"Alla kan inte vinna karaoken"

När min son var nio år började han spela badminton i klubben där vi bodde. Varje år hade klubben en stor julfest tillsammans med tennisklubben, fullt med folk och saker som hände, föräldrar, barn och tränare om vartannat. Det första året vi var med var min dotter sju och spelade inte själv ännu, men ville såklart följa med på julavslutningen. En av de aktiviteter som erbjöds var att tävla i karaoke, och det skulle såklart Rakel göra. Jag minns fortfarande hur hon sjön Carolas "Främling" med en inlevelse som inte stod originalet efter.

Nåväl, hon sjöng, det spelades badminton, pingis, squash och tennis, fikades och hölls på. Till sist tyckte vi föräldrar att vi hade fått nog och talade om för barnen att det var dags att gå hem.

"Vi kan inte gå förrän jag har vunnit karaoken" sa Rakel då. Utdelningen av förstapriset i karaoketävlingen var liksom festens höjdpunkt och avslutning, och jag såg ingen anledning att stanna kvar till det. Men, jag insåg att Rakel som aldrig hade tävlat förr trodde bergfast att hon skulle vinna så jag drog igång ett av mina berömda mamma-tal, för att förbereda henne på en förlust och på så sätt mildra besvikelsen.

Hon lyssnade tålmodigt till allt mitt prat om att det var så många som var duktiga och hade gjort bra ifrån sig, att de andra var äldre än hon och att det väl ändå var kul att ha varit med, inte sant? Och alla kan ju inte vinna karaoken, eller hur? Här kanske jag ska tillägga det uppenbara - i mig finns inte mycket till vinnarskalle (om det inte kommer till Alfapet), det är helt enkelt inte så viktigt för mig.

Rakel lyssnade som sagt till allt jag hade att säga och när jag pratat klart sa hon i princip "OK, men vi måste vänta till jag har fått mitt pris".

Vid det här laget var det i princip dags för utdelningen och vi stannade såklart medan jag förberedde mig på att släpa hem en förtvivlat gråtande unge. Det fick jag inte. I stället fick jag hjälpa det överlyckliga barnet att släpa hem den jätteväska fylld med godis som var förstapriset tillsammans med den första guldbucklan hon vann i den hallen! Det skulle komma fler priser de kommande åren, men då inte för sång utan för badmintonspel.

Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt eller fel när jag sa det jag sa. Rätt i att förbereda henne på besvikelse, för hur gärna man vill skydda sin barn från överraskningar och missräkningar så går det ju inte att göra till 100%. Livet suger ibland, man har otur, folk sviker - det är bara så och det drabbar oss alla i högre eller mindre grad. Jag tänkte att det var bättre att hon var förberedd?

Samtidigt var det ju fel att inte låta henne ha kvar sin övertygelse om att hon var oövervinnerlig, att det inte fanns något annat än seger i slutet av dagen? Livet är ju som sagt grymt mot oss ändå emellanåt, så varför inte låta barnet ha kvar grundinställningen "jag är bra - jag vinner"??

Nåväl, uttrycket "Alla kan inte vinna karaoken" har i vår familj blivit synonymt med att det ju faktiskt går vägen emellanåt, till och med när chanserna är små eller det ser mörkt ut så finns det en möjlighet.

Rocken jag har på mig på alla dessa bilder är Dude coat från Ann Ringstrands sybok. Till skillnad från de andra plaggen jag har sytt ur den boken så har jag ändrat lite mer här. Först och främst så är den fodrad, för jag kan inte tänka mig en vinterrock i ull utan foder. Den har också fått knappar, vilket originalet inte har, av samma anledning, jag kan inte tänka mig att vara utan. Jag sydde passpoalknapphål för att det är så jäkla snyggt och det blev så bra med den fina vintage-knappen från På Skrå. Fodret är förresten från Gårda textil, de har massor av färger i viskosfoder, jag har aldrig sett ett sånt utbud någon annanstans!

Jag har gjort andra fickor än mönstret också, jag är ju inte jätteförtjust i utanpåfickor, särskilt inte i tjocka tyger. Jag får aldrig till dem så snyggt som jag vill, det blir buckliga och fula. Så jag snodde tekniken från Work trousers vänsterficka och gjorde en stolpe men sydde fast fickan på insidan av rocken. Ingen löst hängande fickpåse alltså. Den största ändringen jag gjorde var dock att minska ärmvidden - hela sex cm per ärm tog jag bort! Jag vet att det är en "design -feature" och vi får hoppas att Ann förlåter mig 🙄, men det såg ut som om jag lånade en väldigt stor farbrors rock, eller att jag skulle brista ut i "Wingardium Leviosa!" för det som tar den referensen.

Slutligen några ord om tyget. Det är 100% engelsk ull i en mossgrön/grönsvart nyans som är väldigt snygg och himla varm. Det kommer från Minerva.com och kostar inte mer än motsvarande 230 kr/m vilket jag tycker är ett kap. De skickar ganska fort dessutom och till rimlig kostnad, så det är min nuvarande "go-to" för nya tyger.

Jag kom att tänka på respekt häromdagen. Jag fick nämligen höra att en (äldre) person uttryckte sig termer om att "jag är van vid att kräva respekt och att folk lyder". Smaka på det... "kräva respekt"... "folk lyder"... Känns inte det väldigt förlegat? Jag menar inte att respekt är förlegat, verkligen inte, men att kräva det? Jag tycker att respekt är något man får förtjäna och om man betett sig så att man förtjänar respekt så kan man förvänta sig respekt, men inte kräva den. Dessutom tänker jag att många glömmer att man förtjänar respekt även genom att visa respekt...

Och begreppet lydnad då? Är inte det också helt daterat, om man inte talar om det militära eller om hundar? Definitivt tycker jag att det är förlegat i barnuppfostran. Och innan ni går i taket och protesterar så ska jag förklara vad jag menar. Naturligtvis är jag inte för att barn ska göra vad de har lust till och aldrig bli uppfostrade av sina föräldrar. Det skapar bara odrägliga små människor.

Men begreppet "lydnad" är så obehagligt, för det implicerar något man gör för att man annars drabbas av konsekvenser som man vill undvika, just genom att lyda. Eller att någon lyder utan att tänka själva, och det finns det ju klara exempel på att det kan vara direkt farligt.

Jag har alltid försökt förklara för mina barn varför de ska göra på det ena eller det andra sättet, så att de ska FÖRSTÅ och därmed göra det jag vill/det rätta. Inte att de blint ska lyda "because I said so". Sen fanns det så klart tillfällen när de var små och argumenten inte bet på dem, men det var sällan jag behövde köra den där auktoritära rollen. Jag hoppas verkligen att den tid och de personer som kräver respekt och lydnad är på väg att ta slut... Och förresten - den respekt som ibland krävs av vissa yngre tuppiga personer är inte respekt egentligen - det är rädsla. "Du ska visa respekt" i deras munnar betyder "Du ska vara rädd för mig!", synnerligen obehagligt!

Nu till det jag sytt!

Jag har haft mönstret Marika från Mönsterfabriken i min ägo sen det kom ut tror jag, men inte riktigt vetat vad jag ska använda det till, det talade inte till mig så där omedelbart. Sen möttes jag och Sara (som tillsammans med Anna ÄR Mönsterfabriken) på en lunch för ett tag sedan och då hade hon på sig en liten jacka hon sytt som var så jäkla snygg - och den hade hon sytt av Marika! Marika är ett sånt där mönster som kanske inte genast väcker de starkaste känslor, hon är lite anonym på mönsterpåsen. Det är en klänning, en top och en wrap-jacka, allt av samma mönster. Det behövs nästan att man ser det som ett uppsytt plagg innan man förstår storheten i den!

Det som är så genomtänkt och välkonstruerat är ju hur man kan labba lite med de olika delarna och plötsligt är inte 1+1=2 utan mycket mer! Här tog jag bakdelen (korta varianten), ärmen (långa varianten) och satte ihop med omlottframstycket (korta varianten). Jag hoppade över kragen och använde bara infodringen i stället, eftersom jag ville få till en urringning som både är snygg ovanpå en t-shirt (det är Juno jag har) eller en skjorta (Agnes). Fästet hittade jag på själv för att få en slät siluett över mage och rygg, annars ingår ett bälte i mönstret.

Jag har ju fodrat den eftersom jag ville ha den som en kavaj, och då ritade jag själv mönsterdelarna på samma sätt som jag beskrev nyss, men jag tar det igen: Lägg ut mönsterdelarna på ett bord. Lägg infodringarna ovanpå respektive mönsterdel. Rita av det som inte är täckt av en infodring - det är dina foderdelar. Lägg till 3cm i rörelsevidd i ryggen och se till att längden på fodret är tillräcklig när du vikt upp plaggets fåll.

Jag måste säga något om tyget i den här kavajen också. Det kommer från Minerva, som för mig är ett ganska nytt engelskt bolag (jag köpte det blommiga pyjamastyget därifrån). De har otroligt mycket tyger, det finns både högt och lågt, men de är också väldigt detaljerade i sina beskrivningar av tyget. Det här tyget är finaste kostymullen med 2% elastan i, som gör plagget väldigt skönt att ha på sig (ull för att det både värmer och svalkar, elastan för att du får lite utrymme för rörelse). Det var en fröjd att sy i och en glädje att bära! Det kommer att komma fler plagg i tyger från Minerva, nu när jag har fått upp ögonen för dem.

När Made it patterns ska releasa ett nytt mönster så går de ut på Instagram och skramlar ihop en grupp frivilliga mönstertestare. Det är lätt, det är många som gärna testar mönster utan ersättning. Made it brukar välja en i varje storlek, de skapar en FB-grup för ändamålet och ber de som deltar att på ca en vecka sy plagget exakt enligt mönster och instruktion. Sen ska testarna komma med feedback, både på hur de tycker att det färdiga plagget sitter, men framför allt på hur lätt det var att följa anvisningarna, om något saknades eller om det är något som är fel eller kan missförstås.

På det sättet är de ganska säkra på att ett mönster som når marknaden är bra, ordentligt genomtestat, lätt att förstå och följa instruktionerna till, för den typ av målgrupp de vill ha för just det mönstret. Det garanterar ju att inga fel följer med, fel som någon stackare sen sitter hemma på kammaren med ett dyrt tyg och gör.

Det är ingen hemlighet att jag tycker att de plagg jag hittills sytt ur Ann Ringstrands bok är kanonplagg. De sitter snyggt, har en cool stil, snygg design och mönsterdelarna passar så där perfekt trevligt ihop - det är ett bra jobb helt enkelt. Det är ju inte heller någon hemlighet att jag tycker att beskrivningarna och instruktionerna hade kunnat göras bättre, och det blev än mer uppenbart när jag nu sist sydde Work trousers.

Först och främst - det går inte att lägga ut mönsterdelarna på tyget på det sätt som bilden visar! Jag visste inte om det var riktiga läggbilder eller om det bara var "snygga bilder på mönsterdelar på tyg" men så såg jag på Insta att det är minidelar av mönstret lagda på tyg för att visa hur de ska klippas ut, och då blev jag lite ledsen. En första regel tycker jag är att bild och text måste överensstämma. På bilden ligger flera mönsterdelar som ska vara på enkelt tyg utlagda på dubbelt, i texten sår det att man ska lägga på enkelt men varför då visa fel? Samma sak med bilderna på hur man syr en dragkedja förresten: skriv inte att man ska ha blixtlåset 1,2 cm nedanför kanten när bilden visar att de ligger dikt an... eller snarare tvärt om, för här är texten rätt och bilden fel!

Om man sen lägger ut mönsterdelarna på det sätt som bilden visar så går det åt minst 185 cm tyg (samma som Base trousers, vilket är rimligt) men i beskrivningen står det att man ska ha 155 cm tyg till en stl M. Jag hade precis 155 cm på 150 bredd och lyckades efter en del pusslande få ut alla delar, men somliga fick jag lägga "cross-grain" och det fanns inte en millimeter tyg över. Stl M ja, den storleken var ju perfekt i Base-byxan, så jag tänkte att den skulle vara det i denna byxa också, det är ju ändå samma bok. Tyvärr fick jag ta in dem ca 6 cm i midjan för att de skulle sitta uppe, så en storlek S får det bli nästa gång.

Byxan har en väldigt kul och "Hope-ig" konstruktion, med sex mönsterdelar för att få ihop bakstyckena, och en annorlunda take på fickorna bak. Tyvärr är det ett fel i boken just på bakfickorna, så man får hålla tungan rätt i munnen och tolka höger/vänster när man syr (följ mönstret och bilderna, inte instruktionen). Det finns heller inte någon instruktion till HUR man ska sy den vänstra fickan, men jag klurade ut ett sätt att göra det på. Jag vet inte om det är RÄTT sätt, men det är mitt sätt 😁

.

.

Jag markerade noga ut var stolpen ska vara och var sömlinjen för fickan är. Sen tråcklade jag detta (på maskin) så att det syns från både rätan och avigan. (Bild 1 ovan)

Sen sydde jag fast stolpen på den undre linjen, noga med att placera den så att det är exakt lika långt mellan stolpens linjer som stolpen är hög (Bild 2)

Därefter nålade jag fast fickan, räta mot räta och upp och ned, ovanför stolpen. Här hade det hjälpt med en linje på fickan så att man vet var sylinjen ska vara, jag måttade i stället så att jag säkert visste att den skulle gå en bit ovanför stolpen sen när jag vände. (Bild 3)

Sen är det dags att klippa upp tyget mellan stolpens linjer, så där som man brukar (det skiljer sig inte jättemycket från en vanlig stolpficka) och vända in fickan på baksidan. (Bild 4)

Därefter ska det ju sys stickningar (jag syr mina på 3,6 i stygnlängd) och här är det lite trixigt. Först sydde jag stickningen över och på kortsidorna av stolpen med fickan vikt platt ned. Sen vek jag upp fickan och sydde stickningen under stolpen, utan att fånga fickan i den sömmen. De trådarna drog jag in på baksidan sen och knöt ihop för att få det snyggt. Därefter vek jag ner fickan, nålade och sydde från rätan, vilket ju var lätt eftersom jag hade tråcklat innan och bara kunde följa den tråden. Sen sprättade jag tråcklingsstygnen och fäste top-stitchtråden för hand. (Bild 5)

Jag blev så nöjd med hur fickan såg ut att jag gjorde likadant på höger sida, enligt mönstret ska det ju vara en utanpåficka där.

Och trots allt detta så gillar jag brallorna! Jag ska bara sy dem i en mindre storlek nästa gång.

Förutom att jag sydde in dem i midjan (en extra inprovning på var sida och någon cm mitt bak) så har jag gjort enligt mönstret, med ett undantag. Framfickan har ingen infodring vilket jag inte ville vara utan, så jag lyckades få ut även det, trots tygbristen.

Alla dessa små saker hade kunnat undvikas om någon amatör hade sytt igenom plaggen och följt instruktionerna. En amatör i betydelsen en hemmasömmerska, som inte är professionell, utan som faktiskt läser och i viss mån behöver stödet som texten ger.

Fatta hur fantastisk denna bok hade varit om även texten hade varit korrekt och mer utförlig?

Byxyget kommer från Metermeter och heter Cotton stretch twill i färgen Camel. Skjortan är en Agnes och jackan är den Glide jag testsydde för Made it, i svart manchester.