Ibland kan jag inte släppa saker, jag måste liksom driva det hela vägen. Särskilt när det är saker som stör mig, något jag upplever som fel. Många saker låter jag flyga förbi, orkar inte engagera mig,men som sagt, vissa fastnar och fastnar ordentligt.

Nu senast har jag stört mig som sjutton på Ohlssons tygbutik på Sveavägen. Förr i tiden, i den gamla butiken, så fanns det två kassor, en på vardera våningsplanet. Det är klart att det var kö även då ibland, men sällan så det störde.

Nu har Ohlssons en mindre butik, i ett enda plan och närmare Sergels torg än förut. När de öppnade hade de ett kölappsystem, som även om det tog ett tag innan man fick betala sina varor, funkade bra. Det som dessutom var bra var ju att med en nummerlapp i handen är man inte bunden till att stå still utan man kan gå runt och titta lite vilket ofta resulterade i några extra meter av något tyg eller en extra stuvbit. Sen tog de bort nummerlapparna – eller snarare satte en lapp på apparaten att den var ”på semester”. Det har den varit sedan dess och ibland är köerna så långa att jag vänt i dörren. Vid ett par tillfällen har jag köat i upp till 45 minuter för den dragkedja jag behövde – och som var det enda jag kunde handla eftersom jag var tvungen att stå still i kön.

Igår rann bägaren över när min kompis Ulrika var där på lunchen och fick vända i dörren då med. Vad håller de på med liksom? Jag skickade dem ett facebook-meddelande och skrev så här:

Hej Ohlssons Tyger (Sveavägen 20)!
Vad är grejen med att butiken på Sveavägen har så JÄTTELÅNGA köer jämt nu för tiden? Och att de slutat med nummerlappar? Jag och en väninna har vid flera tillfällen vänt i dörren när vi sett hur det ser ut, vid ett tillfälle fick jag köa i 45 minuter för mina inköp. På 45 minuter hinner jag åka till Tygverket (där de har nummerlappar) och jag överväger att alltid göra det i fortsättningen.

Jag fick det här svaret efter trekvart:

Hej Susanna! Vi förstår att det kan bli frustrerande att se den långa kön. Vi hade problem med att många valde att lämna butiken när det var sju-åtta före enligt kölappssystemet, men att det är lättare att stå kvar i kön. Vi har över 1000 besökare om dagen, vissa tider under våra öppettider är det rusningstid och då kan kön bli längre. Vi jobbar på så snabbt vi kan! Med vänlig hälsning, Alexandra

Hm. Ohlssons säger alltså att det är kunderna som drivit fram den här ändringen, för att de upplevde att det var många som gick (jag antar att de märkte det på att ett antal nummerlappar som ingen svarade på?), men hur vet de om folk vänder i dörren när de har vanligt kösystem? Det vet de inte!

Men jag gav mig inte där utan jag skickade ut en fråga i FB-gruppen ”Vuxna Sytokar”, en omröstning om huruvida folk vill ha kölappssystem eller stå i kö. Efter ett par timmar (och ett trettiotal kommentarer som nästan alla röstar för kölapp) visar omröstningen att 480 pers vill ha kölappar medan två pers hellre står i kön… Såatte… jag meddelade Ohlssons hur snacket gick i gruppen och fick till svar:

Tack för ditt engagemang!

Ha ha, det är väl så nära ett f**k off man kan komma, men det stör mig inte, jag har bevisat att de har fel och vad de väljer att göra med det är deras problem. Jag väljer att gå till andra butiker så länge! Nu, efter ett dygn (och ytterligare en stor mängd kommentarer och några utmärkta förbättringsförslag) är det 994 som svarat - 989 vill ha nummerlapp och 5 vill stå i kö. Just sayin'...

Så alltså, till dessa byxor har jag inte köpt något alls på Ohlssons! Tyget kommer i stället från Metermeter och heter "Jean stretch wool twill" och består av 95% ull och 5% Elastan i en underbar blandning. Jag är glad att jag köpte tre meter för det innebär att jag kan sy en jacka, eller en klänning av det som är över, det är ett underbart tyg att ha mot kroppen och motbevisar tydligt allt snack om att ull är stickigt. All ull är INTE stickig.

Mönstret då - vad är det för mönster? Jo i grund och botten är det Merchant & Mills Eve. Men jag har ju inte bara hackat det lite, jag har nästan slaktat det... I stället för utanpåfickor bak så har jag gjort stolpfickor. Dem lånade jag från Sara-mönstret, precis som jag gjorde med framfickorna. Eve har ju inte några fickor alls fram, och jag saknar det faktiskt (trots att jag inte är en sån som tycker att allt behöver ha fickor). Eve har ju dessutom gylfen på sidan och även om jag tycker att det är snyggt så finns det orsaker till att jag inte vill ha den där på de här byxorna. En av orsakerna är att det kan vara svårt att få till det snyggt när fickan sitter som den gör i sidan. Den andra är att det är lättare att diskret knäppa upp fram när man käkar pizza eller något annat som kräver utrymme - ha ha ha!

(Blusen är såklart Mönsterfabrikens Elisabeth i teflon stretch från Söders tyger)

Jag har tänkt på en sak i vår sewing community... vi gör liksom hela tiden en massa gratisreklam? Vi lägger upp bilder på fb och insta och taggar lydigt med mönstertillverkarens hashtagg, tygaffären nämns också och taggas, ibland även tygtillverkaren.

Det här gör vi ju, eller jag gör det i alla fall, som en tjänst till ”fellow-sewists” så att om någon blir inspirerad och vill ha något liknande så vet dom. Om man bara ville att infon skulle finnas i ens eget inlägg så skulle det ju räcka att skriva namnen, men med en hashtagg blir det sökbart på ett helt annat sätt och det uppskattar i alla fall jag.

Om jag blir nyfiken på ett nytt mönster så skriver jag inte (eller i alla fall väldigt sällan) och frågar om mönstret i någon fb-grupp. Jag söker i stället på Instagram på en lämplig hashtagg och hittar då folk från hela världen som sytt just det jag är nyfiken på, ofta med tips och kommentarer som underlättar för mig.

Men tillbaka till reklamperspektivet då. För det är ju också reklam vi gör eftersom vi sällan visar upp saker vi tycker sitter illa eller är riktigt dåliga. Jag gör såklart också saker som inte blir bra (pga mönstret ibland, tygvalet andra gånger, dålig sömnad eller att kroppen och mönstret inte är kompatibla), men jag visar ju inte upp dem? Det skulle dels kännas elakt, men det är ju också oklart om misslyckandet beror på min oförmåga eller att mönstret helt enkelt inte passar mig?

Jag promotar gärna mönster- och tygbutiker - som jag gillar, eftersom jag tycker att folk som gör bra saker ska hyllas, och om de frågar så får de gärna reposta mina bilder på sina egna sociala medier, så länge de talar om vem jag är. Om de INTE frågar och inte anger mig som källa (jo, det förekommer) då blir jag sur. Då är det som att överenskommelsen om ömsesidig respekt har brutits.

Å andra sidan vore det ju korkat att lägga upp bilder på det du sytt utan att tagga med mönstertillverkare och tygleverantör - det är ju det folk vill veta och det som hälften av frågorna handlar om - även om man skriver det aldrig så tydligt.

Förresten är det i det här perspektivet lite lustigt med Merchant & Mills, som är ett företag jag verkligen gillar. ALLA verkar vara otroligt måna om att märka sina alster med deras tagg (jag med!), men aldrig någonsin har jag sett att de har repostat något eller att de har något annat än studiobilder i sitt flöde (förutom när de på insta-story visade att någon klippt tvättlappar av överblivet tyg!!!). De är förresten - till skillnad från många andra - inte heller förtjusta i att folk hackar deras mönster. Jag tror att de tycker att de lagt ner så mycket möda på att göra mönstret perfekt, så alla förändringar är försämringar. I somras när jag var där frågade jag deras huvudkonstruktör om tips för att förlänga ärmen på Heron-blusen som finns i en av deras böcker. Hon tittade förvånat på mig och sa ”Why would you want to do that?” – ha ha ha!

På bilderna har jag på mig mina senaste Ginger-jeans, nu när jag har lärt mig vilken storlek jag ska sy och jag har justerat midjevidden och mashat ihop view A och B så är det ett perfekt mönster för mig, det är ju inte ens särskilt svårsytt. Manchestern har lite stretch (Ginger behöver det) och är köpt från Metermeter.

Jag har lagt det med luggen nedåt, dvs det känns slätt när man stryker med handen ned längs benet. Det där är en ständig fråga i FB-grupperna, åt vilket håll man "ska" lägga manchestern och jag blir lika provocerad varje gång (fast jag svarar aldrig längre). Regeln är ju tydlig och klar: manchester ska läggas åt det håll du vill ha det! Det blir olika lyster beroende på om luggen ligger uppåt eller nedåt och det känns olika om du stryker uppåt eller nedåt längs tyget - du avgör själv åt vilket håll du tycker att det är finast eller skönast.

Skjortan är Factory shirt från Merchant & Mills i tyg från Söders tyger och jackan är Eloise (Jenny H's bok) i Marimekko.

Häromdagen hade jag en sms-konversation med en väninna som jag tidigare jobbat med och som verkligen blivit en god vän.. Vi kommenterade varför en av grupperna på det företaget är mer framgångsrik än de andra, och kom fram till att det till stor del beror på den gruppens ledare, P.

Jag skrev till min väninna "Hon utvecklades verkligen från blyg viol till karriärkvinna på nolltid" - för när P började på IT-avdelningen så var hon lite förvirrad och osäker, och gav egentligen inte intryck av att hon var på en plats där hon ville vara alls. Men sen gick det inte så lång tid innan hon axlade rollen och gjorde den till sin, gjorde den till något mer än den varit innan kanske och jäklar vilken fantastisk resa hon gjort.

Men ordet "karriärkvinna" andas inte det lite väl mycket åttiotal eller något? Alltså, vi kallar ju inte en framgångsrik man för "karriärman", eller hur? Och är verkligen ordet "karriärkvinna" positivt laddat hos gemene man? Jag blev själv förvånad att jag använde det, för jag har nog inte egentligen en positiv laddning i det ordet - ändå använde jag det och jag gjorde det ju för att beskriva något positivt.

Bäst hade väl varit om jag bara konstaterat att hon utvecklats fantastiskt, även om jag nästan tycker att det ligger något överlägset i det med. Som om man inte förväntat sig det - eller? Sen tycker jag också att det är lite lustigt när jag så att säga kommer på mig själv med såna här saker, som att jag ertappar mig själv liksom. Men det är bra - man ska ifrågasätta sig själv emellanåt, det växer man av.

Jag vet att många i min omgivning tycker att det är trams att hålla på så här och väga ord, sila mygg liksom. Men min tro är att det gör skillnad. Om man vidhåller de benämningar som myntades när förväntningen på en kvinna var att hon skulle ta hand om hem och barn först och främst, och kanske ha nåt trevligt jobb vid sidan om - benämningar som "karriärkvinna" - då bibehåller man också de värderingar som rådde då. Eller i vart fall så kommer förändringen att gå långsammare, det är i alla fall min tro.

Det är nog inte så mycket klassisk "karriärkvinna" över den här skjortan jag sytt, men så är det inte så mycket klassisk karriärkvinna över mig heller. Det är en Factory shirt från Merchant & Mills klänningsmönster som jag förkortat och förlängt - jag tror att de säljer en extension till mönstret nu med en skjortvariant, om någon är osäker på hur det ska få klänningen till en skjorta på egen hand. Jag har förlängt ärmen och satt på en manschett och ett sprund (som jag i vanlig ordning lånar från Agnes) och bara för att jag hade lust så köade jag i tjugo minuter på Ohlssons igår (vad är det med butiken på Sveavägen???) för att köpa röda hjärtformade knappar till manschetterna, för att jag ville ha det bara.

Tyget är en svartvit bomull med Musse Pigg-serie som jag köpt från Textile Express för 14£/m, en av de engelska företag jag gillar att handla från ibland. Jeansen är mina svarta Ginger som jag sydde innan jag justerat midjan ordentligt, så jag kan inte ha dem utan bälte, men å andra sidan slipper jag knäppa upp om jag käkar pizza i dem :)