OK, så jag ska försöka mig på att sammanfatta ett decennium, från 2010 och fram till idag, decenniets sista dag. Det blir inte lätt, men häng med så gör vi ett försök! (Och ja, det är navelskådning här, det är decenniet sett ur mitt eget högst privata perspektiv!)

Och ja- detta inlägg läses bäst på dator, det blir för litet på mobilen!

2018- Året började som det värsta någonsin och sen drog Rakel ut på långresa till Asien och jag var ensam på riktigt för första gången sen 1989. Till hösten flyttade hon till eget boende och jag fick ett riktigt sovrum igen (!) och med det en riktig sy-ateljé! Inte bara elände, men ett tungt år var det, utan tvekan.

2019 - Rakel bodde i Århus i Danmark första halvåret, andra halvåret i Göteborg där hon lär bli kvar ett tag. Saknaden är emellanåt som en molande värk. Jag har bytt uppdrag igen och haft en av mina största utmaningar jobbmässigt innan jag kom in i det. Nu kan det segla upp som mitt nya bästa uppdraget någonsin.

Mycket sjukdomar i min närmaste krets och ett antal stora beslut gällande dem jag vill ha nära mig har det också varit i år.

Jag kan konstatera att detta decennium varit turbulent och händelserikt, det har hänt flera väldigt stora - och negativa - saker. De flesta av dem har ändå lett till bra saker och de som inte gjort det har läkt. Jag känner framtidshopp och tillförsikt, inte minst för att jag vet att jag klarar att hantera det mesta, även om jag vill slippa göra det. Jag hoppas att vi alla får ett gott slut detta år och att det händer fina och bra saker framöver.

Gott nytt år vänner!

Först har man en massa saker framför sig, saker man längtar till, människor man längtar efter. Sen är det plötsligt efteråt med alltihopa! Jag fattar liksom aldrig hur det går till, hur icke-linjär tiden är. En dag kan vara evighetslång men också över på en sekund. Tiden går liksom inte att lita på, den uppför sig som en labil pundare som växlar mellan upp- och nedåttjack.

Jag antar att det bara är att acceptera och hålla i sig i kurvorna. Dessutom vet jag att det är själva transitionen som är värst, att åter vänja sig vid att ha en av dem man älskar mest på avstånd, att vänja dig vid ett tomt hus igen.

Jag försöker peppa mig med att jag fortfarande har en vecka kvar till jag ska vara på jobbet igen och jag har rätt roliga planer för de kommande dagarna, nyårsafton inkluderad. Det blir bra, det vet jag ju.

Före jul sydde jag en av de få Juno-varianter (Mönsterfabriken) jag ännu inte givit mig på, nämligen med både huva och dragkedja. Jag borde ha köpt en längre dragkedja men nu är jag ju en ivrig och otålig jäkel och då blev det såhär. Jag sydde i tjock, stickad, härlig ull från Mariedal som jag köpte från På Skrå för nåt år sen. Jag tänkte redan när jag köpte det att jag skulle sy en sån här hoodie, jag har bara inte kommit till skott förrän nu.

Jag har n ä s t a n följt mönstret, fast utan mudd nedtill och i ärmen och så gjorde jag dessutom en vävd infodring vid dragkedjan och bak i nacken, och så lite mellanlägg både på infodringen och precis där dragkedjan sitter. Man vill ju verkligen inte att det ska bli utdraget och vobbligt mitt fram, eller hur?

Så känner jag mig nu. Jag sneglar på målet (julafton) och tänker ”joora, om jag pressar mig lite till så kommer jag att klara mig ända fram”… och så fortsätter jag med det jag håller på med, trots att ögonen går i kors av trötthet. För så är det när man i allra sista stund kommer på en massa saker som man ville sy till julafton, främst att ge bort men också att ha själv. Då får man pressa på lite, lite till…

En av de saker jag kom på att jag ville göra var att ta upp en gammal jultradition. När Rakel var liten sydde jag alltid en särskild julklänning till henne, en som hon inte fick se innan och som jag hängde på hennes dörr på kvällen den 23:e, så att det var det första hon såg när hon vaknade. De var oftast inte ”julspecifika” för det är ju lite onödigt att sy något som en växande unge bara kan ha en enda gång, men jag vet att den hon älskade mest var en riktig julkaramell, en röd liten ärmlös a-linjeklänning, kantad med vitt dun i hals och fåll. Den har jag kvar någonstans i källaren tror jag…

I alla fall. De senaste åren har jag inte sytt henne några klänningar (förutom julen 2012, då sydde jag faktiskt en) men nu fick jag för mig att jag skulle sy en. Det kan ha att göra med att jag saknar henne så jäkla mycket, nu när hon bor i Göteborg, och jag saknar henne som allra mest när det bara är ett par dagar kvar till hon kommer hem, konstigt nog.

Så jag sydde henne en Camber dress från Merchant & Mills. Det mönstret köpte Ulrika för ett år sedan eller mer och varenda gång hon haft en Camber på sig har jag frågat vad det är för snygg klänning hon har… Jag försökte sy den en gång själv, men slarvade, tog ett helt olämpligt tyg, ville ta genvägar och den blev jätteful och aldrig klar. I november när jag var i Rye så var det flera i personalen som hade Camber-klänningar och jag blev åter supersugen på att sy en, men att göra ett bättre jobb än när jag slarvade.

Så jag började med en till Rakel, trots att jag var lite tveksam på storleken. Hon har ju stl 6 i Eve och Cambers minsta är en 8:a så det var en chansning minst sagt.

Men visst kan man påstå att jag lyckades? Jag lyckades dock inte hålla mig till julafton, utan hon fick den så att hon kunde ha den till söndagens släktsammankomst, men då hittade vi också världens mest fotogeniska vägg, eller hur?

Jag har inte ändrat något på mönstret annat än att jag kortat den, och lagt oket på skrå (för att slippa mönsterpassa). Tyget är en poly-/ullblandning från mina gömmor.