Alltså jag vet inte... Det här med att vara på väg ut och bort från en arbetsplats, det är inte alltid så lätt. Den här tiden från att man bestämt sig för att sluta, man säger upp sig och sen väntan på sista dagen, den är lite grann som när man ska separera men måste bo kvar under samma tak tills frågan om boende är löst.

Eller det behöver det såklart inte vara, och separationer är väl oftast mycket mer uppslitande och känslomässiga, men det är lite likadant. Det finns ju en anledning till att jag slutar, det är få som frivilligt slutar på platser som är 100% svinbra. Och när man då ska gå kvar och göra det där sista, fast man i realiteten redan är på väg bort och man känslomässigt distanserar sig från saker som förut var viktiga - för när jag inte längre är här kan ni ju göra hur ni vill - då är det inte precis harmoniskt och bekvämt.

Om man dessutom har i princip ingenting att göra, ja då kan ni ju fatta mitt läge. Men. Det är övergående och jag är fylld av hopp om mitt nästa uppdrag.

Ni vet de blå Gastonbyxorna jag sydde sist? Jag hade 2 meter av det blå tyget och det retar mig verkligen att få snuttar av tyg över som är för stora för att bara kasta, men för små för att egentligen göra nåt vettigt av. Så jag började försöka pussla ihop en croppad Ottoline-jacka (en förkortad Ottoline borde väl bara heta Otto, eller?) av det jag hade.

Det räckte till allt utom ärmar, Otto är ju lite annorlunda skuren i det att sidsömmen faktiskt inte sitter i sidan, utan mer mot bakstycket. Sånt kräver ibland lite extra tyg, men den här gången gick det bra. Ärmarna ritade jag om så de bara fick en söm, och gjorde dem smalare så att det funkade att sy i merinoull.

Tror jag att jag kommer att använda den då? Jag vet inte... Och en del av mig tycker att det är OK även om jag inte gör det, jag har haft kul när jag sytt och jag har utvecklat min förmåga ännu lite till. Dessutom har jag i det här fallet använt tyger som annars inte skulle bli något. Blir den inte använd så lägger jag den i återvinningen och hoppas att den kommer till användning hos någon annan.

Jag läste en artikel på DN som hade rubriken ”Du är mer omtyckt än vad du tror” och den väckte så många igenkännande nickningar och en hel massa tankar. Artikeln byggde på en vetenskaplig studie gjord i USA där människor som inte kände varandra innan hade fått samtala en stund (fem minuter upp till 45). Sen fick de efteråt värdera dels hur intressant de tyckte att samtalspartnern var, hur mycket de tyckte om hen, men också värdera hur intressant de trodde att samtalspartnern tyckte att de själva var.

Genomgående var att alla trodde sig vara mindre omtyckta än vad deras motpart indikerade. När jag hade läst så här lång t i artikeln så satt jag och nickade instämmande och tänkte ”fan vad folk är dåliga på att visa uppskattning!”. Sen fortsatte jag läsa.

För de som gjort studien hade såklart också trott att diskrepansen berodde på att vi är dåliga på att visa varandra uppskattning, så därför testade den tesen också. Samtalen hade spelats in och personer som själva inte deltagit i samtalet fick titta på och värdera hur mycket de ingående parterna uppskattade varandra. De kom väldigt mycket närmare sanningen, så man drog slutsatsen att folk faktiskt visar uppskattning (i vart fall till en viss del) men att det är vi som är dåliga på att förstå och ta till oss signalerna.

Mina instämmande nickningar byttes ut till ett invärtes suckande och en känsla av att allt alltid är ens eget fel, det är bara att tugga i sig det.

Men. Om jag ska vara ärlig så är jag nog just en sån person som studien kartlagt. Jag tror sällan att folk faktiskt tycker om mig, och jag är ibland rädd att folk umgås med mig för att vara snälla. Som något pity-project. Därför stolpar jag ofta iväg på egen hand på lunchen, på jobbet, i livet…

Det märkliga är att uppbrott alltid gör de där känslorna övertydliga. När man gör slut eller blir osams eller säger upp sig – ingen annan gång får man höra hur mycket man betytt eller betyder, hur viktig man är eller hur uppskattad och hur saknad man kommer att bli. Jag överraskas av det varje gång jag slutar på ett uppdrag, att det finns människor som jag trodde knappt visste vem jag var som kommer och säger ”Jag hörde att du ska sluta – hur ska vi klara oss nu, vi kommer att sakna dig!” Och jag blir som sagt lika förvånad varje gång – jag borde sluta oftare!

Nu ska jag sluta på ett uppdrag igen och den här gången ska jag verkligen försöka ta med mig alla fina ord jag får höra de här sista dagarna, så att jag boostar mig in i nästa äventyr (för det är verkligen nåt helt nytt!).

Nåt annat nytt är mina senaste Gaston-byxor. Jag sydde ju den här modellen i ett blått tyg med vita prickar, mest som ett test, men jag gillade dem så mycket att jag ville ha nåt mindre prickigt. Dessutom kände jag att de utanpåfickor som var i original inte funkade 100% för mig, så jag ritade om Gaston men med Ginger-jeansens fickor. De blev inte perfekta, men det är ju sällan något jag gör som blir helt perfekt, jag tror inte att jag är tillräckligt intresserad av det perfekta eller så att jag inte bryr mig så mycket om nåt pyttelitet veck här eller där.

​Tyget jag sytt av är en Stretch Cotton Twill i färgen Oxford Blue från Fabric Godmother (tror jag, jag har inte hundra koll) och jag har en vit Elisabeth till och en omlottkofta jag sydde för länge sen och som jag använt alltför lite.

Ända sen jag såg första säsongen (och jag såg inte så mycket mer) av House of Cards har jag suktat efter Claire Underwoods vita omlottskjorta. Det finns så klart ett antal mönster på omlottblusar tillgängliga, och jag har provat några få, men jag har inte hittat någon omlottskjorta, alltså som en krispig och klassisk herrskjorta, men omlott. Jag har försökt övertala Sara på Mönsterfabriken att de ska ta fram en (och hon har inte varit negativ) men jag har ju varit tålmodig i rätt så många år nu tycker jag, så nu kunde jag inte vänta längre. Jag ritade själv!

Nu är det ju inte hundraprocentigt sant, för jag ritade inte helt själv från grunden, utan jag ritade om ett befintligt mönster. Syns det vilket? Jag hade från början tänkt utgå från Mönsterfabrikens Agnes, eftersom jag verkligen tycker att den är en klassisk och underbar skjorta, men den är kanske lite för vid för den sortens omlott jag hade tänkt mig? Kan ni se vilken jag till sist utgick ifrån?

YES! Detta är Merchant & Mills Factory dress, kortad till skjorta, förlängd med Agnes ärm och manschett och försedd med omlott och knyt. Sydd i mitt eviga favorittyg - teflonstretchen från Söders Tyger. Sömnaden blev lite sån att jag fick anpassa längs vägen, jag visste inte på förhand hur högt upp knytet (och hålet i sidan) skulle vara, inte heller hur lång omlottdelen skulle vara, men det funkade att lösa det allt eftersom jag sydde.

Om jag är nöjd? Jag är EXTREMT nöjd! Den blev precis så Claire Underwoodig som jag ville, feminin och knivskarp på samma gång. Det känns inte som om den kommer att glipa, jag har inte haft den på jobbet än så vi får se hur pass avslöjande den är...