Alldeles söder om ingenstans

Jag älskar att läsa deckare, det har jag alltid gjort. Helst läser jag engelska deckare, de svenskar som tar sig förbi mitt nålsöga är få, av olika anledningar. Elizabeth George (som visserligen är Amerikanska men skriver i brittisk miljö), Ruth Rendell, Peter May, Sharon Bolton, Angela Marsons, Elly Griffith, Stephen Booth Ann Cleeves och Peter Robinson är några av mina favoriter. Står det ”hårdkokt” på baksidan så går det bort, jag gillar kluriga, psykologiska deckare och thrillers och det är alltid en högtidsstund när en favoritförfattare kommer ut med något nytt.


Inte minst nu när jag skaffat mig ett abonnemang hos en av de aktörer som tillhandahåller ljudböcker och böcker att läsa digitalt, då behöver jag inte ens vänta på att de ska komma i pocket och om de finns som ljudbok kan jag ju sy samtidigt som jag läser/lyssnar. I förra veckan sökte jag i min app efter nya böcker och blev jätteglad när jag hittade Peter Robinsons senaste bok om Alan Banks – ”Oförsiktig kärlek”.

Men. I helgen har jag lyssnat på nästan halva boken och det är något som skaver, det skaver som fan. Alla kvinnor beskrivs ingående i ordalag som ”så storbystad att hon framstod som framtung” eller ”snygg men inte vacker” eller bottennappet ”hon var en sån som av mäns kulle beskrivas som fyllig, och av kvinnor skulle beskrivas som fet”.



Men allvarligt talat??? Genomgående i boken beskrivs kvinnor på det här sättet, medan männen knappast beskrivs utifrån utseende alls!!?? De beskrivs utifrån vad de gör eller vad de är, men utan en massa nedsättande epitet av typen ”blonderad en gång för mycket” eller liknande. Något han också ägnar sig åt är exotism, vilket mina barn lärt mig inte längre anses tillåtet. Han beskriver en kvinna vars mor är britt och fadern asiat ”vilket bidrar till hennes särpräglade skönhet”.


Nu kan man kanske hävda att Peter Robinson är en gammal stöt (han är född 1950) och att det är svårt att lära gamla hundar och allt sånt, och så är det kanske, det jag undrar över är ju det faktum att jag plötsligt fått upp ögonen? Har det alltid sett ut så här? Varför har jag i så fall inte sett det förut? Varför tillåter vi att det fortgår? Och är det så här vi kvinnor bedöms och bedömer varandra, inte bara i litteraturen, utan också i verkliga livet?

Jag vägrar! Jag vill inte vara med på de villkoren och jag tänker att om man aktivt kämpar mot de impulserna själv så bidrar man i mindre grad. Jag ska försöka att inte genast bedöma eller kategorisera människor utifrån deras yttre. Och om nån frågar "Vem är hen?" så ska jag anstränga mig att förklara personer utifrån vad de gjort och inte utifrån hur de ser ut. Det är kanske svårare men det går. "Anna är hon som berättade om det nya kortsystemet på förra månadsmötet om du minns?" låter ju så mycket bättre än "Den långa smala/korta tjocka som brukar ha jeans och klackar" eller whatever.

Den här blusen är ju dock svår att beskriva utifrån andra perspektiv än utseende... Det är i grunden en Natalie, men jag har pillat lite på kragen (och jag är inte säker på att det blev bättre när jag hade gjort det) och jag har tagit den långa ärmen från Agnes för att vinteranpassa den. Jag ritade om ärmens kulle för att passa Natalies, jag tycker ofta att det är lättare än att anpassa ärmhålet, särskilt som Agnes är sydd med ett ok, vilket Natalie inte är.

Tyget är samma som den här som jag sydde i somras, alltså ett reafynd från Ohlssons, och som jag nästan tycker är toile-tyg eftersom kvaliteten är klen. Dock gillar jag verkligen mönstret, jag som vanligen inte gillar mönster (särskilt inte så här års?) så jag kommer säkert att använda den rätt mycket.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229