Den här veckan är en enda lång övning i att ”hålla ihop sig”, andas, ta en sak i taget och försöka ha tillit till att allt blir bra. Och det som inte blir bra får man antingen försöka ändra på eller vänja sig vid.

I går på ett jobbmöte med åtta män i åldrarna 30-45 inledde jag med att säga ”om någon säger något taskigt eller är för tuff så kommer jag att börja storgråta. Jag vill bara att ni ska veta det”.Alla såg mycket förvånade ut och trodde säkert att jag skämtade, men jag ville grina fastän ingen ännu sagt något, så jag kände att varningen var befogad. Folk blir ju så rädda när man svämmar över…

Den här veckan handlar egentligen mest om någon slags emotionell overload. Rakel flyttar för att bo i Danmark ett halvår (och hon har just flyttat hemifrån ju!) och jag tycker att det är skitjobbigt. För egen del alltså, rent egoistiskt. Hon kommer att ha det toppen och klara sig utmärkt, det är för min egen del jag sörjer. Eller snarare, en del av mig sörjer min egen förlust, den andra delen gläds med henne.

Många har genom åren sagt till mig att relationen till barnen blir SÅ mycket bättre när barnen i fråga flyttat hemifrån. Jag tror att det säger mer om deras relation till sina egna barn än vad det säger om min relation till mina. Vår relation har alltid varit väldigt bra och den blev inte bättre när de flyttade. Den förändrades såklart, det är naturligt, men bättre blev det inte. Den är inte sämre heller, bara "sällare".

Lukas flyttar också i veckan, men från en studentlägenhet i en container i Hallonbergen, till en studentlägenhet i ett ”riktigt” hus i Norra Djurgårdsstaden. Den flytten är ju inte förknippad med ångest alls, det är en bra och efterlängtad flytt för deras del. Men. Han och hans far (min ex-man) har kommit överens om att flytten ska ske vid en tidpunkt när jag i princip inte kan vara med och hjälpa till alls, eller i vart fall väldigt lite. Jag blev inte alls tillfrågad om tiden, ändå har jag dåligt samvete för att jag inte bidrar? Hur funkar jag egentligen?

Och apropå funkar – jag har en oro/ångest över att inte längre vara ”behövd”. Samtidigt har jag ångest för att jag kommer att resa till en del av världen där jag faktiskt inte kommer att vara tillgänglig, typ alls. Kanske är jag rädd att de – barnen- ska upptäcka att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig, bara för att jag inte går att nå på 12 dagar? Som om det skulle ske? Det är ju inte som att jag glömmer dem om det är de som åker bort?

Ibland önskar jag att jag vore en mycket enklare människa… För att citera Jan Stenmark: ”En del människor är för dumma att ha ångest. Det är smart.”

Det här förklädet sydde jag till Rakel i julklapp, det är därför det är så skrynkligt, på bilden har hon just tagit upp det ur paketet. Det är sytt i linne och jag har utgått från ett förkläde jag hade hemma, och förbättrat modellen efter eget tyckande. Jag hoppas att hon tar det på sig när hon lagar mat i sitt nya hem och känner att jag omfamnar henne bildligen, på samma sätt som förklädet gör bokstavligen.

Och att hon känner min kärlek.

Just nu har jag jättemånga inspirerande projekt på gång, allihop i olika stadier av planering.

Jag ska sy ett par riktigt skinny Ginger i mörkblå denim... Till dem vill jag sy en rutig flanellskjorta, eller snarare det som min son kallar en ”overshirt” (han köper sina på A days march). Det är skulle jag vilja påstå ett mellanting mellan skjorta och jacka. Inte tänkt att ha utan något under alltså, men ändå inte som en jacka eller kavaj. Jag tror att jag ska sy den i Merchant & Mills ”Ottoline” och men funderar på om den ska fodras eller inte.

Och apropå Merchant & Mills så har jag bestämt mig för att sy deras parkas som heter TN31 (Varför heter den så? Är det en ordlek jag inte fattar? Betyder det nåt?) och i ett av de tyger de visar den i, det oxblodsfärgade. Äckligt namn på en färg egentligen…

Jaha och sen visade Clara från Clarastickar en så vacker grön Inari tee-dress som hon sytt och jag ville omedelbart ha en exakt likadan. Jag har ju sytt jättemånga Inari till Rakel, men inte en enda till mig själv, nu är det kanske dags?

Men.

Den närmaste tiden kommer det inte att bli så mycket sytt. Rakel flyttar till Århus nästa vecka för att bli sambo och för att plugga. På lördag har vi stort ”farewell-party” för henne, med släkt och hennes vänner inbjudna, hem till mig såklart eftersom hon håller på att packa ihop och flytta ur sin lägenhet. Förutom det, som mest kräver emotionell ansträngning, så flyttar Lukas från Hallonbergen till Norra Djurgårdsstaden dagen efter hon åker, och där behövs mer faktiskt ansträngning och närvaro.

Sen.

Två dagar efter hans flytt åker jag på semester. Två veckors segling är det tänkt, med start på Martinique och stopp på St Lucia, Mustique, Saint Vincent och Grenadinerna… Till den här lilla trippen har jag sytt en del och har jag tur kommer jag att kunna visa det längs vägen och i dess rätta miljö – det känns helt enkelt inte inspirerande att ställa sig i badrummet och fota strandkläder just nu. Det förutsätter såklart att jag hittar wi-fi ibland, annars får ni stå ut med att jag visar alltihop när jag är hemma igen, men oavsett så kommer jag att vara rätt osynlig på sociala medier under första halvan av februari – not to worry!

Den senaste i raden Agnesar har jag sytt i ett vitt skjorttyg från Söders Tyger. Annars brukar jag välja knappar som inte syns så mycket, men jag har ju vita knappar i min andra vita Agnes, så därför kändes det kul att ha något annat. Dessutom gillade jag verkligen de beigea knapparna i den svarta Agnes med ansikten, så jag kanske håller på att släppa sargen lite? Apropå att släppa sargen och apropå framtida syplaner så har jag faktiskt lust att sy ett par mönstrade Ginger jeans, gärna i nåt knasigt… Eller en mönstrad Hampton jean jacket – vore inte det ballt?

Även denna Agnes saknar vecken i bakstycket och har något rakare sidsömmar än originalet, jag misstänker att det är den här varianten som jag kommer att fortsätta sy framöver…

Idag har jag funderat en del på relationer, vänskapsrelationer. Ofta framförs en vänskapsrelations längd som något i sig eftersträvansvärt. Gå bara på en 50-årsfest och hör hur folk i talet till värden/värdinnan vill framhålla att just DE är de som varit vänner längst, nästan sen Hedenhös faktiskt! Det blir som en tävling att ha känt någon lång tid - längst är bäst!

Men jag funderar på varför? Ska man ha medalj för lång och trogen tjänst? För att man stått ut sen mellanstadiet? Och missförstå mig inte, det ÄR häftigt med folk man har känt länge, som man har rötter tillsammans med nästan. Det kan vara väldigt skönt att de vet vem man är och vad man har i sitt bagage, det blir mindre att förklara.

Men det kan också vara hämmande. För vänner gillar inte alltid att man förändras, blir någon annan, brinner för något nytt och vill leva ett annat liv. De kan tolka det som att man överger dem, att man försöker vara "förmer" eller så förstår de helt enkelt inte. Tycker inte om den man blivit. Och då blir det bara hämmande i stället, den där livslånga relationen. Inte den som stöttar och alltid finns där. Och att bara stanna kvar är ju också rätt lätt tänker jag ibland? Det är jobbigare att stöta och blöta, omvärdera och bli osams och till sist kanske hitta en ny form för vänskapen, en ny grund att stå på. Att låta vänskapen utvecklas.

"Vad vill du med vår relation?" sa en väninnna till mig en gång. Det kan vara nog så nyttigt att fundera på ibland, särskilt i gamla relationer.

Många med mig upplever att det är oändligt mycket svårare att få vänner, ju äldre en blir. Det var lättare när en var ung, före barnen, jobbet och karriären.

Då, på kottdjurens tid, började man helt naturligt hänga med nån och vips var man vänner. (Eller vänskap var aldrig så där lätt för mig under grundskoleåren, men från gymnasiet och framåt blev det bättre.)

Nu är det på något sätt så mycket värre, att stå där med mössan i hand och känna att man faktiskt verkligen vill bli vän med den där personen, man tror att det skulle funka väldigt bra, men hur gör man? Det är ju på ett sätt som att "fråga chans"?! Och fy så jobbigt om man får nej? Eller om man träffas och det inte alls är så där lättsamt och trevligt som man trodde?

"Hej, vill du leka med mig?"

Men. Ibland har man tur också.

Tur att den där människan som man så gärna vill bli vän med känner likadant! Och tur att det faktiskt är så där lättsamt och roligt och trevligt som man hade hoppats. Och att man inte är ensam om att tycka det! Och vips så har man sig kanske en ny vän, en som man valt utifrån sitt vuxna jag och det vuxna jagets preferenser.

Är inte det minst lika mycket värt som att hylla att man varit vänner sen första fruktstunden på dagis? Inte mer, inte mindre. Precis lika mycket värt. För jag vet inte hur det är med er, men i mitt liv finns inte så mycket vänner att jag kan säga "Nej tack, jag har tillräckligt många vänner, jag behöver inte fler".

Så ja, jag gläder mig åt en spirande vänskap med en människa som är genuin, intelligent, kreativ och har en massa EQ. Jag har tur, jag!

Idag tvingade jag mig själv att ha en blus jag sydde i april förra året tror jag. Det är Fieldermönstret från Merchant & Mills som jag har kortat av till en blus och sytt upp i cupro (förmodligen från Ohlssons). Jag har inte använt den förrän idag. Men inte heller idag kändes den som en höjdare - men det var kanske mest för att färgen på kjolen som såg ut att passa så bra ihop med blusen hemma i gryningsljuset blev helt fel i dagsljus. Och så är det nåt med den jag inte gillar, om det är inprovningen på axeln eller vad det är.

Jag är å andra sidan inte jätteförtjust i de två klänningar jag sytt av Fielder heller, så jag kanske bara ska sluta använda det mönstret? Ska vi säga så?