När jag var tonåring, jag skulle tro 16-årsåldern sådär, så hade jag en pojkvän, the boy next door, vi kan kalla honom Jakob. Jakob var en bra kille, sunda värderingar och så där (för det mesta) om än en längtan att leva lite nära farans kant när det gällde fysiska äventyr. Inte när det gällde sånt där som jag ville göra, gå på krogen och dra utomlands, men annat som var högt eller fort eller lite farligt.

Jakob var en av de första att skaffa moppe och inte en skruttig (men underbar) flakmoppe från Televerket som den andre grannkillen hade, utan en sån där som i våra sextonåriga ögon såg ut som en motorcykel.

Vi hade en kompis, en klasskompis som vi kan kalla... ...Jocke. Jocke hade inte själv någon moppe och han var oerhört vad vi kallade "moppekåt", dvs han ville ingenting annat än att köra moppe.

Vid ett tillfälle fick Jocke efter mycket tjat låna Jakobs moppe, men med väldigt strikta villkor. Vi bodde i ett bostadsområde där vägen gick i en cirkel med hus på båda sidor runt om. Villkoret för att Jocke skulle få låna moppen var att han bara skulle köra runt området igen och igen och att Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär, varje gång han passerade.

Ja, du läste rätt - Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär - liggandes på taket till deras hus, som en jäkla sniper!!!

Och ja, det stannade inte vid en galen idé, det genomfördes helt enligt villkoren!

Jocke hade till och med Jakobs visir från fäktningen på sig under hjälmen när han körde, jag minns att det satt en luftgevärskula fast i visiret när han tog av sig det.

Du vill inte vara Jocke. Du vill inte vara den som förnedrar dig så fruktansvärt för något du vill, att du tappar vem du är eller vad du är värd.

Men.

Du vill inte heller vara Jakob, vara den som sitter på det som andra vill ha och som tvingar dem att förnedra sig för att få det åtråvärda. Det är faktiskt lika skamligt.

Var inte Jocke. Var aldrig Jakob.

OK, nu byter vi ämne och pratar om Mönsterfabrikens snickarbralla Anna! Jag har ju länge längtat efter ett par snickarjeans som inte får mig att se ut som en teletubby, och jag har både sytt och köpt olika varianter med varierande framgång. När jag fick testsy Mönsterfabrikens Anna förra året så visste jag att det var helt rätt mönster för mig, men eftersom vintern var i antågande så sydde jag dem först i svart ull och lite senare i blått . Nu är tiden dock äntligen mogen för ett par i denim och jag är sjukt nöjd med dem!

Jag har inte gjort några större avsteg från mönstret annat än att lägga till en cm vidd över vaden (jag har väl utvecklade vadmuskler...) och jag har gjort infodringar i stället för snedslå på sidorna. Och så satte jag en tyglapp och mellanlägg bakom knappen till hängslet och mellanlägg i knappslåarna. Annars är de by the book!

Vart just detta tyg kommer från vet jag tyvärr inte, förmodligen från någon av mina engelska favoritbutiker på nätet.

Förresten vet ni väl att bilderna blir större om ni klickar på dem? I alla fall när det är fler bredvid varandra. Anledningen till att jag lägger upp så många bilder är främst för tat jag vill fånga alla vinklar och ge en tydlig och ärlig bild av hur plaggen jag syr ser ut, det saknar jag ofta själv när jag kollar på nya mönster.

Sista bilden går inte att klicka upp, där är jag för övrigt, i mina Anna och min Glidejacka, på Hammarbybackens topp med Lukas och Jenny och blåser såpbubblor jag fick i morsdagspresent - oerhört roligt, men så är jag lättroad också!

Minns ni den rutiga "pyjamasjackan" jag sydde förut? Jag blev inte nöjd, av flera skäl, tygvalet vara bara ett av dem. Det andra skälet var att jag ännu en gång hade gjort samma jävla fel - och jag blir såååå trött på mig själv när jag gör så.

Såhär: jag syr ett plagg i en viss storlek, i det här fallet en Ottoline i storlek 8. Trots att mönstret föreskriver (och inkluderar) en sömsmån på 1,5 cm så använde jag bara 1 cm och blev nöjd med resultatet. Sen går det en tid och jag tänker att jag ska sy den där snygga igen, jag använder samma mönster men jag har inte skrivit på mitt mönster hur mycket sömsmån som ingår - bara att det ingår - så jag slår upp det i originalmönstret. Aha! Ottoline har 1,5 cm tänker jag och så syr jag jacka nummer två med den sömsmånen. Klart som fan att det inte blir lika bra som den första då!

Men eftersom jag gillar den första i blått linne så bestämde jag mig för att göra en ny, men denna gång gick jag upp till stl 10 och använde mina 1,5 cm i sömsmån för att få till snygga "flatfelled" sömmar överallt. Jag har förlängt ärmen med tre cm och jag har minskat kragen med en dryg cm - i övrigt inga ändringar. Den här gången är jag nöjd! "Gör om och gör rätt" har aldrig varit mer sant!

Det här tyget är också helt fantastiskt - det är samma "brushed cotton twill" från Metermeter som jag hade i de ljusa Sarabyxorna, men jag vände faktisk avigan utåt på byxorna, det gjorde jag inte nu. Jag tror att det var ett dumt val att göra vad gäller byxorna, för avigsidan är inte så slät som jag trodde att den var, det är bättre så här.

Den här gången valde jag att sätta samma slags knappar i som sitter i jeansjackor, det kändes som om det var rätt val både för modellen och materialet. När det gäller den där sortens knappar, som man ju bankar fast (det är inte svårt alls) så gäller det att vara picky! Jag har köpt dyra knappar hos Tygverket som liksom inte "biter" utan trillar loss eller sitter lite löst och skramlar. Nu har jag hittat en knapp från Textilhuset som säljs i sexpack för 27:- (plus moms och frakt) och de sitter kanonbra!

Idag fick jag en uppenbarelse tror jag, eller det känns i alla fall som en riktig jäkla uppenbarelse! Igår satt jag ett par timmar med en god vän på en balkong i solnedgången och resonerade. Vi pratade om än det ena, än det andra, både lågt och högt. ”Ljumsksvett” var väl lågpunkten medan vårt prat om vart en är på väg, vad en vill och hur mycket en är villig att offra för att komma dit, låg i andra änden av spektret.

Det var en trygg och givande kväll, trygg för att i hennes sällskap blir ingenting jag säger tolkat efter worst case scenario. Det som inte genast blir förstått, det frågar vi varandra om och utforskar. Vi resonerar till skillnad från att diskutera. Vi säger ”å ena sidan tycker jag, men har du tänkt på att”. Och vi kan svara varandra med ”men det du säger just nu kan faktiskt stå i full kontrast mot det du nyss sa, beroende på hur man ser det”. I en diskussion blir det oftare en polarisering - någon ska ha rätt vilket givetvis betyder att någon annan har fel, och den som vill ha rätt kanske vill ha det till varje pris, kosta vad det kostar vill av sårad tillit eller personpåhopp.

Ofta återkommer vi till de tankar vi delat under dagarna efter vi träffats och messar ”jag har tänkt på det där du sa, tänk om det istället är…”

Det är fantastiskt och berikande.

Själv har jag alltmer insett att jag har en slags dualistisk inställning till det mesta (men jag är osäker på om dualism faktiskt är korrekt använt här, men jag kör på det ändå för jag har inget annat).

Jag är inte längre tvärsäker i mina åsikter, eller jag vet inte om jag någonsin har varit det, jag har kanske bara trott att man ska vara det? Jag tycker om att se saker från olika håll, att pröva mig själv i att göra det. Världen är inte svart eller vit, det finns inte bara en enda sanning.

Men det gör också att min tolerans inför människor som alltid vill vinna, alltid vill ha rätt, är låg. Jag trivs inte längre lika bra i deras sällskap och jag trivs inte med vem jag blir med dem.

Förutom det har jag sytt ännu en Hampton jean jacket, den tredje i samlingen. 

Den första var blå , den andra var grön och inte förrän på tredje varvet sydde jag en svart, trots att det faktiskt är en svart som har fattats i min garderob. Jag älskar att sy dessa jackor! Det är som att lägga ett pussel med alla delar och det är bra och noggranna instruktioner så det finns ingen risk att göra fel. Jag väljer att skippa stolpfickorna, för det tycker jag inte att en jeansjacka ska ha (inte mina i alla fall!) men i övrigt följer jag alla instruktioner, och gör äkta flat-felled där det står så, och bara nedsydda där det rekommenderas. Då blir man så här nöjd sen!

Tyget är 'stretch denim - super black' från Fabric Godmother, kostar £12 per meter och är kanonbra! Jag har visserligen inte tvättat det än, så jag vet inte hur mycket färg det tappar, om något, men så här långt älskar jag det!.