Can we pretend 'Cause honestly reality it bores me Let's pretend, oh, let's make believe
Nä hörrni, idag är det en trist dag. Jag känner det lite som att jag har varit med och planlagt en resa, bara för att i sista sekund få reda på att jag inte får åka med. Men det är väl så att drömma, att ha visioner. Ibland lyckas man förverkliga dem, ibland inte. Man får tillåta sig själv att sörja och sura, och vänta ett par dagar med att komma på fötter och rycka upp sig. Det är ju stor skillnad också på om drömmen, visionen, inte alls förverkligas, eller om den faktiskt gör det, men det plötsligt inte finns utrymme för dig längre.
Suck. Jag vet att jag är kryptisk, men det svider för mycket och jag har för oklar bild för att kunna dela den. Jag delar mitt dåliga humör i alla fall, det är väl generöst?


Jag kan dela lite dåligt humör gällande de här brallorna också, förresten.
Jag har ju sytt ett antal Sara-byxor (Mönsterfabrikens) och jag fullkomligt älskar dem. Det är ju en byxa med ”stuk” och attityd, inte gjorda för att sitta uppe i midjan, utan tänkta att hänga lite nonchalant på höften. Men eftersom min rumpa verkar vara mer 4D är 3D så har jag kört på en storlek som tvingat mig att ta in dem i midjan, och hittills har jag bara gjort det i sömmen mitt bak. Upphovs-Sara föreslog att jag skulle testa att göra ännu en inprovning, för att bibehålla höftmåttet och minska midjemåttet. Åh jäklar så bra det blev!
De här bilderna är tagna på kvällen när de just blivit färdiga och jag är så nöjd med dem att det sjunger i bröstet. På den vänstra bilden ser man just att det är två inprovningar, den yttersta är den jag lagt till och lite kortare än den ursprungliga.


Oerhört nöjd med tyget var jag också, en blandning av 50/50 ull och linne som jag köpte i Paris när jag och Ulrika var där och tygshoppade.
Tre meter för 27€ är ju också ett väldigt bra pris så win-win där.
Jag sydde en Fielder-klänning i en del av tyget förra året, men av någon anledning så har jag aldrig gillat den klänningen. Jag tror att det beror mer på modellen än på tyget, och jag har haft lite span på vad jag ska göra av resten av tyget så att det kommer till sin rätt.
När jag kom på att det skulle bli Sara av det så kändes det klockrent och jag såg framför mig hur jag skulle skutta runt i vit tischa, sneakers och dessa byxor i sommar.
Men (för det kommer så klart ett MEN här) ->


Jämför nu bilderna på min 4D-rumpa, bilden till vänster är när byxan är nysydd och till höger efter en dags användning. It’’s heading for the toes! Snacka om rumphäng, tyget har liksom helt släppt formen! Är det här ett vanligt beteende för ett tyg som är blandat i ull och lin? Sånt här är ju helt omöjligt att veta när man syr, och det är fruktansvärt irriterande, och inte alls särskilt snyggt!

Den stora fördelen är väl ändå att jag fick testa att sätta en extra inprovning – och att jag blev väldigt nöjd med den. Sen får jag fundera över om jag ska sy en vit storskjorta, en som är väldigt lång bak, att skyla hängrumpan med, eller om jag kanske inte kommer att känns mig bekväm i att använda dem, vi får se vad som händer…

Ha ha - jag googlade just 4D och inser att jag INTE bör kalla min rumpa för 4D!!! Anledningen? Läs här:
"4D-bio (från 4D, fyra dimensioner) är ett underhållningssystem liknande vanlig biograf men här presenteras filmen i 3D (se 3D-bio), och den "fjärde dimensionen" utgörs av fysiska effekter, såsom vattenskvätt, lukt, rök och vibrationer."
"vattenskvätt, lukt, rök och vibrationer" är ju inget man skryter om att ens rumpa åstadkommer, eller hur?