Varats olidliga lätthet
Semestern går mot sitt slut och så gör även denna resa. Två veckor på Balkan med prat och skratt, sol och bad, sömn och god mat. Det som är så härligt när man reser med en god vän är ju (om det går bra) att man ör i samma takt liksom och vill samma saker. Att man både kan tramsa och ha kul likaväl som att vila i tystnad. Och däremellan samtalen, som böljat mellan politik och invandring, kläder och kroppskultur, relationer och singelliv och allt däremellan.
Nu bor vi i Dubrovnik de sista dagarna och just idag tog vi båten till ön Lokrum där de mest spektakulära klippor att hoppa och bada från finns.

Jag gladde mig själv med att hoppa från högsta klippan - flera gånger - och utan att tveka eller vela. Jag önskar att jag kunde göra så med fler saker i mitt liv. Inte tveka utan bara ta språnget. Ha tilltro till min förmåga att landa och njuta av färden dit.

Med på den här resan har jag haft två klänningar i samma modell, båda sydda av typ baddräktstyg från Ohlssons stuvlådor och i en modell jag själv har ritat och sytt av förut.
Vad det gäller modellen så tycker jag om att den är tajt över bysten men har vidd över magen, både för att man kan strunta i valkarna och för att det inte blir lika varmt.
Vad det gäller tyget var jag osäker på hur det skulle kännas med spandex, om det skulle kännas som att ha på sig en plastpåse eller nåt? Anledningen till att jag sydde i baddräktstyg är ju att det inte blir skrynkligt, det torkar fortbildning man blir blöt eller tvättar och det syns inte om/när man svettas.
Utvärderingen nu efter två veckor är att jag ska sy fler, till nästa äventyr (som faktiskt bara är sex månader bort!), men i ljusa tyger. Förutom denna som ju är svart så har jag sytt en ljusblå, den är lite svalare att ha på faktiskt.