OK, jag är en ”doer”. Jag har förstått att det inte är cool att vara en doer. Det är coolare att vara en sån som prokrastinerar och skjuter upp, en som helt charmfullt har flyttkartonger i hörnet i flera månader efter flytten… Jag är inte sån. Prokrastinerarna brukar kokettera med sin oförmåga att få saker att hända och suckar lite ibland och säger att det såklart vore bättre om man fick saker gjorda, men det ekar ihåligt, i själva verket tycker de att vi är regelstyrda och o-coola.

Jag tar för det mesta hand om det jag måste innan jag gör det jag vill. Om en arbetsuppgift ska vara klar å fredag så gör jag det mesta på måndagen, så att jag bara behöver se över det lite kort sen, innan det ska vara klart. Ibland hinner jag till och med glömma att jag redan gjort det – jag drabbas av panik och undrar hur fan jag ska hinna, tills jag hittar den där rapporten eller dokumentet eller vad det nu är, som jag i god tid skrivit och sen glömt bort.

Just såna saker handlar om inspiration och att jag ofta får en impuls om hur jobbet ska göras när jag får uppgiften, därför är det lätt att producera något som sen får ligga till sig lite, mogna innan det ska vara klart.

Andra saker handlar mer om att jag är otålig och att jag ogillar dötid. Häromkvällen skulle jag ha en vän på middag efter jobbet, men inte förrän vid halv sju. Jag skulle hinna in på Designtorget och köpa en väggkrok jag hade span på sen veckan innan, och som var nedsatt med 10%. Nu var den inte det längre (*tandagnissel*) men jag köpte den ändå och eftersom jag visste att jag inte hade svart skruv hemma (som skulle vara snyggast till) så köpte jag det på vägen till tunnelbanan, så att jag slapp ta samma omväg även dagen efter.

När middagen var över var klockan egentligen alltför mycket för alla andra aktiviteter än sänggående, men jag kunde liksom inte hålla mig, utan skruvade upp den där kroken i alla fall, klockan elva på kvällen. Do – doing – done!

Prokrastinerarna får sin ”tid över” före, jag får min ”tid över” efter, det är väl den stora skillnaden? Den plus att jag slipper störa mitt överhettade varande med en massa mentala små kom ihåg-lappar om sånt jag borde göra. Det är ju redan gjort, vare sig jag minns det eller inte.

Men en nackdel med att vara en doer är ju att det ALLTID finns något som behöver göras, och softa i soffan är sällan en av aktiviteterna. Att gå och lägga sig kommer inte heller alltid högst upp på listan, eller jo, jag påbörjar gärna ett sänggående, men via disk, tvätt och annat på vägen. Det kan ta lika lång tid att natta mig som att lägga en trotsig tvååring med nattskräck. Det är inte bra. Att inte kunna "lata sig" alltså och att inte prioritera sömn och vila. Jag vet att det straffar sig i längden, men det är svårt att släppa taget om listorna med saker som "måste" göras. Jag kämpar, ok?

I går var jag i alla fall på mässan i Älvsjö tillsammans med Ulrika och Lena. Det blev inte någon jättelång stund där, jag tyckte som vanligt att det var ett klent utbud för oss som syr i vävda mer monokroma tyger, men den främsta attraktionen var såklart Mönsterfabrikens monter. Där stod Sara och Anna och Sara hade på sig ett par byxor i modellen Maja sydda i denim - skitsnygga! (Men tro inte att jag tog en bild, nej då! Kan bero på att jag fick blommor och blev lite blyg...)

Och Maja är alltså den modell jag har på mig här - ett par högmidjade utställda byxor!!!

Anna hade förresten på sig Mönsterfabrikens hängselbyxa som bär hennes namn, i svart manchester, vansinnigt snyggt! Gå förbi dem på mässan eller vänta till webbshopen öppnar nästa vecka!

En välsittande kjol får mig alltid att känna mig klädd på något sätt. Om jag ska ut och resa och är lite osäker på vad jag ska packa så slänger jag alltid med en svart kjol i en ganska kort, lätt a-linjeformad modell, för då vet jag att jag är "klädd". Det är min "go to-klädsel", svart kjol och en vit t-shirt. Men jag är lite fyrkantig i min inställning till kjolmodeller, de "måste" sitta på höften och de måste vara lätt utställda, så jag syr av det mönstret jag själv ritade för ett par år sedan som alltid funkar lika bra. Som alltid brukade funka lika bra. För när man syr saker som är "skräddade" och figursydda så märks det väldigt tydligt om man går upp eller ner i vikt, särskilt om man som jag förvarar sin vikt främst på rumpan och höfterna.

För något år sedan började alla mina kjolar att sitta så himla tajt och korvigt efter sommaren så jag var tvungen att sy mig ett gäng nya kjolar med lite mer vidd, någon cm extra där det behövdes, och allt var frid och fröjd. Efter den här sommaren, när jag fram mina vinterkjolar, var det precis tvärt om! De flesta hängde som säckar och jag som aldrig väger mig (batteriet i vågen tog slut för något år sedan och jag har låtit bli att sätta i ett nytt, med flit!) började fundera över om jag ändå tappat nåt kilo på vägen.

Som tur var har jag ju sparat de flesta av de kjolar jag växte ur förra gången och där blev det några kära återseenden (exempelvis den kritstrecksrandiga jag hade häromdagen) men jag fick också en idé om att sy en ny modell, en som jag inte tidigare sytt.

Även denna bygger på mitt gamla egenritade mönster (som jag ritade efter att ha läst här ) men med några förändringar. Jag gillar ju fickor som princip, även om jag inte är så fanatisk som många är. Hellre att det ser snyggt ut än att ha fickor som tex sitter i sidan av en klänning och bygger volym på höften etc. Men på mina Cleo-klänningar (här och här ) är ju fickorna helt underbara, dem skulle man ju kunna göra på en kjol också? Fast jag tror att jag har gjort det en gång och det blev inte så bra, när man som jag inte gillar linningar... Så jag gjorde vad jag skulle vilja kalla en "besparing" i stället för linning, fast jag vet inte om det faktiskt heter så. Men samma del som jag tidigare haft som infodring på insidan och fäst fodret i, gjorde jag nu även på det riktiga tyget, och så satte jag fickorna nedanför detta. Den del av inprovningarna som "borde" gått upp i besparingen tar man bort och flyttar ut till sidan i stället. På bakstycket skulle det inte gå att flytta allt utan där är infodringarna kvar, men på framstycket kunde jag helt ta bort inprovningar och flytta dem till besparingen/oket.

Jag ska såklart inte gå till jobbet i ett sånt här linne, varken så här års eller någon annan gång, men jag ville visa hur kjolen faktiskt ser ut upptill, utan att stå och hålla upp någon skjorta eller så, därför får ni stå ut med mig i underkläder.

En annan sak jag gillar med kjolar är att det går åt så himla lite tyg för att sy en kjol, inte mycket mer än en halvmeter. Den här kjolen blev till av ett tyg jag sydde både byxor och kavaj av förra året, och nästan inte trodde jag hade något kvar av. Men eftersom jag precis hade sytt en blus som inte direkt matchade med något jag hade och råkade vara i rätt färgton till den här, så då var jag ju tvungen att sy en kjol till, inte sant?

En av de tjejer i sy-communityn jag följer tog upp en diskussion om hållbarhet och huruvida även sy-communityn drabbas av ”fast fashion”… Att många bara postar bilder på nya produktioner och att de verkar sy och löpandebandproducera för att tillfredsställa sina följare…Det visades en bild på en klädetikett som sa ” I probably won’t wear this again ’cause it’s already on my Instagram”.

Så diskussionen drog igång om att visa bilder på saker man sytt för länge sedan och att det är ”fel” att bara visa bilder på det som är nytt. Och även om jag håller med om att det är en trist när folk massproducerar och ständigt lägger upp bilder i någon slags kommersiell takt så tycker jag att diskussionen missade målet lite grann. För ingen verkar tycka att det är konstigt att vi hobby-sömmerskor ska lägga upp saker på Instagram dagligen eller i vissa fall flera gånger om dagen??

När jag påpekade detta så fick jag till svar att ”algoritmen ju är gjord sån, att ju mer man lägger upp desto fler likes får man för att man då hamnar högre upp i flödet”.

Det där måste vara feltänkt hela vägen! Ja- jag vet att det är så algoritmen ser ut, men vi MÅSTE inte böja oss för den! Vi måste inte tycka att likes är det viktigaste för oss när vi syr? Alltså måste vi inte posta nya bilder varje dag, bara för att fylla följarnas flöden, Och om vi inte behöver fylla följarnas flöden dagligen så behöver vi ju inte heller ösa ur oss bilder, vare sig på nya eller gamla saker, eller på små små detaljer i det vi håller på att sy, inlägg som verkar vara gjorda just bara för att någon bestämt sig för ”dagliga inlägg”. I mitt tycke är det lika trist med såna innehållslösa inlägg som med massproducerat – men det är ju jag det…

Vi ska ju inte heller glömma att det är lätt att ta ställning mot det vi inte gillar genom att sluta ”like:a” eller helt enkelt avfölja.

Min självkänsla som sömmerska sitter inte i antalet likes jag får på Instagram. Missförstå mig inte, jag tycker att det är jättejättekul när folk gillar det jag gör, ännu roligare när någon skriver en kommentar på bloggen eller på Instagram – men min självkänsla står inte i proportion till antalet likes. Jag tycker inte mer eller mindre om en blus jag sytt bara för att den har si eller så många (eller få likes). Jag syr inte för er skull, jag postar inte bilder eller inlägg för er skull. Det låter kanske lite taskigt och det är inte min avsikt, men jag har fotat och skrivit om det jag syr i massor av år och även när det bara var fem personer som läste så tyckte jag att det var lika kul.

Jag syr för min skull, jag postar inlägg för min skull. Allt annat är bonus, grädde på moset, och såklart jätteroligt.

I veckan hade jag för övrigt en tre år gammal klänning på mig - känd som ”blottarklänningen” eftersom det är en sorts öppen omlott. Men en heltäckande underklänning i samma tyg som ärmen garanterar min dygd, jag vill ju inte skrämma folk på jobbet!

Men så är det en sak till. Det går någon slags sjuka i att man ska vara så vansinnigt ”duktig” hela tiden och ”duktig” är att bära kläder som är skitgamla och helst sydda av gamla påslakan… Det här är min hobby, det är det största intresse jag har (förutom barnen, jobbet, träning och vänner. Och mat). Och det betyder att det får kosta pengar, det betyder att det blir lite fullt i garderoben ibland. Jag löser det genom att skänka bort överskottet (dvs sånt jag ”vuxit ur” eller sånt som inte blev som jag tänkt mig) och jag tänker inte låta mig shameas för det.

Jag har funderat över att göra inlägg för att visa hur jag kombinerar gamla kläder med nya, men jag är inte säker på att det är så intressant att visa? Själv vet jag ju att jag använder mycket av mina gamla kläder, och jag har i princip inga köpta kläder kvar – några jeans och ett par t-shirts ungefär.

I veckan hade jag också på mig en jeansjacka som jag köpte 1992 på H&M och som jag burit regelbundet sedan dess. Till den har jag en kortärmad Grace-kofta som jag sydde för ett år sedan (http://frkwibergab.tumblr.com/post/167479448292/two-dont-let-him-in-youll-have-to-kick-him) den nyare blusen från Mönsterfabriken (https://nouw.com/frkwiberg/this-empty-space-youve-left-behind-34698420) och en kjol som är så pass gammal att jag inte ens hittar den i min blogg? Just kjolen hade jag faktiskt vuxit ur för ett tag sedan, men har nu ”vuxit i” igen, så jag är glad att inte den fick respass!