OK, jag har köpt en del mönster på sistone. Alldeles för många faktiskt, för jag blir lite lätt stressad över allt jag har lust att göra och jag märker att jag i stället för att sy det jag redan köpt beställer jag nytt… det tillfredsställer väl något slags konsumtionsbehov jag har och med tanke på att jag faktiskt inte gör av med pengar på så himla mycket annat så är det väl ok… Men jag har svårt att koncentrera mig på jobbet - jag vill bara hem och sy! När jag för ett par år sen tog upp sömnaden igen så gick jag ju kurs ett antal år på ABF, både konstruktion och sömnad. Et tag efter det sydde jag alla klänningar och kappor i samma hemritade mönster, det var ju helt enkelt “bäst” eftersom det var ritat efter mig? Nu syr jag aldrig efter det basmönstret mer utan letar ständigt nya roliga varianter, men naturligtvis använder jag mina kunskaper från konstruktionskurserna när jag modifierar.

Ett mönster jag beställt och nu tagit tag i är Danielle Dungarees från Republique du chiffon. Det är ju ett franska företag, men mönstret fanns på engelska (som pappersmönster) och efter att ha väntat jättelänge på att det skulle komma in igen efter att ha varit slutsålt så kom det äntligen förra veckan. Lite sur blev jag när jag upptäckte att själva mönstret inte är på engelska - bara instruktionen, mönsterdelarnas namn och annat som brukar stå på mönsterdelarna är på franska…

Sen hittade jag den svenska butiken The assembly line och föll för deras klänning med huva. Dock tycker jag att priset på 245:- är näst intill hutlöst, och jag ogillar starkt att det bara är en storlek per mönster. De som är för detta tycker tydligen att det r bekvämt att inte behöva rita, men det kommer jag ändå att göra - jag vill inte lägga ut annat än mönsterpapper på tyget. Jag brukar dessutom gilla att mäta mönsterdelarna innan jag bestämmer mig för en storlek, det är sällan jag är störst eller minst där konstruktören tycker att jag ska vara det. Lägg därtill att jag är en 36/38 upptill och en 40/42 nedtill så fattar ni. Lägg dessutom till att jag ibland syr även till min dotter, som är en 36:a och så inser ni vidden av min irritation… Nåväl, den här gången gjorde jag ett undantag och jag hoppas verkligen att det stämmer som de skriver, att man ska gå på bystmåttet, för nu beställde jag storlek S.

Sen har ju Merchant & Mills kommit med en hel serie nya mönster främst tänkta för denim. De började teasa om dessa på Instagram för jättelänge sedan, men jag misstänker att de haft problem med produktionen, för först förra veckan släpptes de.

Detta blev mitt förstahandsval faktiskt. Jag hade en gång en kakigrön jacka i just den här modellen och jag skulle gärna återskapa den. Kanske i denim eller i twill, vi får se. Den blir ju i vart fall mycket mer en jacka än en kavaj/innejacka och jag ser fram emot att sy den.

Det här mönstret är ju både klänning och blus - eller är det mer en “bussarong” för dem som minns vad det är? Ingen pratar om bussaronger längre, är det för att de är hopplöst ute eller har de - likt bäckebölja - fått ett nytt namn? [Jag googlade lite och numera används namnet bussarong mest i vården etc, men det är ett “löst sittande plagg för överkroppen” och säkert är det så att om man säljer en sån modell i modevärlden så är det nog bara en skjorta utan knäppning?] I alla fall - den här vill jag sy både som klänning och som blus, jag tänker mig chambray eller/och linne?

The Gyo dress följde med av bara farten, inte för att jag direkt behöver ännu ett klänningsmönster, men Ulrika sydde denna som linne och den var jättefin på henne och jag och mitt klickglada avtryckarfinger, ja ni hajar…

Tillbaka till Republique du Chiffon (eller som det låter i mitt huvud när jag tänker på dem - Republique de chiffonjé…), den här trenchen som heter ROGER är väl precis min stil? Jag kan se den i vanligt trench-tyg (men var köper jag det???) men också i denim eller i ull, den kommer att bli SÅ rolig att sy.

Och så en liten blus, JEANNE, som jag hoppas passar bättre över bysten är Myrna gjorde. Jag tycker ju väldigt mycket om den här skärningen och jag ska kämpa lite extra för att få till det med den här. Tyvärr är det puff på ärmen så den får jag rita om, men det är ju inte nåt krångligt, det gör jag lätt. Jeanne är dessvärre på franska helt och hållet, men jag tänker att även det får ordna sig…

Om vi sen lägger till de pdf-mönster jag köpt, Kalle shirt dress och Inari tee dress, vilka båda är mer tänkta till Rakel än till mig (fast en Kalle vill jag nog gärna sy till mig med) så kan man konstatera att jag har att göra framöver. Jag fattar inte hur jag ska ha tid att jobba, men jag ska ansöka om ökad tilldelning av timmar per dygn så kanske det kommer funka. Om mina dygn vore 30h, då skulle jag ju hinna allt jag vill?

Igår gick jag till jobbet i den här nysydda klänningen. Jag hade inte t-shirt till som på bilden, utan en blåvitmönstrad långärmad blus, eftersom jag skulle träffa leverantörer hela dagen och eftersom min vänsterärm behöver läka lite…

Det är ännu en Cleo från Tilly & the Buttons och den är sydd i ett “kostymtyg” som är supertunt och som jag sytt nåt annat av, så jag hade bara en liten snutt kvar av det. Som på de förra Cleo jag har sytt så har jag ändrat en hel del, jag har gjort stolpfickor bak och inprovningar för att den ska bli mer figursydd, ändrat fickorna fram och satt en dragkedja i sidan.

På den här gjorde jag även om själva hängslena, jag har ju inte varit helt nöjd med hur de andra knäpps, i vart fall inte på den gröna som är lite mer dressad. Någon sa att jag bara skulle sy fast dem och jag ville inte det först eftersom jag vill kunna kliva i klänningen och inte dra den över huvudet, och jag trodde inte att det skulle gå om jag sydde fast hängslena, men det går utmärkt! Jag tycker att det blev väldigt snyggt och prydligt faktiskt?

I alla fall, jag satt på tuben på väg till jobbet och plötsligt säger kvinnan bredvid mig “Jag måste få säga att du har en jättefin klänning på dig!”. Alltså hur kul är inte det? Att få en komplimang av en främling händer ju inte så ofta och man vet ju själv, jag vet ju själv, hur många gången jag tänker sånt men inte säger?

Jag hade förresten väldigt mycket trevlig interaktion med främlingar igår, det är inte jättevanliga inslag i mitt liv, i vart fall inte något mer än “tack” eller “ursäkta”, men jag och syrran träffades i går kväll för att prata ut och försonas efter ett uppslitande gräl. Jag satte mig på uteserveringen på Brasseri Makalös (som verkligen kan rekommenderas, precis mitt i Stockholms smetigaste city och ändå helt stilla och lugnt som en oas i öknen, eller tvärt om?) för att invänta syster och pratade lite med mannen vid bordet bredvid, inte mycket, men hans mat såg god ut och han satt också ensam och jag var nervös inför mötet. Sen kom syrran och det samtal som jag hade bävat för gick väldigt bra, jag gick därifrån med en känsla av att vi var vinnare båda två, eller snarare att det inte var ett sånt “slag som behövde vinnas” om ni fattar vad jag menar? Vi lyssnade på varandra, talade om vad vi hade reagerat på, konstaterade att vissa saker får vi bara acceptera och respektera att vi tycker olika om, och andra saker kan förbättras. Gott så.

Innan vi gick sa mannen från bordet bredvid “Förlåt, jag har inte kunnat undgå att lyssna på er. Ni är verkligen fantastiska, så bra ni löste det här!” - Jag hade gärna kramat honom där och då, både för det han sa och för att han sa det!

Jag kan inte påstå att jag gillar konflikter, särskilt inte med min syster (den här gången fick jag en rejäl magkatarrsattack av att vara osams), men det är ju något verkligt skönt med att ha haft en konflikt och sedan löst den, eller hur? Och löst den utan att ha behövt tvinga någon till eftergifter eller själv ha tvingats till något man inte kan stå för, det är trösterikt.

När jag klippte ut de här brallorna - i slutet på april - tänkte jag att ett par lätta och tunna brallor är precis vad man behöver när våren är kall och man inte kan gå barbent, men ändå inte vill ha svarta strumpbyxor…

Sen blev byxorna klara och Stockholm beter sig som om vi låg i någon slags tropisk klimatzon? Lite skrämmer det mig, särskilt efter att ha lyssnat på podden Dystopia från P3 (en pod om när allt går åt helvete!!! - passar mig utmärkt), det avsnitt som handlar om haven och vad den globala uppvärmningen åstadkommer och kommer att fortsätta åstadkomma, oavsett vad vi gör faktiskt.

Men å andra sidan, i samma stund som jag tänker “det har aldrig varit så här varmt i maj” så vet jag ju att det visst har varit så här varmt i maj… Rakel är född 1996, den 14:e maj, och då var det så varmt att jag höll på att bli galen av det. Kom in till BB i trikåshorts och linne klockan 00:20, så nog var det varmt alltid.

Men. Jag är ganska säker på att jag kommer att få bra användning för dessa byxor framöver, den här värmen lär inte hålla i sig. Midsommar ska det väl alltid vara 10° och regn, det är det väl lag på?? Jag är dessutom väldigt nöjd med att ha sytt bara av tyg jag hade hemma, och en snutt som jag trodde inte skulle räcka till så mycket ens.

Och dessutom - för första gången någonsin är jag väldigt, väldigt nöjd med gylfen. Det finns baske mig ingenting att klaga på där, den är kanonsnygg. Jag tror att det är det som jag hittills tyckt varit svårast av allting, att få till en riktigt snygg gylf alltså. Nu tror jag inte att alla kommer att bli lika bra automatiskt framöver, men det stärker självförtroendet att i alla fall ha gjort EN jag är nöjd med.

Mönstret är som vanligt mitt eget.