Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav
Den här veckan är en enda lång övning i att ”hålla ihop sig”, andas, ta en sak i taget och försöka ha tillit till att allt blir bra. Och det som inte blir bra får man antingen försöka ändra på eller vänja sig vid.
I går på ett jobbmöte med åtta män i åldrarna 30-45 inledde jag med att säga ”om någon säger något taskigt eller är för tuff så kommer jag att börja storgråta. Jag vill bara att ni ska veta det”.Alla såg mycket förvånade ut och trodde säkert att jag skämtade, men jag ville grina fastän ingen ännu sagt något, så jag kände att varningen var befogad. Folk blir ju så rädda när man svämmar över…

Den här veckan handlar egentligen mest om någon slags emotionell overload. Rakel flyttar för att bo i Danmark ett halvår (och hon har just flyttat hemifrån ju!) och jag tycker att det är skitjobbigt. För egen del alltså, rent egoistiskt. Hon kommer att ha det toppen och klara sig utmärkt, det är för min egen del jag sörjer. Eller snarare, en del av mig sörjer min egen förlust, den andra delen gläds med henne.
Många har genom åren sagt till mig att relationen till barnen blir SÅ mycket bättre när barnen i fråga flyttat hemifrån. Jag tror att det säger mer om deras relation till sina egna barn än vad det säger om min relation till mina. Vår relation har alltid varit väldigt bra och den blev inte bättre när de flyttade. Den förändrades såklart, det är naturligt, men bättre blev det inte. Den är inte sämre heller, bara "sällare".
Lukas flyttar också i veckan, men från en studentlägenhet i en container i Hallonbergen, till en studentlägenhet i ett ”riktigt” hus i Norra Djurgårdsstaden. Den flytten är ju inte förknippad med ångest alls, det är en bra och efterlängtad flytt för deras del. Men. Han och hans far (min ex-man) har kommit överens om att flytten ska ske vid en tidpunkt när jag i princip inte kan vara med och hjälpa till alls, eller i vart fall väldigt lite. Jag blev inte alls tillfrågad om tiden, ändå har jag dåligt samvete för att jag inte bidrar? Hur funkar jag egentligen?

Och apropå funkar – jag har en oro/ångest över att inte längre vara ”behövd”. Samtidigt har jag ångest för att jag kommer att resa till en del av världen där jag faktiskt inte kommer att vara tillgänglig, typ alls. Kanske är jag rädd att de – barnen- ska upptäcka att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig, bara för att jag inte går att nå på 12 dagar? Som om det skulle ske? Det är ju inte som att jag glömmer dem om det är de som åker bort?
Ibland önskar jag att jag vore en mycket enklare människa… För att citera Jan Stenmark: ”En del människor är för dumma att ha ångest. Det är smart.”
Det här förklädet sydde jag till Rakel i julklapp, det är därför det är så skrynkligt, på bilden har hon just tagit upp det ur paketet. Det är sytt i linne och jag har utgått från ett förkläde jag hade hemma, och förbättrat modellen efter eget tyckande. Jag hoppas att hon tar det på sig när hon lagar mat i sitt nya hem och känner att jag omfamnar henne bildligen, på samma sätt som förklädet gör bokstavligen.
Och att hon känner min kärlek.