OK, jag stör mig lite på en sak.... Jag fattar inte grejen med att "missionera"!! Och då menar jag inte att missionera i konventionell mening, dvs pådyvla andra sin egen religiösa tro och tala om att den de eventuellt redan har är fel. För den sortens missionering har jag ingen förståelse för ALLS! Den har ju bara lett till sorg och bedrövelse genom tiderna?

Och kanske är den typ av missionering jag nu tänker på inte så långt ifrån den gamla religiösa förresten. Vad jag stör mig på är att människor inte kan nöja sig med att "göra sin grej" i lugn och ro - de måste prata vitt och brett om det och få det att låta som om vi andra gör fel? Bara för att du har kommit på ett sätt att göra saker eller leva ditt liv så betyder inte det att du är ensam om att ha kommit på det? Och det betyder inte heller att människor som gör på ett annat sätt nödvändigtvis måste ha fel?

Det här är en av anledningarna till att jag sällan gör "tutar" eller talar om för folk hur man ska sy något. Jag kan berätta hur jag gör, vilket sätt jag tycker är enklast, sen får de själva välja hur de vill göra. 

Att säga "Så här ska man göra" ligger inte för mig, vare sig det gäller sömnad, träning, kosthållning eller hur man "ska" leva sitt liv. Och jag uppskattar inte när folk säger så till mig.

När det kommer till byxor vill jag påstå att jag nu har lärt mig ett sätt att sy byxor som fungerar jättebra för mig, som ger det resultat jag vill ha. Naturligtvis skulle jag inte vara där om jag inte hade Mönsterfabrikens fantastiska byxmönster att jobba med, men jag har också lärt mig en massa och utvecklats som sömmerska. Det som varit utmanande med att provsy åt Mönsterfabriken har ju varit att jag inte haft tillgång till några beskrivningar, så jag har gjort lite annorlunda mot hur det är tänkt, men så här har jag sytt ihop dem:

Först har jag sytt fickorna, både fram och bak (efter inprovningar så klart). Sen har jag sytt ihop framdelarna i grensömmen, för att därefter sy gylfen. På det här paret har jag dessutom flyttat gylfens placering någon cm åt vänster (jämfört med de svarta paret alltså), så att den hamnar mer inne i själva överlappningen. Det här mönstret har lös gylfdel, vilket jag tycker är snyggt, men det betyder att man måste lägga till de där centimetrarna på det högra framstycket, förutsatt att man som jag vill ha byxornas öppning åt det här hållet alltså. Tittar man noga på de svarta byxorna så tycker jag att gylfen kikar fram en aning - men det beror på att jag inte hade sett de riktiga instruktionerna innan jag sydde (och alltså gjorde fel!).

När gylfen är klar syr jag mitt bak-sömmen, yttre sidsömmarna och sist innersömmen i ett enda svep innan jag sätter på linningen. Och naturligtvis så pressar jag efter varenda jäkla söm!

Om jag hade läst beskrivningen innan jag sydde hade jag sett att Mönsterfabriken rekommenderar att man syr ner innerbensömmen med en stickning - för att undvika skav... Det ska jag göra på nästa par...

Med den här lilla justeringen av gylfen (och med en liten intagning i midjan) tycker jag att byxorna sitter PERFEKT. Dessutom är tyget i detta par också perfekt. Det är en bomullsgabardin med lite elastan i som jag köpte enkom för detta ändamål (sånt är ovanligt hos mig, jag köper oftare på känsla bara), hos Söders Tyger på Hornsgatan. Tyget i kombination med modellen ger den perfekta chinos-känslan helt enkelt, men jag ska sy dem i ull också, som en cool kostymbyxa... Annars såg jag igår att Söders tyger hade väldigt mycket bra tyger inne just för den här typen av byxor, inte minst ett svart G-startyg i bomull, med lite stretch, men jag köpte fler av deras skjorttyger i stället, så mitt shoppingsamvete blev för fullt!

Man kan nog inte hålla på och sy så här mycket som jag gör, och blogga och hålla på utan att någon gång fundera över hur det skulle vara att göra reklam för något. Alltså inte bara tipsa om saker man gillar och använder - utan faktiskt få betalt för att man skriver att något är bra. Det är klart att det vore roligt om man kunde få göra sådana samarbeten någon gång, men jag (som emellanåt är rättså problemorienterad) har funderat över hur det skulle vara att åta sig att göra reklam för något man faktiskt inte tycker om?

Ibland när riktigt stora kändisar gör reklam för saker man liksom vet att de aldrig skulle befatta sig med om de inte fick pröjs så tänker jag "sell out", alltså det blir inte övertygande... Någon amerikansk kändis som gör reklam för kläder från Lidl? Hur troligt är det att hen skulle köpa sina kläder på Lidl efter att ha handlat i de dyraste märkesbutikerna? Det är inte trovärdigt!

Och så har jag också funderat över vad det gör med ens självbild, om man är till salu på det viset. Jag själv har ju förmånen att välja mina uppdrag när jag jobbar som IT-konsult, och jag skulle tex inte kunna tänka mig att ta jobb för ett online-casino eller liknande. Om jag inte hade VÄLDIGT ont om pengar såklart, då är det ett annat läge. Men när jag har ett val - då skulle jag låta hjärta och hjärna välja tillsammans, med integriteten i behåll.

Om jag hade varit sponsrad av Mönsterfabriken hade det varit lätt att vara trovärdig dock - för jag ÄLSKAR DERAS MÖNSTER!!! Alltså jag provsyr åt dem, jag får mönster och toile-tyg, men i övrigt har vi inget avtal så jag är inte "tvungen" att vara positiv. Men jag är ju jätteglad att ha fått den här möjligheten helt enkelt.

_________________________________________________

Alltså, ni som har följt mig vet ju hur jag har hållit på och letat mönster till snickarbyxor? Och inte bara mönster förresten, jag har köpt ett antal snickisar genom åren och de har aldrig suttit som jag velat. "Oformlig bäbis" eller bara "tjock och ful" eller oklädsam har varit de mest använda orden när jag testat genom åren.

Så, när Sara gav mig ett mönster på deras snickisar, rykande hett ur plotterskrivaren så var jag faktiskt inte så sugen som man kanske kunde tro. Jag tänkte att jag ju redan testat så många och varför skulle deras sitta bättre på mig än alla andra jag sytt och provat?

Men, men, bilderna talar ju för sig själva tycker jag. Jag har slarvsytt, jag är oduschad och söndagsfulihåret, de är sydda i vit lakansväv - MEN DE ÄR SKITSNYGGA!!!! Jag känner mig snygg i dem?!!

Tänk er i denim till sommaren så klart, men fundera också över hur de kommer att se ut i en snygg svart kostym-ull? Med en vit skjorta, mina svarta Doc's och röda läppar?! Det kommer att bli så snyggt!!!! Och jag har det perfekta tyget liggande i väntan på rätt projekt...

Den senaste tiden har jag städat och slängt väldigt mycket saker. Jag flyttstädar eller döstädar, trots att jag varken planerar att flytta eller dö, i vart fall inte så vitt jag vet.

Jag äcklas plötsligt av alla prylar jag har samlat på mig. Inte så mycket de saker jag faktiskt använder, även om det är sällan, utan allt jag har sparat bara för att jag inte har orkat eller förmått mig till att göra mig av med dem. Ta till exempel mitt badrumsskåp (som är stort, och kanske är det här problemet ligger) som jag irriterat mig på varje morgon och kväll i ett par månaders tid. Så fort jag ska ta något så måste jag flytta om en massa saker, burkar och flaskor rasar omkull och det är bara stökigt och oinspirerande. Efter att ha städat upp och gått igenom alla pinaler gapar hyllorna rättså tomma, för det mesta av det som var i vägen var i princip slut, eller gammalt och dåligt eller felköp som jag ändå inte använder.

Samma sak i linneskåpet. Proppfullt av lakan och örngott som är gamla och fula, trådslitna eller gulnade, när de värsta var utsorterade fanns sex fräscha påslakan och lika många underlakan kvar – det räcker gott åt en ensamstående person!
Sen har vi mitt sorgebarn, källarförrådet… Jag har världens största källarförråd, ett riktigt källarkontor faktiskt. Allt jag och barnen har sorterat ut de senaste sju åren, allt jag tog med mig från villan som jag inte använt sen dess, allt det slåss om utrymmet med säsongskläder, resväskor och julsaker samt ett par lådor ”minnessaker”. Efter tre vändor till återvinningscentralen i söndags syns nästan ingen skillnad, det är fortfarande massor jag måste gå igenom, massor jag måste slänga.

Och som sagt, det äcklar mig. I fortsättningen lovar jag mig själv två saker. För det första: jag ska väldigt noga tänka mig för när jag konsumerar i fortsättningen, och inte köpa en massa onödiga prylar. Det gäller inte tyg till kläder jag syr, för det handlar faktiskt inte bara om konsumtion, utan också om fritidsintresse och kreativitet. Ibland är det bra att ha en hobby som producerar saker, ibland känns det mindre bra. Den andra saken jag lovar mig själv är att slänga saker i tid, inte spara på mig för att det kan vara bra att ha eller för att jag inte orkar slänga. Och med slänga så menar jag såklart att lämna till återvinning eller liknande, inte kasta i soporna…

Jag gör alltså undantag för tyg och sömnad i min konsumtion, även om jag gör det med splittrade känslor. Alltså, jag tycker att det är lite ”jobbigt” att jag har så mycket kläder, för trots att jag skänker bort mycket så är det också många plagg jag har svårt att skiljas från. Men jag accepterar det utifrån att jag har en hobby som producerar saker helt enkelt. Jag skulle kunna lägga ut lika mycket pengar på golf eller cykling eller vad som helst, som inte fyller skåpen, och ingen skulle säga ett smack.

Det jag producerat den här gången är en Hoodie-dress från The Assembly Line, men den här gången i trikå, en fast, lite tjockare kvalitet, från Tygverket. Jag har också lagt till en dragkedja fram, som jag även gjorde på den ärmlösa, samt smalnat av ärmen och hoppat över resåren i ärmslutet. Det som ”gör” den här klänningen är väl revärerna, som jag har satt både i sidorna och baktill på huvan. De är köpta från Wunderpop för ett bra tag sedan, jag har bara haft svårt att hitta någon bra användning för dem.