I morse tränade jag, åt frukost, duschade, klädde på mig och med håret uppsatt och läpparna röda kände jag mig fredagssnygg och redo för dagen.

När jag kommer till jobbet möter jag de två kvinnorna som har samma typ av roll som jag har i det här projektet och den ena säger ”Har du fått två bollar på huvudet idag?”, syftandes på min frisyr. Jag fick bara ur mig ett torrt ”Jaaa, så kan man ju också kalla det” för jag fick ägna all kraft åt att inte visa hur ledsen jag blev. Inte bara ledsen över själva kommentaren, utan ledsen över att en av dem jag har trott att det skulle bli trevligt att jobba med är en sådär person. En sån som kommenterar andras (mitt) utseende ohämmat. Jag har så svårt att stå ut med såna!

Vad är det i min personlighet, mitt sätt att se ut och vara som gör att folk ofta kommenterar mitt utseende på ett trist sätt? Jag tycker att jag alltför ofta träffar på folk som är såhär, som säger saker som antingen är korkat obetänksamma eller utstuderat elaka – jag vet inte vad jag ska tro?

Jag har i många år umgåtts med en vän som enligt egen utsago verkligen vill vara mainstream. Det är helt OK för mig, folk får vara hur vanliga och normativa de vill, men jag fattar inte varför de inte möter mig med samma respekt? Den här vännen kan säga saker som ”Oj, vilken jacka, jag skulle aldrig ta den på mig, men du är fin i den”. Eh? Hur ska man tolka något sånt?

Varför är jag fritt villebråd liksom? Jag går inte omkring och säger ”Oj vad du ser vanlig ut idag” eller ”Har du låtit håret hänga idag med?”. Om kollegan säger något mer någon gång ska jag fråga om hon har problem med sånt som är lite, lite annorlunda. Om hon tycker att det är ett ok sätt att socialisera.

Kanske är det som min dotter säger, att folk i min generation är så jäkla normativa och rädda för sånt som inte är det att de får panik. Och så har de inte uppfostrats i andan av att folk ska få vara som de är utan de tror att det är ok att kommentera. Och att den som sticker ut aldrig så lite liksom "ber om det"? (Då är de jävligt farligt ute!)

Men frågan kvarstår för mig, sticker jag verkligen ut så jäkla mycket? Är jag verkligen så off the grid att det stör folk och triggar det där behovet av att kommentera?

Jag hade sån lust att be henne dra åt helvete med sitt trista sätt, men jag kompenserade åt andra hållet i stället och talade om för en annan kollega att jag tycker att hon har superfint hår (vilket är sant och jag har tänkt det förut men bara inte sagt det).

I alla fall. När Ulrika och jag var i London på vår lilla shopping spree för ganska exakt ett år sedan så köpte jag 3,5 m av ett underbart ulltyg på Misan textiles. Det kostade 18£ per meter och är en sån där härlig kostymkvalitet som jag älskar. Redan när jag köpte det tänkte jag att jag skulle sy en ny Eloise och ett par byxor, och så la jag på en halvmeter så att det skulle räcka till kjol också, bara för att.

Byxorna sydde jag i december förra året , men jackan blev liksom inte av, trots att min gamla svarta Eloise var så blanksliten att det var skämmigt att ha den på sig. Och trots att en svart Eloise är min räddning när jag vill klä mig "safe". Men jag sydde alltså byxorna och sen la jag undan tyget framåt våren och glömde lite bort det lite.

För någon vecka sedan kom jag på att jag ju borde sy en ny svart Eloise och när jag rotade runt så hittade jag tyget. Insåg att det räckte till både jacka och kjol, såg att jag hade klippt i det men kom först inte ihåg vad jag sytt av det, så jag fick kolla igenom bloggen för att hitta brallorna innan jag började leta i garderoben! JA - jag syr mycket och kan uppenbarligen inte hålla reda på allt jag syr!

Nu har jag i alla fall varit på jobbet hela dagen med mina två bollar på huvudet iförd en Eloise, en Agnes-skjorta, ett linne/tank top från Halfmoon och de svarta Sara-byxorna som hör ihop med jackan. Och nu är det tack och lov alldeles strax helg!

De senaste dagarna har jag funderat en massa på hyckleri och trovärdighet. För de allra flesta av oss är det här inte något större problem, om vi blir avslöjade som hycklare så är det ofta i en liten krets av vänner och bekanta, där det inte gör någon större skada. Dessutom är vi nog lite småhycklande allihopa, det är svårt att leva sina ideal fullt ut.

Om du däremot är politiker så sitter ju hela din ”affärsidé” i att du är trovärdig, att det du står för är sant. Och om du då är en politiker på vänsterkanten, som vurmar för solidaritet och jämställdhet så bör du se till att ha koll på dina värderingar och handlingar i alla led, alltså även hemma. Du kan faktiskt inte stå och argumentera för att det är kul att betala skatt och sen ha svarta hantverkare hemma – det går inte! Högerpolitiker å andra sidan kanske ska passa sig för att begära bidrag och sjukpenning om det inte VERKLIGEN har rätt till det - de brukar ju vara de första att hojta om bidragsfusk?

Om du är influerare så tycker jag att det funkar på samma sätt, när Blondinbella gjorde reklam för Friskis & Svettis eller när hon talar o Ellos fantastiska tröjor så är det helt enkelt inte trovärdigt – alla vet ju att hon hellre skulle gnaga av sig armen än att vara med på ett jympa-pass på Friskis? och jag fattar inte de företag som inte aktivt jobbar med sina produktplaceringar hos influencers, du vill väl synas hos någon som på allvar gillar din produkt, eller på ett trovärdigt sätt kan tänkas göra det? Alla inluencers som säljer de saker de fått och gjort reklam för på Blocket så fort inläggen kallnat - det är väl inte bra reklam?

Jag minns på den tiden jag var gift och kanske berättade för mamma att jag skulle byta däck på bilen eller rensa avlopp. Hon brukade förvånat fråga ”Men var är Peter då?” som om det var obegripligt att jag skulle behöva göra såna där saker – jag var ju gift! Jag brukade förklara att det så att säga är jämställdhetens baksida – det går inte att vara jämställd och bara kräva att männen ska dela de sysslor som ansetts som kvinnors, man måste dela även de trista sakerna. Om männen ska städa, laga mat och tvätta, så måste vi rensa avlopp, byta glödlampor och borra, för mig är det helt självklart. Sen behöver man inte vara millimeterrättvis och naturligtvis kan man dela upp sysslor – men se till att du kan göra alla saker om det kniper, för kniper kan det göra förr än an anar. På samma sätt kan du ju inte heller som kvinna vurma för jämställdhet och inte vara beredd att dela föräldraledigheten lika, om din man vill ha det så. Jag undrar hur jag hade reagerat på det? Mina barns far var hemma tre månader med vardera barn - det ansågs jättemycket då, men vad hade jag sagt om han velat ha hälften?

The Boxbox från Merchant & Mills har jag ju redan sytt en vit, kortärmad version av. Nu har jag även en svart, med långa ärmar och manschett. Om jag tänkte fel även här och inte räknade med att axelsömmen går ner en bit, så att ärmen börjar en bit ner? Så att ärmen blev väldigt mycket för lång precis som på den svarta factory-skjortan?? Jajamensan! Varför göra ett misstag EN gång när man kan göra det TVÅ? Nu är dock båda mönstren justerade, så det ska f-n inte bli någon tredje gång! Alltså inte någon tredje gång jag syr fel - min tredje boxbox-topp är redan på gång.

Tyget är såklart från Söders tyger, vad annars?

Jag tycker ofta jag hör folk prata så mycket negativt om att bli äldre. Vi blir alla äldre, i vart fall alla vi som har tur. Och när vi blir äldre blir vi tröttare, stelare, långsammare och rynkigare. Men, om vi har tur blir vi också klokare. Jag kan inte säga att jag älskar de fysiska tecken på ålderdom som jag ser, min hals är väldigt rynkig, jag är stelare, tröttare och långsammare än jag varit och det är såklart inte någonting jag njuter av.

Men detta att jag har blivit klokare, i vart fall i de frågor som rör mig, det njuter jag av. Numera vet jag vad som behövs för att jag ska må bra och för det mesta har jag kurage och möjlighet att rent praktiskt också göra sånt jag mår bra av.

En av de saker jag har insett att jag mår bra av och som får mig att jobba bättre (vilket jag också mår bra av) är i princip dagliga lunchpromenader. Om jag får gå en rask promenad mitt på dagen så klarar jag eftermiddagen så mycket bättre, jag får energi och jag upplever att jag tänker mer positivt och bättre, jag är mer kreativ och smartare. Så jag frigör (i den mån jag kan) tid för detta. Det betyder att jag emellanåt får avstå från annat, som kanske också skulle vara bra, men som jag bedömer som mindre viktigt. Det är tex ofta svårt att både gå ut och äta (och sitta och vänta på mat och småsnacka etc) och dessutom ta en tjugo minuters promenad.

Å andra sidan äter jag ju hellre matlåda också, både av logistiska och ekonomiska skäl, men det är klart att jag riskerar att förlora i sociala kontakter, om jag inte går med ut och äter lunch. Men de som går ut och äter går oftast vid halv tolv och det tycker jag är en timme för tidigt - jag är tokhungrig klockan fem även när jag ätit halv ett ju!?

I alla fall så försöker jag avväga det där sociala med mitt behov av att promenera (vilket jag gärna gör ensam). På varje nytt uppdrag jag börjar så blir det viktigt att hitta bra promenadstråk, någon naturlig runda att gå som inte tar för lång tid. Det bör ju vara just en runda, att gå samma väg fram och tillbaka suger ju. Helst ska den ju också vara "fin", dvs lite naturskön sådär, och helst utan alltför många punkter där man får stå och vänta vid övergångsställen och sånt. Tidigare har jag gått runt Blasieholmen och senast runt Gärdet - nu har jag hittat en slinga runt Klara sjö som är riktigt trevlig och helt ny för mig.

Naturligtvis satte jag ribban för lunchpromenader genom att arrangera en photo shoot av min nya kappa där i min ensamhet, men jag tror inte att det var någon som såg mig, trots att det är precis mitt i huvudstaden så är Blekholmsstranden precis tom på folk - i alla fall så här års. Och hade någon sett mig så hade det väl inte varit hela världen heller.

Kappan är ännu en Roger från Rèpublique du Chiffon. Den första var i tencel, som en trench, medan denna är i ull/bomull från Merchant & Mills. Tyget heter "softly slowly" vilket fick mig att köpa det bara på namnet. Nu köpte jag bara två meter, och Roger kräver enligt mönstret två och en halv i min storlek, men som synes gick det bra. Jag behövde inte ens skarva infodringen eller nåt.

Den här gången sydde jag stolpfickor i stället för utanpåfickor, och jag följde inte beskrivningen utan sydde knapphålen innan jag sydde fast knapphålslisten på kappan - såååå mycket lättare (Tack Sara för det tipset!!)!

--------

Under kappan har jag Hängslebyxan Anna och Cina-blusen från Mönsterfabriken, tillsammans med en raw-edge-kavaj från Makers Atelier, alla från förra och förrförra året - jag använder mina gamla älsklingar minsann!