I don’t need a reason for what I became


Den senaste tiden har jag städat och slängt väldigt mycket saker. Jag flyttstädar eller döstädar, trots att jag varken planerar att flytta eller dö, i vart fall inte så vitt jag vet.

Jag äcklas plötsligt av alla prylar jag har samlat på mig. Inte så mycket de saker jag faktiskt använder, även om det är sällan, utan allt jag har sparat bara för att jag inte har orkat eller förmått mig till att göra mig av med dem. Ta till exempel mitt badrumsskåp (som är stort, och kanske är det här problemet ligger) som jag irriterat mig på varje morgon och kväll i ett par månaders tid. Så fort jag ska ta något så måste jag flytta om en massa saker, burkar och flaskor rasar omkull och det är bara stökigt och oinspirerande. Efter att ha städat upp och gått igenom alla pinaler gapar hyllorna rättså tomma, för det mesta av det som var i vägen var i princip slut, eller gammalt och dåligt eller felköp som jag ändå inte använder.


Samma sak i linneskåpet. Proppfullt av lakan och örngott som är gamla och fula, trådslitna eller gulnade, när de värsta var utsorterade fanns sex fräscha påslakan och lika många underlakan kvar – det räcker gott åt en ensamstående person!
Sen har vi mitt sorgebarn, källarförrådet… Jag har världens största källarförråd, ett riktigt källarkontor faktiskt. Allt jag och barnen har sorterat ut de senaste sju åren, allt jag tog med mig från villan som jag inte använt sen dess, allt det slåss om utrymmet med säsongskläder, resväskor och julsaker samt ett par lådor ”minnessaker”. Efter tre vändor till återvinningscentralen i söndags syns nästan ingen skillnad, det är fortfarande massor jag måste gå igenom, massor jag måste slänga.


Och som sagt, det äcklar mig. I fortsättningen lovar jag mig själv två saker. För det första: jag ska väldigt noga tänka mig för när jag konsumerar i fortsättningen, och inte köpa en massa onödiga prylar. Det gäller inte tyg till kläder jag syr, för det handlar faktiskt inte bara om konsumtion, utan också om fritidsintresse och kreativitet. Ibland är det bra att ha en hobby som producerar saker, ibland känns det mindre bra. Den andra saken jag lovar mig själv är att slänga saker i tid, inte spara på mig för att det kan vara bra att ha eller för att jag inte orkar slänga. Och med slänga så menar jag såklart att lämna till återvinning eller liknande, inte kasta i soporna…


Jag gör alltså undantag för tyg och sömnad i min konsumtion, även om jag gör det med splittrade känslor. Alltså, jag tycker att det är lite ”jobbigt” att jag har så mycket kläder, för trots att jag skänker bort mycket så är det också många plagg jag har svårt att skiljas från. Men jag accepterar det utifrån att jag har en hobby som producerar saker helt enkelt. Jag skulle kunna lägga ut lika mycket pengar på golf eller cykling eller vad som helst, som inte fyller skåpen, och ingen skulle säga ett smack.

Det jag producerat den här gången är en Hoodie-dress från The Assembly Line, men den här gången i trikå, en fast, lite tjockare kvalitet, från Tygverket. Jag har också lagt till en dragkedja fram, som jag även gjorde på den ärmlösa, samt smalnat av ärmen och hoppat över resåren i ärmslutet. Det som ”gör” den här klänningen är väl revärerna, som jag har satt både i sidorna och baktill på huvan. De är köpta från Wunderpop för ett bra tag sedan, jag har bara haft svårt att hitta någon bra användning för dem.