Vi ramla tillsammans men landa längre isär?
Vems ansvar är det att ett budskap blir förstått på avsett vis? Att det inte blir missförstått?
Själv skulle jag utan tvekan säga att det är avsändarens ansvar att budskapet inte missförstås, avsändaren måste visa omsorg om sin mottagare och kanske anpassa budskapet beroende på vem som tar emot det. Inte bara när det gäller ålder och intellektuell nivå, utan även andra faktorer som berör mottagaren är betydelsefulla. Den omsorgsfulle avsändaren anpassar sitt budskap för att bli förstådd, i vetskap om att det alltid kan finnas olika sätt att tolka, och vem vill bli missförstådd?



Mot det kan hävdas att även mottagaren har ett ansvar – och det stämmer så klart det med – det kan inte vara fritt fram för mottagaren att alltid tolka budskapet på ett för avsändaren sämsta möjliga sätt. Det finns alltså ett gemensamt ansvar. Men – bara om både avsändare och mottagare förstår det och accepterar det.
Men vad händer i relationer när den ena parten tycker sig ha facit i den avsändande rollen, alltid tycker att det är upp till mottagaren att göra sin tolkning, bemöter varje påstående om att mottagaren blivit ledsen med ett ”det får stå för dig!”? Vad händer med relationen där den ena parten ofta uttrycker sig i termer av att ”det är ju helt sjuuuukt att du gör si eller så” (kan det förresten misstolkas?).


Och vad händer när den personen dessutom ger sig själv fritt tolkningsföreträde att alltid tolka det du själv säger på sämsta möjliga sätt?
Jo, det som till sist händer är att mottagaren tröttnar. Tröttnar på att aldrig visas någon omsorg om hur budskapet kommer att mottas. Trött på att alltid själv feltolkas, men inte ges rätten att själv tolka fel.
En kommer så att säga till vägs ände. Och där kanske den relationen får gå i stå, falla i glömska, ebba ut om det är möjligt? För vem skulle vilja var den som alltid bär ansvaret för hur kommunikationen ska hanteras? ”Hen menar inte så illa med det hen säger, men jag måste alltid vakta min tunga när jag är med hen” är inte ett fruktbart sätt att trivas i en relation.

Jag har för övrigt äntligen ett par snickar-shorts! Jag har nog letat efter det lika många gånger som efter vanliga snickarbyxor, och med ungefär samma framgång, eller brist på framgång. Jag köpte till och med ett par förra året, från Urban Outfitters, men efter att kritiskt och skoningslöst ha tittat på mig själv ur alla vinklar när jag kommit hem så lämnade jag tillbaka dem. Minns ni dem jag sydde förra året så vet ni vilka issues jag haft med storlek och passform. Jag minns också att jag fick någon kommentar på FB om benlängden som ansågs för korta eller för smala eller jag minns inte vad. De här snickar-shortsen har inga andra issues än att jag glömt klippa hängande trådar (det syns om man tittar noga på bakifrånbilderna).

Mönstret är Anna från Mönsterfabriken , tyget är Japanese Twill stretch från Fabric Godmother, ett sånt där fint "selvage denim" fast jag inte förstått mig på att använda kanten. 30£ för hela eftersom det var på 90cm bredd, men det var det värt. Tryckknappar både i sidan och för att fästa hängslena tycker jag blev en hit!