Semestern går mot sitt slut och så gör även denna resa. Två veckor på Balkan med prat och skratt, sol och bad, sömn och god mat. Det som är så härligt när man reser med en god vän är ju (om det går bra) att man ör i samma takt liksom och vill samma saker. Att man både kan tramsa och ha kul likaväl som att vila i tystnad. Och däremellan samtalen, som böljat mellan politik och invandring, kläder och kroppskultur, relationer och singelliv och allt däremellan.

Nu bor vi i Dubrovnik de sista dagarna och just idag tog vi båten till ön Lokrum där de mest spektakulära klippor att hoppa och bada från finns.

Jag gladde mig själv med att hoppa från högsta klippan - flera gånger - och utan att tveka eller vela. Jag önskar att jag kunde göra så med fler saker i mitt liv. Inte tveka utan bara ta språnget. Ha tilltro till min förmåga att landa och njuta av färden dit.

Med på den här resan har jag haft två klänningar i samma modell, båda sydda av typ baddräktstyg från Ohlssons stuvlådor och i en modell jag själv har ritat och sytt av förut.

Vad det gäller modellen så tycker jag om att den är tajt över bysten men har vidd över magen, både för att man kan strunta i valkarna och för att det inte blir lika varmt.

Vad det gäller tyget var jag osäker på hur det skulle kännas med spandex, om det skulle kännas som att ha på sig en plastpåse eller nåt? Anledningen till att jag sydde i baddräktstyg är ju att det inte blir skrynkligt, det torkar fortbildning man blir blöt eller tvättar och det syns inte om/när man svettas.

Utvärderingen nu efter två veckor är att jag ska sy fler, till nästa äventyr (som faktiskt bara är sex månader bort!), men i ljusa tyger. Förutom denna som ju är svart så har jag sytt en ljusblå, den är lite svalare att ha på faktiskt.

Japp, ett par Cora till har det blivit sen sist. Även dessa är i det fantastiska tyget (man skulle kunna tro att jag var sponsrad eller hur? Det är jag tyvärr inte!) från Pinecrest, köpt via fabric.com.

Japp. Det är kaktusar ni ser, stickiga och vassa, och faktum är att jag nästan förväntar mig att det ska kännas när jag tar på mig dem, att det ska sticka lite? Det gör det såklart inte men det är lustig hur det visuella ibland spelar oss spratt. En annan sak som jag tycker är lite lustig är hur viktigt det är att spegla saker som händer i ens liv mot andra människor. Ibland händer det att jag berättar något jag är med om för en kollega eller för någon av mina nära vänner och får en helt annan reaktion än jag väntat mig. Eller kanske FÅR en reaktion på något jag inte väntat mig. Ibland är man ju så van vid hur vissa människor är mot en att man inte ifrågasätter det, men när man berättar för en utomstående så kan det få andra perspektiv, sånt är spännande.

Häromdagen berättade jag en sak som hänt mig för en kollega och fick reaktionen “Men oj Sanna, det är ju jättekul! Grattis!!”. Jag hade inte ens tänkt på att det var något jag hade “uppnått” eller åstadkommit (och det var inte relaterat till mitt day-job om jag säger så) så det var först när jag fick hennes reaktion på det jag berättade som jag blev stolt. Så kan det också vara, det är väl därför vi mår så bra av att ha relationer. Och det är ju därför jag är så oerhört glad över mina väninnor, vilka fantastiska kvinnor de är!

Cora-mönstret kommer förresten i en kort och en lång version, men inte i den här ¾-versionen, den har jag hittat på själv genom att rita om mönstret på den längd jag vill ha det. Jag gillar löptajts i ¾-längd, men tycker att det typ är den enda gången en ¾-byxa är OK, särskilt på män…

Förresten var jag orolig att det här tyget inte skulle klara mitt “bend over test” eftersom de är vita i grunden, men som sagt, tyget är fantastiskt och helt ogenomskinligt.

Idag vill jag också påpeka att jag inte kommunicerar med enskilda personer via denna blogg, det jag skriver är inte riktat mot någon speciell. Jag skriver saker jag tänker på och som händer mig, men bara en bråkdel av det jag är med om hamnar ju här, resten finns i det verkliga livet. Och kommunicerar med er som läser gör jag ju först när det blir tvåvägskommunikation, eller hur?

…men apropå kommunikation… Jag har noterat en stor skillnad hos de som kontaktar mig här eller via instagram. Det finns en grupp som skriver “Hej, jag tycker så mycket om det du skrivet och jag kom att tänka på…” eller “Åh den där klänningen, jag skulle vilja sy…” Det är grupp ett alltså och dem svarar jag mer än gärna på och kommunicerar med. Den andra gruppen skriver “Hej där!” och inget mer eller “Hej, du verkar vara en cool tjej” och sen inget mer… Sånt vet jag inte alls vad jag ska svara på, eller varför jag skulle svara på det, så det gör jag inte. Underlaget är för litet för att vara statistiskt och vetenskapligt säkerställt, men grupp ett utgörs till 100% av kvinnor och grupp två är 100% män. Grupp ett får gärna innehålla fler män, det har jag inget emot, men grupp två kan bara ta och lägga ner tycker jag.

De senaste tio dagarna har jag tillbringat i gott sällskap på mer eller mindre resande fot i Balkan.

Vi började med att flyga till Dubrovnik och därifrån ta oss med bil till Ulcinj i Montenegro. Tre nätter på ett airbnb med en utsikt att dö (eller leva) för och en badvik som med montenegrinska mått mätt inte var överbefolkad. Ulcinj däremot imponerade inte annat än med prisläget-otroligt billigt, men överexploaterat och överbefolkat.

Innan vi lämnade området kring Ulcinj och begav oss mot Kotorbukten tillbringade vi en dag på ”Ladies beach”, en strand i en havsvik som enbart var för kvinnor, strikt genomfört. Otroligt häftigt ställe med kvinnor i alla åldrar och former, nakna och påklädda, solande och badande i havet, blandat med den svavelhaltiga källa som rann ut just där och som gjorde det extra lämpat för kvinnor enligt traditionen.

Kotor var som sagt nästa anhalt, tre nätter även där i ett airbnb som var så jäkla snyggt och lyxigt, och med en egen innergård inne i den gamla delen av staden att vi knappt ville gå hemifrån. Kotors största behållning var dels en båttur i viken, dels en middag där ett gäng filharmoniskt utbildade musiker spelade populärmusik på violin och cello - en magisk kväll!

Efter Kotor lämnade vi tillbaka bilen i Dubrovnik och tog båten till Korcula där vi nu är. Denna gång fem nätter i ett airbnb som är så fult att jag får hallucinationer och längtan till min egen fina lägenhet! Men trots det (såklart) har vi det superbra, åker badbåtar ut till småöarna med lunchen i kylväska och badar, badar, badar.

I morgon åker vi tillbaka till Dubrovnik för att flyga hem på torsdag, sen väntar jobb på måndagen och semestern är slut. Det gäller att komma ihåg att sommaren INTE är slut bara för att semestern är det!

Kläder har jag med mig väldigt lite av och på mig väldigt lite av dessutom! Mest spenderar jag dagarna i hemsydda bikinibrallor, mer eller mindre paniksydda dagarna före avfärd när jag inte hittade de modeller jag ville ha.

Kanske känner ni igen tygerna jag sytt löptajtsen av, det är i alla fall snuttar av de tygerna som blev över som med foder för badkläder blivit mina bästisar denna resa!