Den senaste tiden har jag städat och slängt väldigt mycket saker. Jag flyttstädar eller döstädar, trots att jag varken planerar att flytta eller dö, i vart fall inte så vitt jag vet.

Jag äcklas plötsligt av alla prylar jag har samlat på mig. Inte så mycket de saker jag faktiskt använder, även om det är sällan, utan allt jag har sparat bara för att jag inte har orkat eller förmått mig till att göra mig av med dem. Ta till exempel mitt badrumsskåp (som är stort, och kanske är det här problemet ligger) som jag irriterat mig på varje morgon och kväll i ett par månaders tid. Så fort jag ska ta något så måste jag flytta om en massa saker, burkar och flaskor rasar omkull och det är bara stökigt och oinspirerande. Efter att ha städat upp och gått igenom alla pinaler gapar hyllorna rättså tomma, för det mesta av det som var i vägen var i princip slut, eller gammalt och dåligt eller felköp som jag ändå inte använder.

Samma sak i linneskåpet. Proppfullt av lakan och örngott som är gamla och fula, trådslitna eller gulnade, när de värsta var utsorterade fanns sex fräscha påslakan och lika många underlakan kvar – det räcker gott åt en ensamstående person!
Sen har vi mitt sorgebarn, källarförrådet… Jag har världens största källarförråd, ett riktigt källarkontor faktiskt. Allt jag och barnen har sorterat ut de senaste sju åren, allt jag tog med mig från villan som jag inte använt sen dess, allt det slåss om utrymmet med säsongskläder, resväskor och julsaker samt ett par lådor ”minnessaker”. Efter tre vändor till återvinningscentralen i söndags syns nästan ingen skillnad, det är fortfarande massor jag måste gå igenom, massor jag måste slänga.

Och som sagt, det äcklar mig. I fortsättningen lovar jag mig själv två saker. För det första: jag ska väldigt noga tänka mig för när jag konsumerar i fortsättningen, och inte köpa en massa onödiga prylar. Det gäller inte tyg till kläder jag syr, för det handlar faktiskt inte bara om konsumtion, utan också om fritidsintresse och kreativitet. Ibland är det bra att ha en hobby som producerar saker, ibland känns det mindre bra. Den andra saken jag lovar mig själv är att slänga saker i tid, inte spara på mig för att det kan vara bra att ha eller för att jag inte orkar slänga. Och med slänga så menar jag såklart att lämna till återvinning eller liknande, inte kasta i soporna…

Jag gör alltså undantag för tyg och sömnad i min konsumtion, även om jag gör det med splittrade känslor. Alltså, jag tycker att det är lite ”jobbigt” att jag har så mycket kläder, för trots att jag skänker bort mycket så är det också många plagg jag har svårt att skiljas från. Men jag accepterar det utifrån att jag har en hobby som producerar saker helt enkelt. Jag skulle kunna lägga ut lika mycket pengar på golf eller cykling eller vad som helst, som inte fyller skåpen, och ingen skulle säga ett smack.

Det jag producerat den här gången är en Hoodie-dress från The Assembly Line, men den här gången i trikå, en fast, lite tjockare kvalitet, från Tygverket. Jag har också lagt till en dragkedja fram, som jag även gjorde på den ärmlösa, samt smalnat av ärmen och hoppat över resåren i ärmslutet. Det som ”gör” den här klänningen är väl revärerna, som jag har satt både i sidorna och baktill på huvan. De är köpta från Wunderpop för ett bra tag sedan, jag har bara haft svårt att hitta någon bra användning för dem.

Ni vet när alla bitar bara faller på plats? När inget yttre egentligen ändras, bara din egen syn på dem? Och du ser dig omkring bland det som är din vardag och plötsligt älskar du allt? Även det som veckan innan var irriterande och förhatligt? Inte sjutton vet jag vad det är som händer, vad det är som gör att allt plötsligt känns så där bra, jag är bara glad att det vänder ibland och att jag får vara med om det. Ännu bättre vore om jag kom ihåg det bättre också, kom ihåg att det faktiskt alltid vänder till sist. Men, livet ni vet? Det går ju inte att förstå sig på, man får bara försöka hänga med i svängarna, acceptera och hantera.

Den här svarta linne-toppen är den tredje uppsyningen av The Hoodie dress från The Assembly line. Jag hade en tanke dels om att få till en ärmlös topp som både är relaxed (för att den har huva) men också lite “snygg” för att det är linne och ärmlöst (det signalerar fest tycker jag). Å andra sidan kan jag ju bara ta en t-shirt under så funkar det lika bra på jobbet, eller hur?

Men, jag hade ju också fått idén om dragkedjan som jag så gärna ville testa. Dels för att den här modellen på huva hör att det blir lite “krage” fram, och jag är ju egentligen inget fan av hög krage. Det - och polokrage - är supersnyggt på andra men jag tycker inte att det är bekvämt att ha på mig. Huvan har ju dessutom en söm mitt fram så det var naturligt att sätta en dragkedja där och gärna en som är fullt synlig.

Om man googlar “exposed zipper” så hittar man en massa bra tutar på hur man ska sätta en synlig dragkedja mitt i ett tyg, det är inga svårigheter. I princip markerar man sitt mitt fram (ha mellanlägg där!) och sedan syr man en stödlinje med förkortade stygn runt om denna linje. Sedan klipper man —< längst ner, viker in kanterna, pressar och så syr man fast sin dragkedja. PLättlätt! Sen tar man på sig plagget, drar ned dragkedjan och inser att mellanlägget syns jättemycket och att det är jättefult på insidan - som ju kommer att synas hela tiden eftersom man ju VILL ha dragkedjan neddragen. Suck.

Men skam den som ger sig, det var ju bara att klippa till en bit så stor som infodringen skulle vara, markera mittlinje och sy stödlinjer även på denna del och sen sy fast räta mot räta på insidan, runt dragkedjan… Pilligt, men det blev riktigt bra till sist!

Linnetyget är från Merchant & Mills (Sweeps Scrim) och är så där fantastiskt trevligt att jobba med, och skrynklar precis lagom mycket. Jag har inte ändrat mer på mönstret än att jag förlängt klänningens livdel med 20cm, satt dit dragkedjan och sytt fast infodringar i ärmhålen…

Det bästa jag vet med ett välkonstruerat mönster är att det alltid ger mig en massa idéer om hur jag ska “hacka” det. För den som inte är till fullo bekant med uttrycket “hacka mönster” så menar jag när man utgår från ett visst mönster men ändrar lite, gör om och lägger till. Ofta kommer den där inspirationen till mig när jag gör något helt annat än sy, inte sällan har jag fått idéerna i löpspåret.

Det här är samma mönster som The Hoodie dress från Assembly line som jag visade häromdagen. Eftersom det mönstret redan är avskuret i midjan så var det ju en lätt sak att bara använda den övre delen och ta bort fickorna, och så hade jag min blus. Eller ja, jag förlängde den ju också med 14 cm, men det gjorde jag bara genom att förlänga styckena, inte genom att klippa isär mitt på och fixa och trixa som man måste göra om man ska förlänga ett liv som är för kort i förhållande till ens kropp.

Jag har sytt den i en tunn och väldigt mjuk i viskos (vävd) som jag hittade på Ohlssons rea i somras, och jag vet att jag sa att jag var färdig med mönstrat och färgglatt för i år, men den här slinker ändå igenom tycker jag. Den är visserligen både mönstrad och färgglad, men den är ju ändå i så pass sobra färger att den andas höst, eller hur? Och så är ju bottenfärgen blå, min nya favoritfärg, och så går den så fint till denim…

Jag har satt muddar i ärmsluten och kantat huvan med en remsa av samma mudd (4 cm bred) som jag sydde fast dubbelvikt mot rätan och sen stickade ner med en söm helt nära kanten. Jag gjorde samma sak med fållen, trots att jag först hade tänkt ha den helt rak bara, men det är inte så mycket fall i tyget, det är lite för “flimsigt” så jag satte till sist samma sorts remsa av mudd nedtill som i huvan. Jag gjorde den kanske 80-85% kortare än det vävda tyget, så att den skulle dra åt lite, men inte så mycket som man gör med en halsringning (som jag gör 70-75% kortare).

Det jag gillar med den här är att det är en blus som känns som en mjukiströja, men är mer klädd som en blus utan att vara strikt som en blus - ja ni fattar. Har jag förresten påpekat att det är inprovningar i ärmen i höjd med armbågen? Sånt gillar jag, min kropp är 3D (minst) och då ska kläderna också vara det.

Så, med tanke på hur mycket jag har gnällt om priset på det här mönstret så tycker jag verkligen att jag har fått valuta för pengarna och jag ska sluta gnälla. Den här gången var det kvalitet som kostade, inte nån jäkla hype eller varumärkesfixering. Ett bra och genomarbetat mönster med fin konstruktion helt enkelt. Jag har redan påbörjat min tredje variant och det är värt priset.

Och nä - jag är inte sponsrad, jag vill bara lyfta något jag gillar (och jag tycker fortfarande att de borde ha fler storlekar på mönstret!).