Alla heter egentligen något annat
När jag var tonåring, jag skulle tro 16-årsåldern sådär, så hade jag en pojkvän, the boy next door, vi kan kalla honom Jakob. Jakob var en bra kille, sunda värderingar och så där (för det mesta) om än en längtan att leva lite nära farans kant när det gällde fysiska äventyr. Inte när det gällde sånt där som jag ville göra, gå på krogen och dra utomlands, men annat som var högt eller fort eller lite farligt.




Jakob var en av de första att skaffa moppe och inte en skruttig (men underbar) flakmoppe från Televerket som den andre grannkillen hade, utan en sån där som i våra sextonåriga ögon såg ut som en motorcykel.




Vi hade en kompis, en klasskompis som vi kan kalla... ...Jocke. Jocke hade inte själv någon moppe och han var oerhört vad vi kallade "moppekåt", dvs han ville ingenting annat än att köra moppe.
Vid ett tillfälle fick Jocke efter mycket tjat låna Jakobs moppe, men med väldigt strikta villkor. Vi bodde i ett bostadsområde där vägen gick i en cirkel med hus på båda sidor runt om. Villkoret för att Jocke skulle få låna moppen var att han bara skulle köra runt området igen och igen och att Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär, varje gång han passerade.



Ja, du läste rätt - Jakob skulle få skjuta mot honom med luftgevär - liggandes på taket till deras hus, som en jäkla sniper!!!
Och ja, det stannade inte vid en galen idé, det genomfördes helt enligt villkoren!
Jocke hade till och med Jakobs visir från fäktningen på sig under hjälmen när han körde, jag minns att det satt en luftgevärskula fast i visiret när han tog av sig det.



Du vill inte vara Jocke. Du vill inte vara den som förnedrar dig så fruktansvärt för något du vill, att du tappar vem du är eller vad du är värd.
Men.
Du vill inte heller vara Jakob, vara den som sitter på det som andra vill ha och som tvingar dem att förnedra sig för att få det åtråvärda. Det är faktiskt lika skamligt.
Var inte Jocke. Var aldrig Jakob.

OK, nu byter vi ämne och pratar om Mönsterfabrikens snickarbralla Anna! Jag har ju länge längtat efter ett par snickarjeans som inte får mig att se ut som en teletubby, och jag har både sytt och köpt olika varianter med varierande framgång. När jag fick testsy Mönsterfabrikens Anna förra året så visste jag att det var helt rätt mönster för mig, men eftersom vintern var i antågande så sydde jag dem först i svart ull och lite senare i blått . Nu är tiden dock äntligen mogen för ett par i denim och jag är sjukt nöjd med dem!
Jag har inte gjort några större avsteg från mönstret annat än att lägga till en cm vidd över vaden (jag har väl utvecklade vadmuskler...) och jag har gjort infodringar i stället för snedslå på sidorna. Och så satte jag en tyglapp och mellanlägg bakom knappen till hängslet och mellanlägg i knappslåarna. Annars är de by the book!
Vart just detta tyg kommer från vet jag tyvärr inte, förmodligen från någon av mina engelska favoritbutiker på nätet.
Förresten vet ni väl att bilderna blir större om ni klickar på dem? I alla fall när det är fler bredvid varandra. Anledningen till att jag lägger upp så många bilder är främst för tat jag vill fånga alla vinklar och ge en tydlig och ärlig bild av hur plaggen jag syr ser ut, det saknar jag ofta själv när jag kollar på nya mönster.
Sista bilden går inte att klicka upp, där är jag för övrigt, i mina Anna och min Glidejacka, på Hammarbybackens topp med Lukas och Jenny och blåser såpbubblor jag fick i morsdagspresent - oerhört roligt, men så är jag lättroad också!