När man som jag bor ensam och är singel, samt får ett antal dagars ledighet till godo, då är det bra att skaffa sig själv ett litet projekt, något att se fram emot och att göra. Jag har numera ganska (väldigt) stillsamma julfiranden, en dag med släkten oftast någon dag före jul och så världens bästa julafton och juldag med barnen, men that's it. Sen är det slut på måsten och bara en massa egentid. jag har sett till att jag träffar folk i vart fall varannan dag, men jag vill ju också bara vara hemma - sova, läsa, elda brasa och göra allt det där jag annars längtar efter. Det gäller bara att se till att det blir en bra avvägning mellan det sociala och ensamheten. Jag går lätt vilse i den annars, ensamheten alltså.

Årets julprojekt fick bli jeans - riktiga jeans med gylf och fickor och linning och alltihop som ska vara där, det kändes som om jag var redo för det nu. Det är en rejäl tröskel (för mig) att sy jeans, det är många delar, mycket detaljer, en jäkla massa topstitching... Men, nu när jag har gjort det så är jag enligt mönstertillverkaren en "sewing ninja" och det känns bra!

Modellen jag har sytt heter Ginger Jeans och kommer från Closet Case. Jag har sytt modell A som har låg midja (fast den är inte så jättelåg tycker jag = perfekt höjd för mig) och raka ben. Det finns en view B också med högre midja och smalare ben. Jag ritade av en stl 12 efter att ha mätt och jämfört size charts med finished garment measures och beroende på hur man vill att de ska sitta så är det en bra eller en dålig storlek - jag återkommer till det.

Först vill jag säga något om själva beskrivningen... Jag läser inte alltid beskrivningar, ibland bara för att jag är slö, ibland för att jag tycker mig kunna redan och ibland för att jag tycker att de är dåliga. Jag har följt beskrivningen till punkt och pricka och jag tycker att den var utmärkt, med något litet undantag (och förlåt Ulrika, jag vet att du gick lite vilse i fickan, men trots det tycker jag att det är bra instruktioner). Inte minst är beskrivningen av hur man syr gylfen fantastisk. Jag har aldrig sytt en gylf förut där man syr ihop mittfram-sömmen hela vägen, för att till sist sprätta upp den - och då upptäcka att man skapat världens finaste gylf! Jag behöver inte längre vara gylf-rädd! Här kom jag på ett litet "aber" med instruktionen förresten. Det rekommenderas en 15cm gylf i min storlek - jag hade bara 12 hemma och chansade... Även 12 var lite för lågt! Inte för att det gör något, man låter den bara försvinna upp i linningen, men jag fattar inte varför man ska ha 15, när 12 duger bra?

Ska vi prata lite fitting issues då? Först och främst vill jag säga att mönstret är "skinny" och jag är inte i närheten av en skinny fit. I midjan fick jag ta bort 13 cm!!! vilke jag gjorde genom att ta hälften i mitt bak-sömmen och resten på bakstyckets sidsöm. De är fortfarande inte skinny - så klart, men nu sitter de bra, om man tänker att de ska sitta som ett par fitted boyfriend-jeans (som jag vet att Rakel hatar att man kallar dem, men jag vet inte hur jag annars ska beskriva dem). Det är på grund av att jag fick sprätta och sy om som topstitchingen mitt bak inte är on point, dvs okets sömmar möts inte. Trist, men inte hela världen. Här syns också mitt enda avsteg från mönstret - jag satte en extra hälla där bak, jag gillar inte när det bara är en enda.

Tyget är 8,5 oz denim med 3% spandex från Dragonfly fabrics (med frakt kostade tyg till två par (jag köpte både blått och svart) 700:- så 350:- per bralla känns helt rimligt. Jag har ju sytt en del topstitching förut och visste att man ska sy med längre stygn, men jag har ökat till kanske 2,6 eller 2,8. Här rekommenderas 3,5 och i stället för att "veta bäst själv" så följde jag tipsen och jäklar vilken skillnad! Så himla mycket lättare och snyggare och maskinen bråkade inte en enda gång!

Bortse från att jag ser ut som en Hobo - jag har fått ryggskott och har inte träffat folk på typ 36h - men visst sitter de bra för att vara mina första? Jag HAR sytt jeans förut, men "pull on" eller pull on som jag själv försökt sätta gylf på. Det här är så mycket bättre. Nästa par, som kommer att sys i det svarta tyget, kommer jag dock att sy i stl 10 och försöka justera midjan lite innan jag syr. då blir det ju tajtare på det hela taget (menjag har minskat lite lite på innerbensömmen på dessa) och det blir ju faktiskt en annan modell. En girlfriend fit kanske? ;)

Dagens outfit berör ett områden som jag funderar på ibland. Det handlar om att utvidga sina gränser, att ta sig utanför sin comfort zone. Jag är generellt sett rätt dålig på det tror jag. Jag tycker att jag blivit så gammal och kommit så långt i livet att jag vet vad jag gillar, jag vet vad jag tycker om. Alltså behöver jag inte hålla på och tänja på gränserna. Ok? Ok?

Nej, det är ju såklart inte ok. Dels för att varken jag eller omvärlden är statisk. Allt förändras ju, det är det enda som är konstant. Och bara för att jag har gillat något i 15 år så betyder inte det att jag måste gilla det i 15 till. Jag är inte samma nu som för 15 år sen och förhoppningsvis är jag inte samma nu som om 15 år framåt. Och det ”det” jag påstår mig gilla är förmodligen inte heller samma?

Dessutom, om man aldrig testar något nytt så vet man ju inte om man gillar det eller ej?

Andra saker bör man kanske göra, fast man inte vill, för att man vet att man inte vill av bekvämlighet eller feghet? En sån sak gjorde jag i helgen som gick och efteråt kände jag mig stolt över mig själv. Jag var nämligen bjuden på glöggtillställning hemma hos min ex-mans flickvän. Vi hade ju inte precis en vänskaplig skilsmässa i samförstånd och vänlighet... De som läst mina gamla och min väldigt gamla blogg vet hur sårigt och kaosartat det var, och hur stökigt och svårt det varit även efter. Nu är det sen en tid tillbaka väldigt mycket bättre - bra till och med - och delvis är det, utan att gå in på detaljer, hennes förtjänst. I alla fall, relationerna är alltså så pass bra att jag blir bjuden och då kan jag ju inte tacka nej pga feghet? Nu blev det en trevlig kväll och just den gränsen är jag glad att jag utmanade.

För att sammanfatta alltså: vissa gränser är det ok att ha, det handlar om att du vet vem du är och är säker på vad du vill. Andra gränser bör du utmana för att utvecklas och förändras, och för att du kanske satt den gränsen av slentrian eller feghet. Hur vet man vilket som är vilket då? Det har jag faktiskt ingen aning om, annat än att man ägnar sig åt lite vanlig självkritik och rannsakan, att man ibland ifrågasätter sina beslut (eller tankar). Fast inte jämt och hela tiden – ibland måste man vila i att de beslut man tar är de rätta. Som ni hör – jag har inga svar – bara en massa tankar.

I klädväg utmanar jag mig sällan. Jag gillar inte den sortens byxor och jag har aldrig den sortens kjolar… Nu har jag börjat förstå att vissa av mina begränsningar handlar om dålig självuppfattning och tron att jag ser stor ut i vissa plagg eller något annat mer eller mindre ogrundat. Jag utmanade ju min fäbless för låga midjor på kjolar helt nyligen när jag sydde en svart kjol med hängslen – nu har jag tagit det ett steg längre. Den svarta var ju rätt så ”lös”, dvs figurformad men inte åtsittande, och beroende av hängslena för att sitta på sin plats. Den här sitter tajt över magen på ett sätt jag aldrig haft förut på en kjol, och jag är inte helt hundra på att jag tycker att det är snyggt Som så ofta tänker jag ”cool eller corny”, dvs antingen är det faktiskt riktig cool eller så är det bara knasigt.

I likhet med den svarta (som var en hackad Cleo från Tilly & the buttons) så är även detta en klänning, nämligen nederdelen på en Megan (också Tilly). Eller nederdelen på en hackad Megan ska jag kanske säga, för jag har sytt in och om den lite grann. Fodrad så klart och med infodring i stället för linning. Som sagt, vi får se om jag kommer att känna mig bekväm i den eller inte.

Till kjolen bär jag en vit Cina (Mönsterfabriken) en svart Eloise-hoodie i ull utan ärmar (Jenny H ) och en Hampton Jean Jacket (Alina design), blandat gammalt och nytt alltså.

Rubriken kom till mig i form av en bild som min dotter tagit. Jag tror att det är tecknaren Sara Granér som är ursprunget, hon har i vart fall skrivit en bok med den titeln. När jag fick bilden Rakel skickade tänkte jag "precis, just så är det" för jag är väldigt trött på att hela tiden leverera. Främst jobbmässigt, att vara på tå, komma med rätt material i god tid före deadline, helst komma med det där "lilla extra" som man som konsult alltid vill överraska med... Fast i samma stund tänker jag att det är ju mina leveranser som föder min självkänsla, på gott och på ont. Ju mer och bättre jag levererar, desto nöjdare är jag och min självkänsla stärks i samma mån. Det skulle inte vara något problem om det inte vore för den skeva relationen mellan hur mycket som krävs för att fylla på självkänslan (en massa leverans) och hur lite som krävs för att dränera den (det kan gå på en minut).

Jag är ju såklart medveten om den här problematiken och jag försöker kämpa mot den, men det ÄR svårt. Hur jag än vrider och vänder på det så finns kopplingen där - om jag levererar "är" jag. Men nu är jag alltså trött på att leverera, så hur ska jag hantera det?

Som tur är har jag inte riktigt samma leveransbehov på det privata planet. ...skriver jag och kommer sen på mig själv med att titta på det jag skriver och fundera över om det verkligen är sant? För det här att jag "måste" ta hand om disken i stället för att gå och lägga mig eller att jag aldrig går hemifrån utan att bädda sängen och plocka ordning, är inte det en form av leverans? Och att jag faktiskt till och med kan få dåligt samvete av att jag suttit och läst en bok en hel lördag (efter att ha sprungit och städat och gjort alla "måsten") är inte det knutet till samma problematik? Om jag sitter och solar en sommardag och läser en bok - då är det OK, för då gör jag ju något samtidigt som jag läser (solar...), men det är tydligen inte samma sak att sitta framför en brasa och läsa (fast då gör jag ju faktiskt också något - jag vilar).

Nu är det ju inte så här jag faktiskt TYCKER om jag enbart låter mitt intellekt tala. Det här är känslostyrt och därmed mycket svårare att kontrollera. Med det menar jag inte att jag inte försöker kontrollera det, för jag förstår ju att jag gör mig själv en otjänst. Men jag har varierande framgång med mina försök. Jag behöver bli bättre på att lata mig!

Var kommer sömnaden in i det här då? Inte alls faktiskt, den handlar inte om leverans, bara om ren skaparglädje. Det enda som det hänger ihop med är att jag, om jag latar mig eller "bara vilar", tycker att jag missar viktig sytid - för jag vill både sy och vila mig, samtidigt! Jag har ju hela tiden långa listor med saker jag vill sy, tekniker jag vill lära mig och mönster som jag vill testa. Ganska ofta när jag sitter vid maskinerna på kvällen så tycker min hjärna att det är en jättebra idé att sy bara en liten bit till, för sova kan jag ju göra sen och sex timmars sömn har ju ingen dött av? Att det sen inte blir ens sex timmar om man släcker 00:20 och klockan piper 06:00 det väljer jag tydligen att bortse från allt som oftast...

Som sagt, jag inser att det här är knas och det pågår förändringsförsök...

​Men. Nu är jag ju rätt produktiv när jag håller på och här har jag den senaste grejen jag tänkt ut och haft på min lista ett tag. Och ja - det ÄR ännu en Eloise fast jag redan gjort fler än jag kan räkna. Men den här gången har jag gjort den i det superfina stickade tyget från Mariedals design som På skrå säljer. Jag har såklart fått anpassa mönstret lite och sömnaden är inte perfekt. Hur mycket jag än gillar kvaliteten på tyget så tycker jag faktiskt INTE om att sy i det... Det är lite för tjockt och för mjukt och jag måste ställa min diffspärr på overlocken på max nästan - så att maskinen drar ihop sömmen, som om man skulle rynka den. Då blir sömmen bra, annars blir den väldigt utdragen och konstig. Jag har satt vanligt mellanlägg (inte för trikå) under dragkedjan - den är ju stum oavsett och ska inte ha någon stretch alls. Fickorna har jag sytt sompåsar man syr fast på baksidan och tar upp en öppning för på framstycket. I sidsömmen skulle det bli för bulkigt och stolpfickor ska vi inte ens tänka på. Vad har jag mer ändrat? Jo muddplattan, den är ju en egen mönsterdel på Eloise i vanliga fall, jag har ritat den i ett med framstycket och så lång att den går att vika hela vägen upp på insidan. Ärmen är ju också omritad, så att den är i ett stycke och mycket smalare och längre, eftersom jag inte har någon mudd.

Jag sydde faktiskt i det här tyget som ett test, för att se om den skulle bli OK och för att jag inte var så förtjust i tyget från början. Nu när det är en kofta gillar jag den rätt mycket, även om jag funderar lite på om den får min vinterbleka hy att dra mot grönt? Jag bjuder på det i så fall...