Måste man svara på alla sms?

Jag har för vana att i princip alltid svara på sms och ofta genast eller så fort jag kan. Om jag haft en mötestät dag så kollar jag telefonen på hemvägen för att se om jag missat att svara någonstans - numera finns ju förutom sms även Messenger, Whats App, Instagram och för all del även mail och här på bloggen, där jag kommunicerar med människor, där jag vill kommunicera med människor. Så ja, jag är en sån som svarar. Men min fråga är om man alltid måste?

Jag har nog alltid tänkt på sms som att det är någon som pratar med mig - och då måste man väl svara, eller? Men saken är ju den att man inte måste det. Om jag sitter med lurar på mig på tuben hem så MÅSTE jag inte svara när någon säger nåt till mig. Jag måste verkligen inte svara om någon skriker något efter mig eller ropar åt mig. Så varför har jag fått för mig att jag måste svara på sms? I de flesta fall är det väl naturligt, någon frågar något eller skriver något som inbjuder till svar eller kommunikation. Men det kan ju likaväl vara en konversation som jag inte har bjudit in till eller vill vara delaktig i.

Jag håller på att öva mig på att inte svara i alla lägen. Nästan fysiskt svårt att låta bli ibland, men jag räknar med att bli bättre ju mer jag övar. :)

Nu har tyvärr den tid börjat när det är nästan omöjligt att få till bilder som duger för publicering, så vi får se vart det för mig under de kommande månaderna, nu när jag inte kan smita iväg till ett ljusrum på 14:e våningen och fotografera. Här har jag i alla fall fått på mig kjolen som hör till bomberjackan jag visade häromdagen. Kjolen har jag ritat själv och när jag inte hänger med händerna i fickorna så sitter den väldigt bra. Jag köpte ju tre meter av det där tyget från Misan och jag är otroligt nöjd med att det räckt till så mycket. Byxa, jacka, kjol och så en grej till som jag ska visa senare!

Häromdagen hade jag en sms-konversation med en väninna som jag tidigare jobbat med och som verkligen blivit en god vän.. Vi kommenterade varför en av grupperna på det företaget är mer framgångsrik än de andra, och kom fram till att det till stor del beror på den gruppens ledare, P.

Jag skrev till min väninna "Hon utvecklades verkligen från blyg viol till karriärkvinna på nolltid" - för när P började på IT-avdelningen så var hon lite förvirrad och osäker, och gav egentligen inte intryck av att hon var på en plats där hon ville vara alls. Men sen gick det inte så lång tid innan hon axlade rollen och gjorde den till sin, gjorde den till något mer än den varit innan kanske och jäklar vilken fantastisk resa hon gjort.

Men ordet "karriärkvinna" andas inte det lite väl mycket åttiotal eller något? Alltså, vi kallar ju inte en framgångsrik man för "karriärman", eller hur? Och är verkligen ordet "karriärkvinna" positivt laddat hos gemene man? Jag blev själv förvånad att jag använde det, för jag har nog inte egentligen en positiv laddning i det ordet - ändå använde jag det och jag gjorde det ju för att beskriva något positivt.

Bäst hade väl varit om jag bara konstaterat att hon utvecklats fantastiskt, även om jag nästan tycker att det ligger något överlägset i det med. Som om man inte förväntat sig det - eller? Sen tycker jag också att det är lite lustigt när jag så att säga kommer på mig själv med såna här saker, som att jag ertappar mig själv liksom. Men det är bra - man ska ifrågasätta sig själv emellanåt, det växer man av.

Jag vet att många i min omgivning tycker att det är trams att hålla på så här och väga ord, sila mygg liksom. Men min tro är att det gör skillnad. Om man vidhåller de benämningar som myntades när förväntningen på en kvinna var att hon skulle ta hand om hem och barn först och främst, och kanske ha nåt trevligt jobb vid sidan om - benämningar som "karriärkvinna" - då bibehåller man också de värderingar som rådde då. Eller i vart fall så kommer förändringen att gå långsammare, det är i alla fall min tro.

Det är nog inte så mycket klassisk "karriärkvinna" över den här skjortan jag sytt, men så är det inte så mycket klassisk karriärkvinna över mig heller. Det är en Factory shirt från Merchant & Mills klänningsmönster som jag förkortat och förlängt - jag tror att de säljer en extension till mönstret nu med en skjortvariant, om någon är osäker på hur det ska få klänningen till en skjorta på egen hand. Jag har förlängt ärmen och satt på en manschett och ett sprund (som jag i vanlig ordning lånar från Agnes) och bara för att jag hade lust så köade jag i tjugo minuter på Ohlssons igår (vad är det med butiken på Sveavägen???) för att köpa röda hjärtformade knappar till manschetterna, för att jag ville ha det bara.

Tyget är en svartvit bomull med Musse Pigg-serie som jag köpt från Textile Express för 14£/m, en av de engelska företag jag gillar att handla från ibland. Jeansen är mina svarta Ginger som jag sydde innan jag justerat midjan ordentligt, så jag kan inte ha dem utan bälte, men å andra sidan slipper jag knäppa upp om jag käkar pizza i dem :)

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag två kollegor och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

//Uppdatering: Hon är inte sån! Och jag ska sluta ta åt mig för sånt!//

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!