Ibland kan jag inte släppa saker, jag måste liksom driva det hela vägen. Särskilt när det är saker som stör mig, något jag upplever som fel. Många saker låter jag flyga förbi, orkar inte engagera mig,men som sagt, vissa fastnar och fastnar ordentligt.

Nu senast har jag stört mig som sjutton på Ohlssons tygbutik på Sveavägen. Förr i tiden, i den gamla butiken, så fanns det två kassor, en på vardera våningsplanet. Det är klart att det var kö även då ibland, men sällan så det störde.

Nu har Ohlssons en mindre butik, i ett enda plan och närmare Sergels torg än förut. När de öppnade hade de ett kölappsystem, som även om det tog ett tag innan man fick betala sina varor, funkade bra. Det som dessutom var bra var ju att med en nummerlapp i handen är man inte bunden till att stå still utan man kan gå runt och titta lite vilket ofta resulterade i några extra meter av något tyg eller en extra stuvbit. Sen tog de bort nummerlapparna – eller snarare satte en lapp på apparaten att den var ”på semester”. Det har den varit sedan dess och ibland är köerna så långa att jag vänt i dörren. Vid ett par tillfällen har jag köat i upp till 45 minuter för den dragkedja jag behövde – och som var det enda jag kunde handla eftersom jag var tvungen att stå still i kön.

Igår rann bägaren över när min kompis Ulrika var där på lunchen och fick vända i dörren då med. Vad håller de på med liksom? Jag skickade dem ett facebook-meddelande och skrev så här:

Hej Ohlssons Tyger (Sveavägen 20)!
Vad är grejen med att butiken på Sveavägen har så JÄTTELÅNGA köer jämt nu för tiden? Och att de slutat med nummerlappar? Jag och en väninna har vid flera tillfällen vänt i dörren när vi sett hur det ser ut, vid ett tillfälle fick jag köa i 45 minuter för mina inköp. På 45 minuter hinner jag åka till Tygverket (där de har nummerlappar) och jag överväger att alltid göra det i fortsättningen.

Jag fick det här svaret efter trekvart:

Hej Susanna! Vi förstår att det kan bli frustrerande att se den långa kön. Vi hade problem med att många valde att lämna butiken när det var sju-åtta före enligt kölappssystemet, men att det är lättare att stå kvar i kön. Vi har över 1000 besökare om dagen, vissa tider under våra öppettider är det rusningstid och då kan kön bli längre. Vi jobbar på så snabbt vi kan! Med vänlig hälsning, Alexandra

Hm. Ohlssons säger alltså att det är kunderna som drivit fram den här ändringen, för att de upplevde att det var många som gick (jag antar att de märkte det på att ett antal nummerlappar som ingen svarade på?), men hur vet de om folk vänder i dörren när de har vanligt kösystem? Det vet de inte!

Men jag gav mig inte där utan jag skickade ut en fråga i FB-gruppen ”Vuxna Sytokar”, en omröstning om huruvida folk vill ha kölappssystem eller stå i kö. Efter ett par timmar (och ett trettiotal kommentarer som nästan alla röstar för kölapp) visar omröstningen att 480 pers vill ha kölappar medan två pers hellre står i kön… Såatte… jag meddelade Ohlssons hur snacket gick i gruppen och fick till svar:

Tack för ditt engagemang!

Ha ha, det är väl så nära ett f**k off man kan komma, men det stör mig inte, jag har bevisat att de har fel och vad de väljer att göra med det är deras problem. Jag väljer att gå till andra butiker så länge! Nu, efter ett dygn (och ytterligare en stor mängd kommentarer och några utmärkta förbättringsförslag) är det 994 som svarat - 989 vill ha nummerlapp och 5 vill stå i kö. Just sayin'...

Så alltså, till dessa byxor har jag inte köpt något alls på Ohlssons! Tyget kommer i stället från Metermeter och heter "Jean stretch wool twill" och består av 95% ull och 5% Elastan i en underbar blandning. Jag är glad att jag köpte tre meter för det innebär att jag kan sy en jacka, eller en klänning av det som är över, det är ett underbart tyg att ha mot kroppen och motbevisar tydligt allt snack om att ull är stickigt. All ull är INTE stickig.

Mönstret då - vad är det för mönster? Jo i grund och botten är det Merchant & Mills Eve. Men jag har ju inte bara hackat det lite, jag har nästan slaktat det... I stället för utanpåfickor bak så har jag gjort stolpfickor. Dem lånade jag från Sara-mönstret, precis som jag gjorde med framfickorna. Eve har ju inte några fickor alls fram, och jag saknar det faktiskt (trots att jag inte är en sån som tycker att allt behöver ha fickor). Eve har ju dessutom gylfen på sidan och även om jag tycker att det är snyggt så finns det orsaker till att jag inte vill ha den där på de här byxorna. En av orsakerna är att det kan vara svårt att få till det snyggt när fickan sitter som den gör i sidan. Den andra är att det är lättare att diskret knäppa upp fram när man käkar pizza eller något annat som kräver utrymme - ha ha ha!

(Blusen är såklart Mönsterfabrikens Elisabeth i teflon stretch från Söders tyger)

En av mina absoluta superkrafter har alltid varit att jag sover. Alltså alla sover väl, tänker du, och så är det väl, men oerhört många människor har svårt att somna, sover illa och vaknar innan de är utsövda. Inte jag. Jag har sovit mig igenom de flesta kriser och svårigheter, inte oberörd, för jag gnisslar tänder och spänner olika kroppsdelar när jag är stressad, men på det hela taget. Jag sover bra. Till och med under min skilsmässas allra mest turbulenta tid sov jag, efter den första natten i alla fall :)

Jag somnar vanligen så snart jag lägger huvudet på kudden och jag vaknar när klockan ringer. På helgerna kan jag sova i kapp om jag vill och min enda utmaning har varit att jag är uppe för sent och därför inte får ihop tillräckligt med sömn. Tills nu alltså.

Nu är jag för första gången inne i (eller förhoppningsvis på väg ut ur) en period med riktigt risig sömn. Det tar lång tid innan jag somnar och vissa nätter upplever jag att jag "ligger på aga" mer än sover. Jag vet inte om "ligger på aga" är ett vedertaget uttryck, men i min familj har vi alltid använt det för att beskriva ett tillstånd som inte är en rogivande sömn, men heller inte en sömnlöshet. Slår man upp uttrycket så finner man betydelsen "att sova i oro eller rädsla" vilket beskriver det ganska väl.

För min del handlar det om en oro och rädsla som kommer från svår sjukdom på flera fronter i min omedelbara närhet, kombinerat med ett nytt uppdrag som trots att det är väldigt roligt och oerhört trevligt, också är mycket komplext och kräver rejäl prestation. Jag skulle alltså verkligen behöva sova ordentligt men gör det inte ändå. Fast jag tror att det håller på att vända - jag måste tro det! Jag gör allt man "ska" för att få en god nattsömn, jag strukturerar upp allt jag kan och jag tar bort allt "brus" som annars skulle störa min sinnesro. Dessutom har jag börjat tracka min sömn i en app vilket är rätt spännande - hur många gånger under natten vaknar jag faktiskt? Hur lång tid tar det att somna och hur mycket djupsömn får jag?

Det är knappt så att orken har räckt till att sy på vardagarna, men en stund här och där hinner och vill jag ju alltid. Även detta plagg är i manchester, men detta är från På Skrå/Rekotex och kommer från en av de fina konfektionsfirmorna (fast jag har lovat att inte säga vilken!). Till skillnad från det tyg jag sydde brallorna av så finns ingen stretch i detta och det är lite bredspårigare än det. Jag är så glad att jag fick spatt och beställde fyra meter, för det innebär att jag kommer att kunna sy världens snyggaste vårkappa sen!

Här har jag sytt en Ottoline från Merchant & Mills, men en förkortad variant och med bröstfickan utanpå och inte på insidan.

Skjortan är Agnes och kjolen en väldigt hackad Cleo! (sök i kategorierna här ovan om ni vill hitta dem)

Jag har tänkt på en sak i vår sewing community... vi gör liksom hela tiden en massa gratisreklam? Vi lägger upp bilder på fb och insta och taggar lydigt med mönstertillverkarens hashtagg, tygaffären nämns också och taggas, ibland även tygtillverkaren.

Det här gör vi ju, eller jag gör det i alla fall, som en tjänst till ”fellow-sewists” så att om någon blir inspirerad och vill ha något liknande så vet dom. Om man bara ville att infon skulle finnas i ens eget inlägg så skulle det ju räcka att skriva namnen, men med en hashtagg blir det sökbart på ett helt annat sätt och det uppskattar i alla fall jag.

Om jag blir nyfiken på ett nytt mönster så skriver jag inte (eller i alla fall väldigt sällan) och frågar om mönstret i någon fb-grupp. Jag söker i stället på Instagram på en lämplig hashtagg och hittar då folk från hela världen som sytt just det jag är nyfiken på, ofta med tips och kommentarer som underlättar för mig.

Men tillbaka till reklamperspektivet då. För det är ju också reklam vi gör eftersom vi sällan visar upp saker vi tycker sitter illa eller är riktigt dåliga. Jag gör såklart också saker som inte blir bra (pga mönstret ibland, tygvalet andra gånger, dålig sömnad eller att kroppen och mönstret inte är kompatibla), men jag visar ju inte upp dem? Det skulle dels kännas elakt, men det är ju också oklart om misslyckandet beror på min oförmåga eller att mönstret helt enkelt inte passar mig?

Jag promotar gärna mönster- och tygbutiker - som jag gillar, eftersom jag tycker att folk som gör bra saker ska hyllas, och om de frågar så får de gärna reposta mina bilder på sina egna sociala medier, så länge de talar om vem jag är. Om de INTE frågar och inte anger mig som källa (jo, det förekommer) då blir jag sur. Då är det som att överenskommelsen om ömsesidig respekt har brutits.

Å andra sidan vore det ju korkat att lägga upp bilder på det du sytt utan att tagga med mönstertillverkare och tygleverantör - det är ju det folk vill veta och det som hälften av frågorna handlar om - även om man skriver det aldrig så tydligt.

Förresten är det i det här perspektivet lite lustigt med Merchant & Mills, som är ett företag jag verkligen gillar. ALLA verkar vara otroligt måna om att märka sina alster med deras tagg (jag med!), men aldrig någonsin har jag sett att de har repostat något eller att de har något annat än studiobilder i sitt flöde (förutom när de på insta-story visade att någon klippt tvättlappar av överblivet tyg!!!). De är förresten - till skillnad från många andra - inte heller förtjusta i att folk hackar deras mönster. Jag tror att de tycker att de lagt ner så mycket möda på att göra mönstret perfekt, så alla förändringar är försämringar. I somras när jag var där frågade jag deras huvudkonstruktör om tips för att förlänga ärmen på Heron-blusen som finns i en av deras böcker. Hon tittade förvånat på mig och sa ”Why would you want to do that?” – ha ha ha!

På bilderna har jag på mig mina senaste Ginger-jeans, nu när jag har lärt mig vilken storlek jag ska sy och jag har justerat midjevidden och mashat ihop view A och B så är det ett perfekt mönster för mig, det är ju inte ens särskilt svårsytt. Manchestern har lite stretch (Ginger behöver det) och är köpt från Metermeter.

Jag har lagt det med luggen nedåt, dvs det känns slätt när man stryker med handen ned längs benet. Det där är en ständig fråga i FB-grupperna, åt vilket håll man "ska" lägga manchestern och jag blir lika provocerad varje gång (fast jag svarar aldrig längre). Regeln är ju tydlig och klar: manchester ska läggas åt det håll du vill ha det! Det blir olika lyster beroende på om luggen ligger uppåt eller nedåt och det känns olika om du stryker uppåt eller nedåt längs tyget - du avgör själv åt vilket håll du tycker att det är finast eller skönast.

Skjortan är Factory shirt från Merchant & Mills i tyg från Söders tyger och jackan är Eloise (Jenny H's bok) i Marimekko.