Vems ansvar är det att ett budskap blir förstått på avsett vis? Att det inte blir missförstått?

Själv skulle jag utan tvekan säga att det är avsändarens ansvar att budskapet inte missförstås, avsändaren måste visa omsorg om sin mottagare och kanske anpassa budskapet beroende på vem som tar emot det. Inte bara när det gäller ålder och intellektuell nivå, utan även andra faktorer som berör mottagaren är betydelsefulla. Den omsorgsfulle avsändaren anpassar sitt budskap för att bli förstådd, i vetskap om att det alltid kan finnas olika sätt att tolka, och vem vill bli missförstådd?

Mot det kan hävdas att även mottagaren har ett ansvar – och det stämmer så klart det med – det kan inte vara fritt fram för mottagaren att alltid tolka budskapet på ett för avsändaren sämsta möjliga sätt. Det finns alltså ett gemensamt ansvar. Men – bara om både avsändare och mottagare förstår det och accepterar det.

Men vad händer i relationer när den ena parten tycker sig ha facit i den avsändande rollen, alltid tycker att det är upp till mottagaren att göra sin tolkning, bemöter varje påstående om att mottagaren blivit ledsen med ett ”det får stå för dig!”? Vad händer med relationen där den ena parten ofta uttrycker sig i termer av att ”det är ju helt sjuuuukt att du gör si eller så” (kan det förresten misstolkas?).

Och vad händer när den personen dessutom ger sig själv fritt tolkningsföreträde att alltid tolka det du själv säger på sämsta möjliga sätt?

Jo, det som till sist händer är att mottagaren tröttnar. Tröttnar på att aldrig visas någon omsorg om hur budskapet kommer att mottas. Trött på att alltid själv feltolkas, men inte ges rätten att själv tolka fel.

Jag har för övrigt äntligen ett par snickar-shorts! Jag har nog letat efter det lika många gånger som efter vanliga snickarbyxor, och med ungefär samma framgång, eller brist på framgång. Jag köpte till och med ett par förra året, från Urban Outfitters, men efter att kritiskt och skoningslöst ha tittat på mig själv ur alla vinklar när jag kommit hem så lämnade jag tillbaka dem. Minns ni dem jag sydde förra året så vet ni vilka issues jag haft med storlek och passform. Jag minns också att jag fick någon kommentar på FB om benlängden som ansågs för korta eller för smala eller jag minns inte vad. De här snickar-shortsen har inga andra issues än att jag glömt klippa hängande trådar (det syns om man tittar noga på bakifrånbilderna).

Mönstret är Anna från Mönsterfabriken , tyget är Japanese Twill stretch från Fabric Godmother, ett sånt där fint "selvage denim" fast jag inte förstått mig på att använda kanten. 30£ för hela eftersom det var på 90cm bredd, men det var det värt. Tryckknappar både i sidan och för att fästa hängslena tycker jag blev en hit!

Att vara bitter är bland det värsta folk kan tänka sig tror jag. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra det, under skilsmässan och den första tiden efteråt.

"Bara du inte blir bitter!!" sa folk och lät som om de menade "Hoppas att du inte blir spetälsk!".

Enligt SAOL betyder bitter "förgrämd, olycklig" och enligt SO betyder bitter "som upplever nedstämda eller hatiska känslor över vissa missräkningar e.d" eller "som kännetecknas av oförsonlighet om motsättning el. om part(er) i den".

Alltså sa folk i princip "Bara du inte blir olycklig"?

Så jag funderar över vad det är som är så jäkla hemskt med att vara bitter om man nöjer sig med att vara olycklig över vissa händelser, oförsonligt inställd till en viss motsättning eller till vissa personer? Är det inte snarare ganska sunt att vara oförsonlig gentemot människor som gjort en illa och aldrig visat ånger, eller känna sig nedstämd över vissa missräkningar? Så länge man inte tolkar minsta lilla bump in the road som ett personligt angrepp så är det kanske inte så illa?

Själv har jag otroligt svårt för "spik-i-foten-människor" som jag kallar dem, nämligen folk som påstår att alla semestrar var lyckade, alla konserter fantastiska och allt väder uuuunderbart. Det finns INGEN som har det så jävla bra jämt och att inte kunna erkänna att livet suger ibland är bara falskt och kanske till och med farligt.

Men OK, tillbaka till bittra människor.

Det är klart att en människa som konstant är bitter inte är ett roligt sällskap, vare sig för sig själv eller för andra, lika lite som spik i foten-människorna. Men en av de saker som livet lärt mig och som jag tycker är viktigt, är att känslor kommer och går.

Faktiskt så går det mesta över.

Man kan ha en känsla, eller erkänna att man har haft en känsla, som varken är rolig eller rumsren, men den är ok. Om det är en riktigt dålig känsla (typ skadeglädje eller missunnsamhet) då kan den i bästa fall flyga snabbt förbi, som en flyktig doft av något ruttet som man inte vill kännas vid. Men den fanns där och man behöver inte skämmas för den. Man kan försöka lära sig något av den i stället och reflektera över den.

Nåväl, jag är allt detta snack till trots inte någon bitter människa på det hela taget, men jag har ibland bittra stråk - men dem har jag försonats med.

Jag har också upptäckt att det går lättare för mig att komma över besvikelser och motgångar om jag tillåter mig själv att initialt bli väldigt ledsen, se allt i mörkaste svärta och förneka alla försök till räddning. Då har jag lättare att ta steget upp ur gropen när sorgearbetet är avklarat, ruska på mig och gå vidare. Om jag inte tillåts vara ledsen eller arg eller bitter över något som hänt, så är det ju som att mina känslor underkänns och det är svårare att ta sig igenom och upp på andra sidan.

Vare sig man är bitter eller inte är ett par svarta snickisar i linne en bra idé. De funkar fint till jobb och fritid, grillfester och utekvällar, beroende på vad du har till dem. Mönstret är Anna från Mönsterfabriken och ja - jag har redan sytt ett par svarta, men de var i ull och det är det faktiskt för varmt för nu. Jag gjorde stolpfickor bak eftersom jag tycker det är fint, men till skillnad från dem jag sydde i ull så gjorde jag samma fickor på bröstlappen som jag gjorde på dem i denim, det blev snyggt tycker jag.

Linnetyget har legat ett tag hemma på lager, jag har faktiskt ingen aning om det kommer från Merchant & Mills eller Ditto eller någon av de andra Engelska favoriterna, jag ska försöka bättra mig när det gäller sånt där!

När jag var tonåring, jag skulle tro 16-årsåldern sådär, så hade jag en pojkvän, the boy next door, vi kan kalla honom Jakob. Jakob var en bra kille, sunda värderingar och så där (för det mesta) om än en längtan att leva lite nära farans kant när det gällde fysiska äventyr. Inte när det gällde sånt där som jag ville göra, gå på krogen och dra utomlands, men annat som var högt eller fort eller lite farligt.

Jakob var en av de första att skaffa moppe och inte en skruttig (men underbar) flakmoppe från Televerket som den andre grannkillen hade, utan en sån där som i våra sextonåriga ögon såg ut som en motorcykel.

Vi hade en kompis, en klasskompis som vi kan kalla... ...Jocke. Jocke hade inte själv någon moppe och han var oerhört vad vi kallade "moppekåt", dvs han ville ingenting annat än att köra moppe.

Vid ett tillfälle fick Jocke efter mycket tjat låna Jakobs moppe, men med väldigt strikta villkor. Vi bodde i ett bostadsområde där vägen gick i en cirkel med hus på båda sidor runt om. Villkoret för att Jocke skulle få låna moppen var att han bara skulle köra runt området igen och igen och att Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär, varje gång han passerade.

Ja, du läste rätt - Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär - liggandes på taket till deras hus, som en jäkla sniper!!!

Och ja, det stannade inte vid en galen idé, det genomfördes helt enligt villkoren!

Jocke hade till och med Jakobs visir från fäktningen på sig under hjälmen när han körde, jag minns att det satt en luftgevärskula fast i visiret när han tog av sig det.

Du vill inte vara Jocke. Du vill inte vara den som förnedrar dig så fruktansvärt för något du vill, att du tappar vem du är eller vad du är värd.

Men.

Du vill inte heller vara Jakob, vara den som sitter på det som andra vill ha och som tvingar dem att förnedra sig för att få det åtråvärda. Det är faktiskt lika skamligt.

Var inte Jocke. Var aldrig Jakob.

OK, nu byter vi ämne och pratar om Mönsterfabrikens snickarbralla Anna! Jag har ju länge längtat efter ett par snickarjeans som inte får mig att se ut som en teletubby, och jag har både sytt och köpt olika varianter med varierande framgång. När jag fick testsy Mönsterfabrikens Anna förra året så visste jag att det var helt rätt mönster för mig, men eftersom vintern var i antågande så sydde jag dem först i svart ull och lite senare i blått . Nu är tiden dock äntligen mogen för ett par i denim och jag är sjukt nöjd med dem!

Jag har inte gjort några större avsteg från mönstret annat än att lägga till en cm vidd över vaden (jag har väl utvecklade vadmuskler...) och jag har gjort infodringar i stället för snedslå på sidorna. Och så satte jag en tyglapp och mellanlägg bakom knappen till hängslet och mellanlägg i knappslåarna. Annars är de by the book!

Vart just detta tyg kommer från vet jag tyvärr inte, förmodligen från någon av mina engelska favoritbutiker på nätet.

Förresten vet ni väl att bilderna blir större om ni klickar på dem? I alla fall när det är fler bredvid varandra. Anledningen till att jag lägger upp så många bilder är främst för tat jag vill fånga alla vinklar och ge en tydlig och ärlig bild av hur plaggen jag syr ser ut, det saknar jag ofta själv när jag kollar på nya mönster.

Sista bilden går inte att klicka upp, där är jag för övrigt, i mina Anna och min Glidejacka, på Hammarbybackens topp med Lukas och Jenny och blåser såpbubblor jag fick i morsdagspresent - oerhört roligt, men så är jag lättroad också!