Hela den här veckan har jag varit som Lotta på Bråkmakargatan, ni vet när hon mest är arg på precis allting, och alla utom Bamsen är dumma? Så har jag känt det, trots att midsommarhelgen i södra England var helt underbar och fylld av så många härliga upplevelser.

Jag vet inte om det är kemiskt (och då tänker jag inte på tillförda substanser, utan på vilka spratt min kropp kan tänkas hitta på, kanske det där jävla klimakteriet som hittills lyst med sin frånvaro?) eller om det beror på att jag sovit för lite och varit ute och ränt för mycket i veckan, eller om det helt enkelt beror på att jag faktiskt ÄR omgiven av idioter, men det jag vet är att jag inte mår bra av att känna så här.

Häromdagen när jag gick hem genom Gamla Stan ville jag liksom välta alla turister som i stora grupper rör sig i irrationella mönster över min gångväg, eller stannar förvirrat i de smalaste gränderna, eller varför inte precis där rulltrappan tar slut.

Det är inte riktigt likt mig, jag blir liksom inte irriterad längre, inte så där som förr, när jag svor i köer eller över tappade skålar med nålar.

Men den här ilskan är dessutom inte riktig aggression, den är någon slags - förklädd sårbarhet? För jag tror att jag är arg för att stänga in det som egentligen gör mig ledsen. Det är liksom svårare att visa hur ledsen jag blir över vissa saker, hur somliga beter sig eller inte, och då kommer känslorna ut som ilska i stället. Smart? Nej, självklart inte alls, men just nu förmår jag inte mer. Och missförstå mig inte, jag vet att jag är orimlig, nej att jag beter mig orimligt, men eftersom det inte finns någon vars famn jag kan krypa upp i, någon som stryker mig över ryggen och säger "såja vännen, det går över"....

Så jag gnisslar tänder, smäller i imaginära dörrar och väser tyst ”idioter” inombords.

Jag tror jag behöver semester. Jag behöver vara med människor som tycker om mig. Jag behöver göra sånt jag tycker om och jag behöver känna mig uppskattad.

Sen blir allt bra.

När det gäller kläder så är det ju ofta väldigt roligt att sy avancerade och komplicerade saker, med foder, fickor och intrikata snitt. Men det är inte alltid det som är det mest användbara i garderoben och inför Englandsresan snodde jag ihop ett gäng saker som var perfekta att ha med, inte minst med tanke på att vi bara reste med handbagage.

Pennkjolen i trikå är ju ett barnsligt snabb och enkelt historia att sno ihop, det går på en timme max, och så särskilt mycket tyg går det inte heller åt. Självklart kan man sy en rak tub och dra ihop med resår, men dels har jag stora "nivåskillnader" mellan rumpa och midja, så jag skulle få mycket tyg över i midjan, men dessutom gillar jag ju faktiskt mönster. Det här kommer från The Makers Atelier-boken och är ett mönster på pennkjol för trikå, fast jag har kortat av den en hel del. Jag har sytt den i både svart och blå "tencel ponte jersey" från Metermeter (kostar 26,15€/m) som är ett fast och skönt material som håller formen bra.

Den svarta tröjan är också ett mönster från Makers "The shell top" (inte i boken) och det syns kanske dåligt på bilderna här, men ärmen är i ett stycke med fram- respektive bakstycke, och så sitter det en "romb" i ärmhålan för rörligheten. Det ger en avslappnad look för ärmen och ett skönt plagg att bära. Även det tyget är från Metermeter, och också tencel, men "tencel stretch jersey" som är mjukt och superskönt.

I mitt förra inlägg funderade jag över vems ansvaret för ett budskap främst är, avsändaren eller mottagaren?

Sen när jag fortsatte att fundera, så insåg jag att det här kanske inte är ett utbrett problem egentligen, utan att det snarare är så att jag har personer i min närhet som ser saken på ett annat sätt än alla andra jag känner.

De tycker sig alltid ha rätt tolkning av allting och tycker sig också alltid besitta tolkningsföreträde. Eller, jag tror i själva verket inte att de reflekterar över detta [kanske inte reflekterar så mycket över huvud taget?] utan bara utgår från att de har rätt.

Det innebär att deras budskap alltid ska tolkas på det sätt som de avsett (allt annat blir föremål för ”det får stå för dig”) och invändningar mot att de tolkar det jag säger på sämsta tänkbara vis och inte med eftertanke om vad jag annars kan ha menat, möts med oförstående. Självklart har jag inte menat något annat än det de bestämt, allt annat är efterhandskonstruktioner! Så här går det ju inte att ha det i nära relationer, även om man ibland försöker, och kanske lite för länge, det förstår ju vem som helst. Och relationen upphör därför så småningom att vara nära, kvantitet kan inte trumfa kvalitet, oavsett vad vissa säger.

I samma veva börjar jag tänka på en annan relation jag hade för ett par år sedan, en kärleksrelation med komplicerade inslag. Mannen det handlade om gjorde mig hela tiden ledsen och behandlade mig ofta väldigt illa, trots hans uttalade försäkringar om att det inte var hans avsikt. Men det som gör ont gör ju ont även om avsikten inte är att skada. Om någon råkar veva en bräda i huvudet på dig så lovar jag att det gör ont, även om det inte var ett avsiktligt slag.

Det här försökte jag förklara för mannen i fråga när jag avslutade relationen, men han kunde inte (ville inte?) alls se det från min ståndpunkt. Hur kunde jag bli sårad när hans avsikt inte var att såra?

Kjolen jag har på mig sydde jag i januari i år(!) och den var tänkt att användas på kryssningen i Karibien, den som blev av utan bagage. Nu tror jag inte att den hade varit klockren på den resan, men jag är glad att den är sydd och att jag har börjat använda den, för det är något med den här intensivt blåa färgen som gör mig lycklig. Och modellen är superskön när det är varmt eftersom den inte sitter åt någonstans.

Modellen är samma som den jag skrev om här, alltså ett jättehack på Tilly & the Buttons Cleo. Jag har fodrat den trots att det är en sommarkjol, helt enkelt för att jag tycker att det är snyggt och skönt. Tyget är chambray från Merchant & Mills och har den enda nackdelen att det skrynklar lite, men på sommaren får man vara skrynklig, det är sen gammalt!

Vems ansvar är det att ett budskap blir förstått på avsett vis? Att det inte blir missförstått?

Själv skulle jag utan tvekan säga att det är avsändarens ansvar att budskapet inte missförstås, avsändaren måste visa omsorg om sin mottagare och kanske anpassa budskapet beroende på vem som tar emot det. Inte bara när det gäller ålder och intellektuell nivå, utan även andra faktorer som berör mottagaren är betydelsefulla. Den omsorgsfulle avsändaren anpassar sitt budskap för att bli förstådd, i vetskap om att det alltid kan finnas olika sätt att tolka, och vem vill bli missförstådd?

Mot det kan hävdas att även mottagaren har ett ansvar – och det stämmer så klart det med – det kan inte vara fritt fram för mottagaren att alltid tolka budskapet på ett för avsändaren sämsta möjliga sätt. Det finns alltså ett gemensamt ansvar. Men – bara om både avsändare och mottagare förstår det och accepterar det.

Men vad händer i relationer när den ena parten tycker sig ha facit i den avsändande rollen, alltid tycker att det är upp till mottagaren att göra sin tolkning, bemöter varje påstående om att mottagaren blivit ledsen med ett ”det får stå för dig!”? Vad händer med relationen där den ena parten ofta uttrycker sig i termer av att ”det är ju helt sjuuuukt att du gör si eller så” (kan det förresten misstolkas?).

Och vad händer när den personen dessutom ger sig själv fritt tolkningsföreträde att alltid tolka det du själv säger på sämsta möjliga sätt?

Jo, det som till sist händer är att mottagaren tröttnar. Tröttnar på att aldrig visas någon omsorg om hur budskapet kommer att mottas. Trött på att alltid själv feltolkas, men inte ges rätten att själv tolka fel.

Jag har för övrigt äntligen ett par snickar-shorts! Jag har nog letat efter det lika många gånger som efter vanliga snickarbyxor, och med ungefär samma framgång, eller brist på framgång. Jag köpte till och med ett par förra året, från Urban Outfitters, men efter att kritiskt och skoningslöst ha tittat på mig själv ur alla vinklar när jag kommit hem så lämnade jag tillbaka dem. Minns ni dem jag sydde förra året så vet ni vilka issues jag haft med storlek och passform. Jag minns också att jag fick någon kommentar på FB om benlängden som ansågs för korta eller för smala eller jag minns inte vad. De här snickar-shortsen har inga andra issues än att jag glömt klippa hängande trådar (det syns om man tittar noga på bakifrånbilderna).

Mönstret är Anna från Mönsterfabriken , tyget är Japanese Twill stretch från Fabric Godmother, ett sånt där fint "selvage denim" fast jag inte förstått mig på att använda kanten. 30£ för hela eftersom det var på 90cm bredd, men det var det värt. Tryckknappar både i sidan och för att fästa hängslena tycker jag blev en hit!