Nä hörrni, idag är det en trist dag. Jag känner det lite som att jag har varit med och planlagt en resa, bara för att i sista sekund få reda på att jag inte får åka med. Men det är väl så att drömma, att ha visioner. Ibland lyckas man förverkliga dem, ibland inte. Man får tillåta sig själv att sörja och sura, och vänta ett par dagar med att komma på fötter och rycka upp sig. Det är ju stor skillnad också på om drömmen, visionen, inte alls förverkligas, eller om den faktiskt gör det, men det plötsligt inte finns utrymme för dig längre.

Suck. Jag vet att jag är kryptisk, men det svider för mycket och jag har för oklar bild för att kunna dela den. Jag delar mitt dåliga humör i alla fall, det är väl generöst?

Jag kan dela lite dåligt humör gällande de här brallorna också, förresten.

Jag har ju sytt ett antal Sara-byxor (Mönsterfabrikens) och jag fullkomligt älskar dem. Det är ju en byxa med ”stuk” och attityd, inte gjorda för att sitta uppe i midjan, utan tänkta att hänga lite nonchalant på höften. Men eftersom min rumpa verkar vara mer 4D är 3D så har jag kört på en storlek som tvingat mig att ta in dem i midjan, och hittills har jag bara gjort det i sömmen mitt bak. Upphovs-Sara föreslog att jag skulle testa att göra ännu en inprovning, för att bibehålla höftmåttet och minska midjemåttet. Åh jäklar så bra det blev!

De här bilderna är tagna på kvällen när de just blivit färdiga och jag är så nöjd med dem att det sjunger i bröstet. På den vänstra bilden ser man just att det är två inprovningar, den yttersta är den jag lagt till och lite kortare än den ursprungliga.

Oerhört nöjd med tyget var jag också, en blandning av 50/50 ull och linne som jag köpte i Paris när jag och Ulrika var där och tygshoppade.

Tre meter för 27€ är ju också ett väldigt bra pris så win-win där.

Jag sydde en Fielder-klänning i en del av tyget förra året, men av någon anledning så har jag aldrig gillat den klänningen. Jag tror att det beror mer på modellen än på tyget, och jag har haft lite span på vad jag ska göra av resten av tyget så att det kommer till sin rätt.

När jag kom på att det skulle bli Sara av det så kändes det klockrent och jag såg framför mig hur jag skulle skutta runt i vit tischa, sneakers och dessa byxor i sommar.

Men (för det kommer så klart ett MEN här) ->

Jämför nu bilderna på min 4D-rumpa, bilden till vänster är när byxan är nysydd och till höger efter en dags användning. It’’s heading for the toes! Snacka om rumphäng, tyget har liksom helt släppt formen! Är det här ett vanligt beteende för ett tyg som är blandat i ull och lin? Sånt här är ju helt omöjligt att veta när man syr, och det är fruktansvärt irriterande, och inte alls särskilt snyggt!

Den stora fördelen är väl ändå att jag fick testa att sätta en extra inprovning – och att jag blev väldigt nöjd med den. Sen får jag fundera över om jag ska sy en vit storskjorta, en som är väldigt lång bak, att skyla hängrumpan med, eller om jag kanske inte kommer att känns mig bekväm i att använda dem, vi får se vad som händer…

​Ha ha - jag googlade just 4D och inser att jag INTE bör kalla min rumpa för 4D!!! Anledningen? Läs här:

"4D-bio (från 4D, fyra dimensioner) är ett underhållningssystem liknande vanlig biograf men här presenteras filmen i 3D (se 3D-bio), och den "fjärde dimensionen" utgörs av fysiska effekter, såsom vattenskvätt, lukt, rök och vibrationer."

"vattenskvätt, lukt, rök och vibrationer" är ju inget man skryter om att ens rumpa åstadkommer, eller hur? 

Ni vet det här när barnen har flyttat hemifrån och man har vant sig vid att bo ensam? Och så kommer de på besök och ska bo hemma ett tag, och man upptäcker att de lägger sina grejer överallt och fyller tvättkorgen och äter upp all avokado och man ser lite fram emot att man ska bli ensam igen?

Ni vet?

Ni vet inte?

Nä, inte jag heller - jag kände inte alls så de veckor Rakel nu var hemma över påsk.

Jag ska erkänna att jag var lite orolig innan, lite rädd att jag faktiskt skulle känna så där som folk har pratat om. Det är ju sju månader sen vi bodde ihop, sju månader sen jag bodde ihop med någon alls. Jag har skaffat mig vanor och rutiner och det finns saker i ensamheten som jag njuter av, eller som jag har vant mig vid, jag är lite oklar på skillnaden där faktiskt.

Men nej, det uppstod inga konflikter, inga slitningar, det var bara precis hur mysigt som helst. Och när hon åkte hem i söndags blev det väldigt, väldigt tomt och det kommer att ta ett tag att vänja sig igen. Förnuftet vet att detta är det riktiga, att det är bra, att det ska vara så här nu. Hjärtat värjer sig och vill tillbaka.

Och medan Rakel var hemma så fick hon syn på en blus som hängde på min "UFO-stång" i syrummet, den stång där saker jag tappar sugen om får hänga till dess jag hittar sugen igen.

Den här blusen har samma skärning som Myrna-klänningen jag sydde, den som först var till mig och sen syddes om till Rakel. Jag borde ha fattat redan då att jag inte kan ha den modellen utan att göra om kuporna rejält, för precis som med klänningen så var problemet med den här blusen att jag inte fyller ut kuporna. Suck. Men Rakel fyller ut dem så jag sydde dit de klädda knappar som fattades och sen fick den flytta med henne tillbaka till Århus. Den är någon storlek större än jag skulle sytt den om jag sytt den till henne från början, men det funkar ju?

Mönstret är Jeanne blouse från Republique du chiffon och tyget är en stuvbit från Paris, polyester men med ett sidenlikt fall. Jag ska ge modellen en chans till, men jag kanske måste be min speciella livlina om råd först, hur jag ska minska ner den till en knapp b-kupa, sen jäklar!

Den behöver justeras genom att göra kjolen längre precis under rumpan, för att liksom släppa ner mitt bak-sömmen så den blir mer lodrätt.

Här visar sig åter vitsen med att sy en toille först i nya mönster - hade detta varit i fintyg hade det knappt gått att rädda.

I toillen klipper du ett snitt rätt under rumpan, sätter dit en tygbit på baksidan och måttar hur mycket extra tyg som behövs för att din söm ska hänga lodrätt. Snittet ska egentligen gå ända ut till sidsömmen (jag ska visa på mönstret) men jag hade bråttom och slarvade lite på toillen, det gick ändå!

När du ska överföra ändringen till mönstret klipper du det alltså från mitt bak sömmen nästan ända fram till sidsömmen. Sen öppnar du snittet så mycket som det behövdes för att få sömmen lodrät och se till att det är den övre delen av mönstret som du så att säga lyfter, så att trådraken på nedre delen är intakt. Jag tejpar fast en bit papper på undersidan av kilen och om jag är ambitiös så ritar jag om den nya delen, och rätar ut sömmen där jag har lagt till tyg. Det är alltså inte något insnitt vi ritar här, även om det känns och ser ut så, vi tillför tyg för att rumpan är mer 3D än 2D om man så säger :)

Efter justeringen, som i mitt fall bara krävde typ 1,5 cm så hänger mitt bak-sömmen så rakt och fint att man önskar att man kunde kolla in sin egen rumpa lite oftare, inte sant?

Den färdiga kjolen får ni vänta lite på eftersom jag ännu bara testsytt ett kommande mönster, men jag tänkte att den här justeringen är användbar oavsett vilket kjolmönster man syr.