen saknar att ta en sväng förbi, kolla lite, snacka lite, bara för att de är så himla trevliga där... <3

Knapparna kommer också från ett litet svenska företag förresten - På Skrå såklart! Det var de jag tyckte var så fina att jag var tvungen att köpa en extra karta av dem, bara för att ha den stående utan att det var "hål" från knappar jag använt... Är man nörd så är man!

Jag lyssnar på en podd-dokumentär på P1 som heter "Innan mamma glömmer" och jag går nästan sönder av att lyssna. På så många plan. Den beskriver en kvinna i 75-årsåldern som får en alzheimerdiagnos och hennes dotter i 30-årsåldern som är journalist. De två har och har haft en väldigt nära relation, mamman har ingen partner och dottern har inga syskon. Podden dokumenterar 18 månader i deras liv, från diagnosen och fram till årsskiftet 2019/2020. Jag går sönder när jag lyssnar, det är bara så. Det spricker på så många ställen att jag måste sluta lyssna och hämta andan ibland.

Först och främst går jag ju sönder för att jag kan relatera. Min mamma har också alzheimer och är inte heller den hon en gång var. Vi hade dock aldrig den nära relation som mor och dotter i podden haft - och fortfarande har - men den saknad som dottern beskriver, den bristen på en förälder att vända sig till och få stöd och hjälp av - den saknaden kan jag relatera till.

Dottern i podden berättar för sin mamma, hur förtvivlad hon är över att mamman glömmer och inte är den hon varit, hur mycket hon saknar mamman och hur jobbigt det är att behöva påminna hela tiden. Jag kastas mellan en förfäran över att hon säger så när hennes mamma inte alls kan göra något åt det - jag tycker att hon borde skonas! - och en avund inför ärligheten i deras relation. De står varandra så nära att hon (dottern) behöver dela det hon känner med den som står henne närmast, vilket är mamman, men det är ju hon som är problemet.

Det går runt och mina känslor centrifugerar lite, jag hittar inte ut. Själv skulle jag aldrig säga till min mamma att jag är besviken eller ledsen på henne, för jag tänker att inget gott skulle komma ut av det, det skulle bara såra. Visst skulle jag få ventilera, men det har jag ju vänner till.

Det sägs att alzheimer är de anhörigas sjukdom, men naturligtvis inte enbart. Den som är sjuk vet ju i vart fall i början om det, och kan själv märka hur förmågorna försvinner och jag kan inte tänka mig något värre?

I övrigt tror jag fanimig att jag ska sluta sy byxor. Eller så ska jag bara sy Sara och Ginger i fortsättningen för jag verkar inte tycka om de jag syr i nåt annat mönster. Eller så är det så att det är inställningen det är fel på, hormoner eller nåt annat som spökar och gör att jag inte tycker att nåt känns bra.

Jag har sytt ett par Morgan jeans eftersom de inte kräver stretch i tyget och jag hade ett par meter av Merchant & Mills fina Boss sanded twill jag ville sy av. Jag justerade midjan ytterligare lite från de förra jag sydde och visst sitter de bra, det tycker jag nog. Men jag tycker inte om mig själv i dem. Å andra sidan tycker jag inte om mig själv i någonting alls idag (jag har på allvar bytt kläder tre gånger!) så jag har väl en avig dag helt enkelt.

Jag läste en text av Andrev Walden i DN som verkligen slog an en ton i mig. Den handlar om när det man älskar att göra i stället blir något man hatar, i hans fall att skriva.

Jag inser att det är precis samma mekanismer som han beskriver som drabbar mig med om jag inte är försiktig.

Alltså, jag älskar ju verkligen att sy. Jag tycker om själva hantverket, minst lika mycket som jag tycker om resultatet. Jag gillar processen också, att välja och köpa tyg, fundera över vilka mönster som passar, låta tyg bli liggande på hyllan ett tag innan jag bestämt vad de ska bli och sen gå igång i 190 när jag plötsligt utan tvekan vet!

Men. Det gäller ju bara om jag själv väljer. Om det är jag som bestämmer. Om jag syr åt någon annan, eller om jag syr för att jag måste (jag har lovat eller nåt sånt) - då dör liksom hela glädjen och jag kan knappt sy ett stygn.

Tack och lov har jag ju lärt mig det, att tacka nej till tveksamma ”samarbeten”, att säga nej till de flesta förfrågningar ”kan du sy det eller det till mig?”. Det betyder inte att jag inte syr åt andra, men när jag gör det - syr åt andra - så vill jag bestämma. Gärna allting, men i vart fall NÄR. Och jag vill att det ska komma från mig, jag erbjuder mig, för då gör jag det när det känns bra, inte annars.

Här har jag på mig en ny blus från Mönsterfabriken, mönstret heter Betty och har i original en väldigt kul ärm med knyt på. Tyvärr funkar den inte på mig, vilket jag insåg när jag just sytt klart en i vit bomull, men den funkade utmärkt på min syster som fick med sig den hem. Jag hade dock redan insett att Betty har en underbar urringning och att själva ”kroppen’ är kanon, så jag sydde en ny helt enkelt.. Betty och Elisabeth från Mönsterfabriken är ”systrar” vilket betyder att man obehindrat kan byta ärm dem emellan. Därför tog jag ärmen från Elisabeth - hackade den rejält - och satte på Betty. Nu är jag nöjd!

Tyget är en superskön linne/bomullsblandning från Gårda textil!