Häromdagen hade jag en sms-konversation med en väninna som jag tidigare jobbat med och som verkligen blivit en god vän.. Vi kommenterade varför en av grupperna på det företaget är mer framgångsrik än de andra, och kom fram till att det till stor del beror på den gruppens ledare, P.

Jag skrev till min väninna "Hon utvecklades verkligen från blyg viol till karriärkvinna på nolltid" - för när P började på IT-avdelningen så var hon lite förvirrad och osäker, och gav egentligen inte intryck av att hon var på en plats där hon ville vara alls. Men sen gick det inte så lång tid innan hon axlade rollen och gjorde den till sin, gjorde den till något mer än den varit innan kanske och jäklar vilken fantastisk resa hon gjort.

Men ordet "karriärkvinna" andas inte det lite väl mycket åttiotal eller något? Alltså, vi kallar ju inte en framgångsrik man för "karriärman", eller hur? Och är verkligen ordet "karriärkvinna" positivt laddat hos gemene man? Jag blev själv förvånad att jag använde det, för jag har nog inte egentligen en positiv laddning i det ordet - ändå använde jag det och jag gjorde det ju för att beskriva något positivt.

Bäst hade väl varit om jag bara konstaterat att hon utvecklats fantastiskt, även om jag nästan tycker att det ligger något överlägset i det med. Som om man inte förväntat sig det - eller? Sen tycker jag också att det är lite lustigt när jag så att säga kommer på mig själv med såna här saker, som att jag ertappar mig själv liksom. Men det är bra - man ska ifrågasätta sig själv emellanåt, det växer man av.

Jag vet att många i min omgivning tycker att det är trams att hålla på så här och väga ord, sila mygg liksom. Men min tro är att det gör skillnad. Om man vidhåller de benämningar som myntades när förväntningen på en kvinna var att hon skulle ta hand om hem och barn först och främst, och kanske ha nåt trevligt jobb vid sidan om - benämningar som "karriärkvinna" - då bibehåller man också de värderingar som rådde då. Eller i vart fall så kommer förändringen att gå långsammare, det är i alla fall min tro.

Det är nog inte så mycket klassisk "karriärkvinna" över den här skjortan jag sytt, men så är det inte så mycket klassisk karriärkvinna över mig heller. Det är en Factory shirt från Merchant & Mills klänningsmönster som jag förkortat och förlängt - jag tror att de säljer en extension till mönstret nu med en skjortvariant, om någon är osäker på hur det ska få klänningen till en skjorta på egen hand. Jag har förlängt ärmen och satt på en manschett och ett sprund (som jag i vanlig ordning lånar från Agnes) och bara för att jag hade lust så köade jag i tjugo minuter på Ohlssons igår (vad är det med butiken på Sveavägen???) för att köpa röda hjärtformade knappar till manschetterna, för att jag ville ha det bara.

Tyget är en svartvit bomull med Musse Pigg-serie som jag köpt från Textile Express för 14£/m, en av de engelska företag jag gillar att handla från ibland. Jeansen är mina svarta Ginger som jag sydde innan jag justerat midjan ordentligt, så jag kan inte ha dem utan bälte, men å andra sidan slipper jag knäppa upp om jag käkar pizza i dem :)

I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

De senaste dagarna har jag funderat en massa på hyckleri och trovärdighet. För de allra flesta av oss är det här inte något större problem, om vi blir avslöjade som hycklare så är det ofta i en liten krets av vänner och bekanta, där det inte gör någon större skada. Dessutom är vi nog lite småhycklande allihopa, det är svårt att leva sina ideal fullt ut.

Om du däremot är politiker så sitter ju hela din ”affärsidé” i att du är trovärdig, att det du står för är sant. Och om du då är en politiker på vänsterkanten, som vurmar för solidaritet och jämställdhet så bör du se till att ha koll på dina värderingar och handlingar i alla led, alltså även hemma. Du kan faktiskt inte stå och argumentera för att det är kul att betala skatt och sen ha svarta hantverkare hemma – det går inte! Högerpolitiker å andra sidan kanske ska passa sig för att begära bidrag och sjukpenning om det inte VERKLIGEN har rätt till det - de brukar ju vara de första att hojta om bidragsfusk?

Om du är influerare så tycker jag att det funkar på samma sätt, när Blondinbella gjorde reklam för Friskis & Svettis eller när hon talar o Ellos fantastiska tröjor så är det helt enkelt inte trovärdigt – alla vet ju att hon hellre skulle gnaga av sig armen än att vara med på ett jympa-pass på Friskis? och jag fattar inte de företag som inte aktivt jobbar med sina produktplaceringar hos influencers, du vill väl synas hos någon som på allvar gillar din produkt, eller på ett trovärdigt sätt kan tänkas göra det? Alla inluencers som säljer de saker de fått och gjort reklam för på Blocket så fort inläggen kallnat - det är väl inte bra reklam?

Jag minns på den tiden jag var gift och kanske berättade för mamma att jag skulle byta däck på bilen eller rensa avlopp. Hon brukade förvånat fråga ”Men var är Peter då?” som om det var obegripligt att jag skulle behöva göra såna där saker – jag var ju gift! Jag brukade förklara att det så att säga är jämställdhetens baksida – det går inte att vara jämställd och bara kräva att männen ska dela de sysslor som ansetts som kvinnors, man måste dela även de trista sakerna. Om männen ska städa, laga mat och tvätta, så måste vi rensa avlopp, byta glödlampor och borra, för mig är det helt självklart. Sen behöver man inte vara millimeterrättvis och naturligtvis kan man dela upp sysslor – men se till att du kan göra alla saker om det kniper, för kniper kan det göra förr än an anar. På samma sätt kan du ju inte heller som kvinna vurma för jämställdhet och inte vara beredd att dela föräldraledigheten lika, om din man vill ha det så. Jag undrar hur jag hade reagerat på det? Mina barns far var hemma tre månader med vardera barn - det ansågs jättemycket då, men vad hade jag sagt om han velat ha hälften?

The Boxbox från Merchant & Mills har jag ju redan sytt en vit, kortärmad version av. Nu har jag även en svart, med långa ärmar och manschett. Om jag tänkte fel även här och inte räknade med att axelsömmen går ner en bit, så att ärmen börjar en bit ner? Så att ärmen blev väldigt mycket för lång precis som på den svarta factory-skjortan?? Jajamensan! Varför göra ett misstag EN gång när man kan göra det TVÅ? Nu är dock båda mönstren justerade, så det ska f-n inte bli någon tredje gång! Alltså inte någon tredje gång jag syr fel - min tredje boxbox-topp är redan på gång.

Tyget är såklart från Söders tyger, vad annars?