Idag kommer något så ovanligt som en text skriven av min dotter. Hon skrev den när hon pluggade och bodde i Århus i Danmark under det först halvåret i år. Hon mailade en dag att hon inte hade kunnat plugga - för hon var så arg och behövde få det ur sig - och detta är vad hon skrev.

Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – jonglerar arbete och studier, har inte råd att flytta hemifrån utan hjälp av föräldrar eller kontakter inom fastighetsbranschen, ligger vaken om nätterna med klimatångest, lider av ätstörningar kopplade till ouppnåeliga ideal formade av det moderna samhället, stressar så mycket över framtiden att jag upprepade gånger får magkatarr, försöker göra rätt för mig och dra mitt stå till stacken och betala skatt, köper varor och produkter jag egentligen inte har råd med för att minska min miljöpåverkan, anammar konstant nya ord och formuleringar för att aldrig exkludera en annan människa och försöker samtidigt leva ett liv som känns meningsfullt och ger mig glädje och lycka.

Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – blir kallad lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös av äldre generationer.

Äldre generationer som uppfostrade mig, uppfostrade mina föräldrar, och uppfostrade deras föräldrar. Äldre generationer som inte brytt sig det minsta lilla om klimatkrisen. Äldre generationer som skriker NIMBY så fort det talas om att bygga nya bostäder till växande städer. Äldre generationer som vägrar förändra sitt språk för att fler människor ska känna sig inkluderade och accepterade. Äldre generationer som inte behövde ha en högre akademisk utbildning för att inte bli bortsållade när företag rekryterar nya anställningar. Äldre generationer som inte förstår vad konstant exponering av retuscherade modeller gör med en ungdoms psyke. Äldre generationer som hatar andra människor så mycket att de inte vill hjälpa människor som flyr från krig, svält, torka och död. Krig, svält, torka och död orsakad av den äldre generationens försummelse.

Jag – en vuxen ungdom tillhörande millenium-generationen – kallar er för lata, otacksamma, bortskämda och ansvarslösa. Det är er lathet som bland annat orsakat att vi står inför den största klimatkrisen i vår tids historia. Det är ni som är otacksamma som inte förstår att mina barn och barnbarn kanske inte får uppleva djur och natur på samma sätt som ni gjorde, för djur och natur kommer vara utrotad, nerbrunnen, krossad och förstörd. Var tacksamma för att ni fick njuta av normala väderomväxlingar, fisk i överflöd, korallrev som inte förvandlats till döda skelett på havets botten, och möjligheten till att se och uppleva djurarter som inom en snar framtid kommer vara utdöda. Det är ni som varit bortskämda med avsaknad av medias påtryckningar om hur en kropp ska se ut, avsaknad av bantningspiller då en smal kropp är det enda som betyder något, och avsaknad av modellagenturer som scoutar modeller utanför anorexia-kliniker. Det är ni som varit ansvarslösa genom att låta främlingsfientliga människor tala fritt utan konsekvens, låta kvinnor fortsätta leva under våld och förtryck, låta barn och ungdomar tro att det inte är någon mening att utbilda sig och bilda en familj, av ångest att det ändå inte kommer finnas en framtid här för människan ändå.

Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös när jag enbart försöker ta mig fram i det absurt sjuka samhälle ni har skapat. Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös när jag försöker rätta till de misstag ni har gjort. Kalla mig inte lat, otacksam, bortskämd och ansvarslös; för det var ni som uppfostrade mig och övriga i min generation. Medge era misstag och hjälp oss att rädda den värld som ni systematiskt har förstört. Eller så håller ni käften och kliver åt sidan. //Rakel Wiberg

Hon bor numera i Göteborg där hon pluggar, och hon var uppe i Stockholm en sväng i början på november och firade sin brors 25-årsdag. Då uttryckte hon en önskan om ett par rutiga byxor och efter en titt i mina tyghögar hittade vi ett underbart rutigt ylletyg som jag vid något tillfälle köpt på Moods i New York. När hon åkt hem satte jag mig omedelbart vid maskinen och i ren saknad sydde jag ihop dem på rekordtid.

Fast vi redan sytt ett par Eve till henne (jag inser att jag bara lagt bilder av det på Instagram, inte här?) så kände jag mig osäker på storleken när jag hade sytt klart - de måste vara för små, så där liten kan hon väl inte vara? Det var hon som synes, och eftersom jag tycker att de sitter perfekt och hon känner sig jättefin i dem så syr jag gärna fler.

Förresten var detta också ENDA GÅNGEN som PostNord överraskade positivt! Jag postade dem lunchtid en torsdag och de var framme hos Rakel på fredagen!

Mönstret är alltså Eve från Merchant & Mills, i storlek 6 och jag har inte gjort några hacks annat än stolpfickor bak, i stället för utanpåliggande. Tyget är ett mjukt ulltyg från Moods.

Har jag sagt att jag ska till Rye igen? Ulrika och jag ska åka dit för ännu en fyradagars sewing class, denna gång för att sy boilersuiten Thelma. ”Det tar väl inte fyra dagar?” kan man undra, och det är klart, för ett proffs tar det väl inte fyra dagar. Jag tror inte att det tar fyra dagar ens för mig, och jag är ju inget proffs, men de måste ju sätta kurslängden för något slags genomsnitt, inte för att passa den snabbaste. Dessutom, om jag blir klar innan de fyra dagarna är slut så börjar jag ju bara på något annat, vi sitter ju i ett paradis av tyg och mönster och kunniga inspirerande personer, så jag tror inte att jag får några bekymmer med vad jag ska göra av tiden.

Men jag började fundera kring det där med hur snabb man är och kom att tänka på min gamla slöjdlärare Maggan. Jag hade henne i första klass till att börja med, och sen hela högstadiet. Från ettan minns jag att hon ägnade en hel lektion åt frågan ”Varför finns det 15 gula skålar med nålar här – men bara EN som är röd?”. Vi gissade och gissade, men ingen kom på det. Den röda var förstås hennes och efter att ha väntat 45 minuter på det svaret så förstod vi att vi skulle gå ett öde värre än döden till mötes om vi någonsin rörde den röda skålen!

Trots detta intro till sömnadens värld så fastnade jag för att sy (fast det var mest tack vare min grannes mormor Elsa tror jag, hon väckte lusten och kreativiteten) och i högstadiet var Maggan toppen. Vi hade henne ofta på måndagsförmiddagen och jag minns att hon älskade att få höra vad vi hade gjort under helgen, ju galnare saker desto bättre. Själv bidrog jag inte så mycket till den storytellingen, mina helger bestod på den tiden mest av tédrickande hos bröderna Nielsen och flakmoppeåkning med Pålle, och det var inte såna detaljer som Maggan var ute efter.

Men Maggan hade en förmåga att anpassa undervisningen – handledningen – till vars och ens förmåga. Var det Råsie eller Annika som bad om hjälp så sa Maggan ”sy den sömmen och kom till mig sen”, men om det var Johan eller jag som frågade kom det ofta en harang: ”först syr du så, sen viker du där, pressar här, nålar så, syr där och SEN, sen kommer du till mig”. Det funkade och jag tror inte att någon kände sig förfördelad eller åsidosatt eller förminskad. Var och en efter sin förmåga liksom.

Och så är det såklart i Rye också, vi kommer ju inte att sy samma sömmar samtidigt. Man behöver inte vänta in någon som ligger efter, men om man (som jag) är lite av den snabbare sorten så låter man den som inte är lika snabb få lite mer sändningstid hos de två lärarna, det är inget konstigt med det.

Den här gången är det inte ett retreat som i somras, där logi ingår utan vi har hyrt ”Perfect Rye Town House With Private Walled Garden” tillsammans med Nicole som vi lärde känna på retreaten i somras. Hon bor dessutom nära Gatwick och låter oss sova hos henne första och sista natten och jag är liksom överexalterad att jag har den här möjligheten, att jag får åka iväg så här!

Häromveckan fick jag för mig att jag "behövde" en hoodie att ha över skjorta, på jobbet. Jag gillar när "street" möter kontor liksom, att kombinera kjol och skjorta med hoodie och Docs tex är precis min melodi. En sån hoodie behöver ju vara lite tajtare och i ett finare material än en riktig college-hoodie, och eftersom jag inte hade någon sån hemma var jag ju "tvungen" att sy en. Nu kom jag på det här i fredags kväll, så förutsättningen var att använda det som fanns hemma redan. Som tur var hade jag Mönsterfabrikens Juno-mönster liggande på vänt. Det är ett mönster på collegetröja, hoodie med och utan dragkedja och bomberjacka för trikå, allt i samma mönster. Jag hittade också ett stickat melangegrått tyg i gömmorna, ett tyg som jag först inte mindes var det kom ifrån, annat än att jag hade haft det på hyllan ett tag. Jag satte alltså saxen i utan betänkligheter och först efteråt insåg jag att tyget var ett Pradatyg i linne och viskos, som jag köpte i Berlin sommaren 2017... Det är en jäkla tur att jag är så nöjd med tröjan, för jag vill minnas att plånboken kved lite när jag betalade.

Jag har nästan inte ändrat mönstret alls, bara förlängt ärmen för att slippa mudd och tagit bort mudden nedtill så jag får en rak siluett. Så nöjd att det redan ligger ett tyg till på klippbordet - redo att bli nästa Juno!

Under Juno har jag en vit Agnes och jeansjackan är en Hampton jean jacket. Kjolen är efter eget mönster.

Nu ska jag börja med att berätta att jag hade fel i mitt föregående inlägg - Ohlssons bryr sig visst om vad vi konsumenter tycker*! Jag fick ett nytt meddelande från Alexandra (som är en av medlemmarna i ägarfamiljen) och det är för långt att återge här, men sammanfattningsvis så kan vi säga att hon inte alls menade att vara snorkig med sitt "Tack för ditt engagemang!" utan hon menade det hon skrev. Jag är ju en del av den ironiska generationen och alla som sett Schyfferts försvarstal vet väl vad det innebär.

* Or so they say - det är såklart högst oklart om de kommer att göra som 1083 av 1088 på FB tyckte, och återinföra kölappsystemet, men nu vet de vad vi tycker i alla fall :)

Och det är ju förresten inte första gången jag ställs inför den frågan - ganska ofta funderar jag på ett mess jag får, om det ska tolkas på det ena eller det andra sättet. Läser det med vänlig röst och med arg, för att få perspektiv. Sen finns det ju ett antal oskrivna regler som är mer eller mindre vitt spridda kring hur vi ska skriva för att inte missförstås. Om jag skulle svara på något av mina barns mess med ett "OK" så skulle de kasta sig på telefonen och fråga varför jag är arg. Om jag däremot svarar "OK!" så fattar de att det är ok och att jag inte hade tid att svara utförligare, men att jag inte alls är arg.

Och vad har vi här då? Jo jag har ju en lätt fixering vid omlottblusar, det är sen gammalt. Jag har testat flera av nätets mönster och inte blivit imponerad av någon utan tycker faktiskt att den vita jag sydde efter eget huvud med utgångspunkt i Merchant & Mills Factory-shirt är den bästa hittills. Problemet med den är bara att jag dels är lite ovan vid att ha ett sånt där knyt runt magen, det kasar upp lite och korvar sig och håller på. Sen blir inte alltid kragen så snygg under jackor/kavajer/koftor, och jag har ju alltid något sånt över blusen på jobbet så här års.

Så jag beslutade mig för att testa att åter utgå från Factory-shirt, den omlotten jag gjorde i vitt, men ta bort kragen på den och dessutom ta bort knytet och voila! då fick jag en omlottskjorta som inte kryper och korvar och som går utmärkt att ha under kavaj! Som man kan se på inläggets första bild så knyter jag ihop det undre stycket med sidsömmen med ett band. Det övre sidstycket knäpps fast på vänstra sidan med tre knappar (som jag fyndade ett rör av på mässan, och satte i manschetten också).

Tyget är bomull, en japansk bäckeböja/seersucker-variant från Merchant & Mills som heter Tottorri (vilket är en japansk stad om man skriver det med ett r) och som finns i flera färgställningar. Jag har en bit blått tyg hemma som också ska bli något så småningom....