Med en visa från Barrikaderna vill jag hälsa att vi är farliga


Idag kommer något så ovanligt som en text skriven av min dotter. Hon skrev den när hon pluggade och bodde i Århus i Danmark under det först halvåret i år. Hon mailade en dag att hon inte hade kunnat plugga - för hon var så arg och behövde få det ur sig - och detta är vad hon skrev.
Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – jonglerar arbete och studier, har inte råd att flytta hemifrån utan hjälp av föräldrar eller kontakter inom fastighetsbranschen, ligger vaken om nätterna med klimatångest, lider av ätstörningar kopplade till ouppnåeliga ideal formade av det moderna samhället, stressar så mycket över framtiden att jag upprepade gånger får magkatarr, försöker göra rätt för mig och dra mitt stå till stacken och betala skatt, köper varor och produkter jag egentligen inte har råd med för att minska min miljöpåverkan, anammar konstant nya ord och formuleringar för att aldrig exkludera en annan människa och försöker samtidigt leva ett liv som känns meningsfullt och ger mig glädje och lycka.
Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – blir kallad lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös av äldre generationer.


Äldre generationer som uppfostrade mig, uppfostrade mina föräldrar, och uppfostrade deras föräldrar. Äldre generationer som inte brytt sig det minsta lilla om klimatkrisen. Äldre generationer som skriker NIMBY så fort det talas om att bygga nya bostäder till växande städer. Äldre generationer som vägrar förändra sitt språk för att fler människor ska känna sig inkluderade och accepterade. Äldre generationer som inte behövde ha en högre akademisk utbildning för att inte bli bortsållade när företag rekryterar nya anställningar. Äldre generationer som inte förstår vad konstant exponering av retuscherade modeller gör med en ungdoms psyke. Äldre generationer som hatar andra människor så mycket att de inte vill hjälpa människor som flyr från krig, svält, torka och död. Krig, svält, torka och död orsakad av den äldre generationens försummelse.



Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – kallar er för lata, otacksamma, bortskämda och ansvarslösa. Det är er lathet som bland annat orsakat att vi står inför den största klimatkrisen i vår tids historia. Det är ni som är otacksamma som inte förstår att mina barn och barnbarn kanske inte får uppleva djur och natur på samma sätt som ni gjorde, för djur och natur kommer vara utrotad, nerbrunnen, krossad och förstörd. Var tacksamma för att ni fick njuta av normala väderomväxlingar, fisk i överflöd, korallrev som inte förvandlats till döda skelett på havets botten, och möjligheten till att se och uppleva djurarter som inom en snar framtid kommer vara utdöda. Det är ni som varit bortskämda med avsaknad av medias påtryckningar om hur en kropp ska se ut, avsaknad av bantningspiller då en smal kropp är det enda som betyder något, och avsaknad av modellagenturer som scoutar modeller utanför anorexia-kliniker. Det är ni som varit ansvarslösa genom att låta främlingsfientliga människor tala fritt utan konsekvens, låta kvinnor fortsätta leva under våld och förtryck, låta barn och ungdomar tro att det inte är någon mening att utbilda sig och bilda en familj, av ångest att det ändå inte kommer finnas en framtid här för människan ändå.


Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös när jag enbart försöker ta mig fram i det absurt sjuka samhälle ni har skapat. Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös när jag försöker rätta till de misstag ni har gjort. Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös; för det var ni som uppfostrade mig och övriga i min generation. Medge era misstag och hjälp oss att rädda den värld som ni systematiskt har förstört. Eller så håller ni käften och kliver åt sidan. //Rakel Wiberg

Hon bor numera i Göteborg där hon pluggar, och hon var uppe i Stockholm en sväng i början på november och firade sin brors 25-årsdag. Då uttryckte hon en önskan om ett par rutiga byxor och efter en titt i mina tyghögar hittade vi ett underbart rutigt ylletyg som jag vid något tillfälle köpt på Moods i New York. När hon åkt hem satte jag mig omedelbart vid maskinen och i ren saknad sydde jag ihop dem på rekordtid.
Fast vi redan sytt ett par Eve till henne (jag inser att jag bara lagt bilder av det på Instagram, inte här?) så kände jag mig osäker på storleken när jag hade sytt klart - de måste vara för små, så där liten kan hon väl inte vara? Det var hon som synes, och eftersom jag tycker att de sitter perfekt och hon känner sig jättefin i dem så syr jag gärna fler.
Förresten var detta också ENDA GÅNGEN som PostNord överraskade positivt! Jag postade dem lunchtid en torsdag och de var framme hos Rakel på fredagen!
Mönstret är alltså Eve från Merchant & Mills, i storlek 6 och jag har inte gjort några hacks annat än stolpfickor bak, i stället för utanpåliggande. Tyget är ett mjukt ulltyg från Moods.