De senaste dagarna har jag funderat en massa på hyckleri och trovärdighet. För de allra flesta av oss är det här inte något större problem, om vi blir avslöjade som hycklare så är det ofta i en liten krets av vänner och bekanta, där det inte gör någon större skada. Dessutom är vi nog lite småhycklande allihopa, det är svårt att leva sina ideal fullt ut.

Om du däremot är politiker så sitter ju hela din ”affärsidé” i att du är trovärdig, att det du står för är sant. Och om du då är en politiker på vänsterkanten, som vurmar för solidaritet och jämställdhet så bör du se till att ha koll på dina värderingar och handlingar i alla led, alltså även hemma. Du kan faktiskt inte stå och argumentera för att det är kul att betala skatt och sen ha svarta hantverkare hemma – det går inte! Högerpolitiker å andra sidan kanske ska passa sig för att begära bidrag och sjukpenning om det inte VERKLIGEN har rätt till det - de brukar ju vara de första att hojta om bidragsfusk?

Om du är influerare så tycker jag att det funkar på samma sätt, när Blondinbella gjorde reklam för Friskis & Svettis eller när hon talar o Ellos fantastiska tröjor så är det helt enkelt inte trovärdigt – alla vet ju att hon hellre skulle gnaga av sig armen än att vara med på ett jympa-pass på Friskis? och jag fattar inte de företag som inte aktivt jobbar med sina produktplaceringar hos influencers, du vill väl synas hos någon som på allvar gillar din produkt, eller på ett trovärdigt sätt kan tänkas göra det? Alla inluencers som säljer de saker de fått och gjort reklam för på Blocket så fort inläggen kallnat - det är väl inte bra reklam?

Jag minns på den tiden jag var gift och kanske berättade för mamma att jag skulle byta däck på bilen eller rensa avlopp. Hon brukade förvånat fråga ”Men var är Peter då?” som om det var obegripligt att jag skulle behöva göra såna där saker – jag var ju gift! Jag brukade förklara att det så att säga är jämställdhetens baksida – det går inte att vara jämställd och bara kräva att männen ska dela de sysslor som ansetts som kvinnors, man måste dela även de trista sakerna. Om männen ska städa, laga mat och tvätta, så måste vi rensa avlopp, byta glödlampor och borra, för mig är det helt självklart. Sen behöver man inte vara millimeterrättvis och naturligtvis kan man dela upp sysslor – men se till att du kan göra alla saker om det kniper, för kniper kan det göra förr än an anar. På samma sätt kan du ju inte heller som kvinna vurma för jämställdhet och inte vara beredd att dela föräldraledigheten lika, om din man vill ha det så. Jag undrar hur jag hade reagerat på det? Mina barns far var hemma tre månader med vardera barn - det ansågs jättemycket då, men vad hade jag sagt om han velat ha hälften?

The Boxbox från Merchant & Mills har jag ju redan sytt en vit, kortärmad version av. Nu har jag även en svart, med långa ärmar och manschett. Om jag tänkte fel även här och inte räknade med att axelsömmen går ner en bit, så att ärmen börjar en bit ner? Så att ärmen blev väldigt mycket för lång precis som på den svarta factory-skjortan?? Jajamensan! Varför göra ett misstag EN gång när man kan göra det TVÅ? Nu är dock båda mönstren justerade, så det ska f-n inte bli någon tredje gång! Alltså inte någon tredje gång jag syr fel - min tredje boxbox-topp är redan på gång.

Tyget är såklart från Söders tyger, vad annars?

Jag tycker ofta jag hör folk prata så mycket negativt om att bli äldre. Vi blir alla äldre, i vart fall alla vi som har tur. Och när vi blir äldre blir vi tröttare, stelare, långsammare och rynkigare. Men, om vi har tur blir vi också klokare. Jag kan inte säga att jag älskar de fysiska tecken på ålderdom som jag ser, min hals är väldigt rynkig, jag är stelare, tröttare och långsammare än jag varit och det är såklart inte någonting jag njuter av.

Men detta att jag har blivit klokare, i vart fall i de frågor som rör mig, det njuter jag av. Numera vet jag vad som behövs för att jag ska må bra och för det mesta har jag kurage och möjlighet att rent praktiskt också göra sånt jag mår bra av.

En av de saker jag har insett att jag mår bra av och som får mig att jobba bättre (vilket jag också mår bra av) är i princip dagliga lunchpromenader. Om jag får gå en rask promenad mitt på dagen så klarar jag eftermiddagen så mycket bättre, jag får energi och jag upplever att jag tänker mer positivt och bättre, jag är mer kreativ och smartare. Så jag frigör (i den mån jag kan) tid för detta. Det betyder att jag emellanåt får avstå från annat, som kanske också skulle vara bra, men som jag bedömer som mindre viktigt. Det är tex ofta svårt att både gå ut och äta (och sitta och vänta på mat och småsnacka etc) och dessutom ta en tjugo minuters promenad.

Å andra sidan äter jag ju hellre matlåda också, både av logistiska och ekonomiska skäl, men det är klart att jag riskerar att förlora i sociala kontakter, om jag inte går med ut och äter lunch. Men de som går ut och äter går oftast vid halv tolv och det tycker jag är en timme för tidigt - jag är tokhungrig klockan fem även när jag ätit halv ett ju!?

I alla fall så försöker jag avväga det där sociala med mitt behov av att promenera (vilket jag gärna gör ensam). På varje nytt uppdrag jag börjar så blir det viktigt att hitta bra promenadstråk, någon naturlig runda att gå som inte tar för lång tid. Det bör ju vara just en runda, att gå samma väg fram och tillbaka suger ju. Helst ska den ju också vara "fin", dvs lite naturskön sådär, och helst utan alltför många punkter där man får stå och vänta vid övergångsställen och sånt. Tidigare har jag gått runt Blasieholmen och senast runt Gärdet - nu har jag hittat en slinga runt Klara sjö som är riktigt trevlig och helt ny för mig.

Naturligtvis satte jag ribban för lunchpromenader genom att arrangera en photo shoot av min nya kappa där i min ensamhet, men jag tror inte att det var någon som såg mig, trots att det är precis mitt i huvudstaden så är Blekholmsstranden precis tom på folk - i alla fall så här års. Och hade någon sett mig så hade det väl inte varit hela världen heller.

Kappan är ännu en Roger från Rèpublique du Chiffon. Den första var i tencel, som en trench, medan denna är i ull/bomull från Merchant & Mills. Tyget heter "softly slowly" vilket fick mig att köpa det bara på namnet. Nu köpte jag bara två meter, och Roger kräver enligt mönstret två och en halv i min storlek, men som synes gick det bra. Jag behövde inte ens skarva infodringen eller nåt.

Den här gången sydde jag stolpfickor i stället för utanpåfickor, och jag följde inte beskrivningen utan sydde knapphålen innan jag sydde fast knapphålslisten på kappan - såååå mycket lättare (Tack Sara för det tipset!!)!

--------

Under kappan har jag Hängslebyxan Anna och Cina-blusen från Mönsterfabriken, tillsammans med en raw-edge-kavaj från Makers Atelier, alla från förra och förrförra året - jag använder mina gamla älsklingar minsann!

Nu måste jag ventilera en sak som jag har tänkt på ett tag och som gnager lite… Jag har sömnaden som hobby. Som HOBBY. Det betyder att det är något jag gör för nöjes skull, SAOL skriver ” favorit­sysselsättning på lediga stunder” och SO skriver ” aktiv verksamhet som man regel­bundet och av ren­odlat intresse ägnar sig åt på fri­tiden”. Det finns hobbyer som inte innebär att man skapar så mycket, kanske gillar man att lösa korsord eller sudoku eller nåt annat, något som inte syns så mycket. Men sömnaden syns, särskilt min sömnad eftersom jag lägger upp bilder på instagram, FB och på bloggen.

Vad är det då som gnager i mig? Jo, obetänksamma (eller inte?) kommentarer av typen ”Hinner du verkligen använda allt du syr?” eller favoriten ”Hur får du rum med allt du syr?”. Och efter de frågorna förväntas jag försvara mig och berätta huruvida jag använder eller får rum med det jag syr. Ibland langar folk i stället in kommentarer som ”Herreg*d vad mycket du syr, du borde kanske göra nåt annat ibland också?”. Den frågan är ju nästan värst för de insinuerar att jag inte har något annat liv?

Ska jag då känna mig tvungen att berätta att jag jobbar heltid, driver ett eget konsultbolag, har sociala möten med vänner 2-4 kvällar i veckan, tränar sammanlagt 5-6h/veckan och sover i snitt 7,5h per natt. När jag inte gör allt det, inte städar och tvättar, då syr jag. Kan jag få göra det? Är det OK med alla? Jag hör ingen oja sig över att någon tittar på TV två timmar per kväll och lite längre på lördagen, så varför är min sömnad ett ”problem” för alla? Jag tittar ALDRIG på TV annat än är den står på bredvid symaskinerna, kanske är det därför jag hinner sy?

På en bra dag så rycker jag på axlarna och struntar i kommentarerna. På en lite mindre bra dag blir jag ledsen och obekväm. Tyvärr tappar jag också lite av min lust, inte att sy (jo kanske lite ändå) men lusten att visa upp det jag gör – det jag egentligen tycker är så kul. Jag gillar att ingå i ”sewing communityt” på sociala medier, det är en vänlig och inspirerande krets, helt olik den klubb för inbördes beundran jag tex hamnat i utkanten av på Twitter.

Känner man inte ”rätt” människor där så blir man inte insläppt liksom. En kille hade för en tid sen lagt upp en låt som ”godnattvisa” en goding från åttiotalet av Ulf Lundell. Jag svarade honom med en Pretenderslåt av samma skola och fick väl ett i vart fall vänligt svar. Nästa dag la han upp ”min” Pretenderslåt som godnattvisa, men helt utan att nämna mig. Den här personen har 4350 följare – jag har 34. En sån sak händer inte i ”sewing communityt”. Där talar man om vem man fått en idé av, vems "make" man har inspirerats av, oavsett vem som har fler eller färre följare. Man creddar varandra och det tycker jag är fint.

Nåväl. Jag har sytt inte en utan två Boxbox-blusar (Merchant & Mills), fast jag har bara visat en här (än så länge). Därför var det dags för en klänning, eftersom det var klänningen som först fick mig att älska detta mönster, när jag såg den live i Rye. Jag har sytt en stl 8 vilket är en mindre än min vanliga storlek, men så är det ju väldigt vid också. Jag har sänkt urringningen men behållit veckens slutpunkt fram, det betyder att jag har så att säga klämt ihop z:ornas vinklar för att få rum med lika många på en mindre längd. Och så har jag gjort en lång ärm med manschett, för att jag tycker att det är snyggt. Tyget är tencel från Metermeter.

Bilderna är de sista från 14:e våningen i huset jag inte längre jobbar i - jag kommer sakna det där märkliga rummet som liksom inte finns. Jag bjöd mitt team på "avskedsfika" där i fredags (GT, lakrits och ostkrokar) och det var flera som aldrig varit där eller visste att det ens fanns. Medan vi satt där kom det en häftig hagelstorm - det kändes som ett lagom dramatiskt farväl!