A woman needs a man like a fish needs a bicycle

Jaha, idag tänker jag på boxen. Den där ni vet att folk älskar att påpeka för en att man borde tänka utanför?

Och jag tänker att det borde man kanske – när det kommer till vissa saker. Och att det behöver man val inte alls göra – tänker jag när det kommer till andra saker.

OK, vi börjar med ”sån är jag!” som en del människor glatt kläcker ur sig när man kritiserar dem eller ifrågasätter varför de gör saker på ett visst sätt. ”Fast du kanske inte alls behöver vara sån?” är en rimlig fråga om man tex påpekat att någon återigen är en kvart sen eller har dubbelbokat sig nu igen. Det är inte ett charmigt och kul personlighetdrag, det är bara trist, egoistiskt och respektlöst mot andra. Tänk utanför din egocentriska box och bara skärp dig, eller?

Fast när någon säger ”jag behöver lugn och ro för att återhämta mig” eller ”jag vill känna att jag har vänner runt mig större delen av tiden” så är det kanske just ett läge att konstatera ”Ja sån är du” och bara förhålla sig till det?

När det gäller kläder kan man ju vara både i och utanför boxen – samtidigt. Jag trivs ju ofta bra i en viss typ av kläder i monokroma nyanser, då är jag fullkomligt inne i min box. Den vill jag ibland ut ur, men hellre att jag testar nya modeller i mina trygga färger, än att jag testar galna mönster i kända modeller. Värst är ju om man ska spränga flera gränser samtidigt, att både klä mig stormönstrat och i modeller jag är ovan vid skulle vara dumt och för mycket utanför min box.

När det gäller färger och mönster (som jag har ibland i några ”statement pieces") så vill jag mest vara inne i boxen. ”Våga vägra svart” har ingenting att hämta hos mig – inte för egen del, ni andra får klä er som ni vill såklart. Däremot vill jag gärna testa livet utanför boxen när det gäller modeller, för jag tror – fortfarande för egen del – att obehaget mest handlar om vad man är van vid. Om jag bara har haft kjol eller klänning i flera år så är det ju inte konstigt om byxor känns ovant? Och om jag bara haft tajta byxor är det ju inte särskilt överraskande att ett par vida byxor kan kännas avigt. Till att börja med. För man vänjer sig ju, om man vill det, och om man jobbar på det.

SÅ. Jag har verkligen jobbat mig in i byxornas värld. Från Sara från Mönsterfabriken och Ginger från Closet case , via Eve från Merchant & Mills till Gaston från Republique du chiffon. Från låg midja och häng, till tajta jeans med låg midja, till hög midja och vida ben till ännu vidare ben! Och jag gillar det! Jag gillar att det inte är samma jag som tittar tillbaka från spegeln varje dag!

Gaston heter alltså denna byxa, ganska hög i midjan och tajtare fram än tex Eve. Eftersom min vän Ulrika (sewingprunelo på Insta) är så fin i sina så ville jag till sist testa.  De har dragkedja fram och utanpåliggande fickor fram, och en rejäl benvidd. De här prickiga Gaston pantalons är dock inte i original, jag har minskat benvidden med så mycket som FYRA centimeter i varje sida. Det är alltså 16 cm(!) per byxben, så ni fattar ju hur vida de var från början. Men nu gillar jag dem verkligen, så mycket att det troligen blir fler par – bara en sån sak! Tyget är alltså vita prickar på marinblå botten (från Ohlssons) och det flimrar lite digitalt (och om man syr för fort). Det är ett vävt bomullstyg med väldigt mycket elastan i, och på fel ledd, så jag var tvungen att köpa 1.5 m för att kunna lägga mönsterdelarna åt andra hållet liksom. Det är ju på bredden jag behöver stretchen, inte på längden...

Skjortan till är en förkortad Factorydress från Merchant & Mills och varför jag inte sytt fler av den är mer än jag förstår?

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229