Jag tycker ofta jag hör folk prata så mycket negativt om att bli äldre. Vi blir alla äldre, i vart fall alla vi som har tur. Och när vi blir äldre blir vi tröttare, stelare, långsammare och rynkigare. Men, om vi har tur blir vi också klokare. Jag kan inte säga att jag älskar de fysiska tecken på ålderdom som jag ser, min hals är väldigt rynkig, jag är stelare, tröttare och långsammare än jag varit och det är såklart inte någonting jag njuter av.

Men detta att jag har blivit klokare, i vart fall i de frågor som rör mig, det njuter jag av. Numera vet jag vad som behövs för att jag ska må bra och för det mesta har jag kurage och möjlighet att rent praktiskt också göra sånt jag mår bra av.

En av de saker jag har insett att jag mår bra av och som får mig att jobba bättre (vilket jag också mår bra av) är i princip dagliga lunchpromenader. Om jag får gå en rask promenad mitt på dagen så klarar jag eftermiddagen så mycket bättre, jag får energi och jag upplever att jag tänker mer positivt och bättre, jag är mer kreativ och smartare. Så jag frigör (i den mån jag kan) tid för detta. Det betyder att jag emellanåt får avstå från annat, som kanske också skulle vara bra, men som jag bedömer som mindre viktigt. Det är tex ofta svårt att både gå ut och äta (och sitta och vänta på mat och småsnacka etc) och dessutom ta en tjugo minuters promenad.

Å andra sidan äter jag ju hellre matlåda också, både av logistiska och ekonomiska skäl, men det är klart att jag riskerar att förlora i sociala kontakter, om jag inte går med ut och äter lunch. Men de som går ut och äter går oftast vid halv tolv och det tycker jag är en timme för tidigt - jag är tokhungrig klockan fem även när jag ätit halv ett ju!?

I alla fall så försöker jag avväga det där sociala med mitt behov av att promenera (vilket jag gärna gör ensam). På varje nytt uppdrag jag börjar så blir det viktigt att hitta bra promenadstråk, någon naturlig runda att gå som inte tar för lång tid. Det bör ju vara just en runda, att gå samma väg fram och tillbaka suger ju. Helst ska den ju också vara "fin", dvs lite naturskön sådär, och helst utan alltför många punkter där man får stå och vänta vid övergångsställen och sånt. Tidigare har jag gått runt Blasieholmen och senast runt Gärdet - nu har jag hittat en slinga runt Klara sjö som är riktigt trevlig och helt ny för mig.

Naturligtvis satte jag ribban för lunchpromenader genom att arrangera en photo shoot av min nya kappa där i min ensamhet, men jag tror inte att det var någon som såg mig, trots att det är precis mitt i huvudstaden så är Blekholmsstranden precis tom på folk - i alla fall så här års. Och hade någon sett mig så hade det väl inte varit hela världen heller.

Kappan är ännu en Roger från Rèpublique du Chiffon. Den första var i tencel, som en trench, medan denna är i ull/bomull från Merchant & Mills. Tyget heter "softly slowly" vilket fick mig att köpa det bara på namnet. Nu köpte jag bara två meter, och Roger kräver enligt mönstret två och en halv i min storlek, men som synes gick det bra. Jag behövde inte ens skarva infodringen eller nåt.

Den här gången sydde jag stolpfickor i stället för utanpåfickor, och jag följde inte beskrivningen utan sydde knapphålen innan jag sydde fast knapphålslisten på kappan - såååå mycket lättare (Tack Sara för det tipset!!)!

--------

Under kappan har jag Hängslebyxan Anna och Cina-blusen från Mönsterfabriken, tillsammans med en raw-edge-kavaj från Makers Atelier, alla från förra och förrförra året - jag använder mina gamla älsklingar minsann!

Nu måste jag ventilera en sak som jag har tänkt på ett tag och som gnager lite… Jag har sömnaden som hobby. Som HOBBY. Det betyder att det är något jag gör för nöjes skull, SAOL skriver ” favorit­sysselsättning på lediga stunder” och SO skriver ” aktiv verksamhet som man regel­bundet och av ren­odlat intresse ägnar sig åt på fri­tiden”. Det finns hobbyer som inte innebär att man skapar så mycket, kanske gillar man att lösa korsord eller sudoku eller nåt annat, något som inte syns så mycket. Men sömnaden syns, särskilt min sömnad eftersom jag lägger upp bilder på instagram, FB och på bloggen.

Vad är det då som gnager i mig? Jo, obetänksamma (eller inte?) kommentarer av typen ”Hinner du verkligen använda allt du syr?” eller favoriten ”Hur får du rum med allt du syr?”. Och efter de frågorna förväntas jag försvara mig och berätta huruvida jag använder eller får rum med det jag syr. Ibland langar folk i stället in kommentarer som ”Herreg*d vad mycket du syr, du borde kanske göra nåt annat ibland också?”. Den frågan är ju nästan värst för de insinuerar att jag inte har något annat liv?

Ska jag då känna mig tvungen att berätta att jag jobbar heltid, driver ett eget konsultbolag, har sociala möten med vänner 2-4 kvällar i veckan, tränar sammanlagt 5-6h/veckan och sover i snitt 7,5h per natt. När jag inte gör allt det, inte städar och tvättar, då syr jag. Kan jag få göra det? Är det OK med alla? Jag hör ingen oja sig över att någon tittar på TV två timmar per kväll och lite längre på lördagen, så varför är min sömnad ett ”problem” för alla? Jag tittar ALDRIG på TV annat än är den står på bredvid symaskinerna, kanske är det därför jag hinner sy?

På en bra dag så rycker jag på axlarna och struntar i kommentarerna. På en lite mindre bra dag blir jag ledsen och obekväm. Tyvärr tappar jag också lite av min lust, inte att sy (jo kanske lite ändå) men lusten att visa upp det jag gör – det jag egentligen tycker är så kul. Jag gillar att ingå i ”sewing communityt” på sociala medier, det är en vänlig och inspirerande krets, helt olik den klubb för inbördes beundran jag tex hamnat i utkanten av på Twitter.

Känner man inte ”rätt” människor där så blir man inte insläppt liksom. En kille hade för en tid sen lagt upp en låt som ”godnattvisa” en goding från åttiotalet av Ulf Lundell. Jag svarade honom med en Pretenderslåt av samma skola och fick väl ett i vart fall vänligt svar. Nästa dag la han upp ”min” Pretenderslåt som godnattvisa, men helt utan att nämna mig. Den här personen har 4350 följare – jag har 34. En sån sak händer inte i ”sewing communityt”. Där talar man om vem man fått en idé av, vems "make" man har inspirerats av, oavsett vem som har fler eller färre följare. Man creddar varandra och det tycker jag är fint.

Nåväl. Jag har sytt inte en utan två Boxbox-blusar (Merchant & Mills), fast jag har bara visat en här (än så länge). Därför var det dags för en klänning, eftersom det var klänningen som först fick mig att älska detta mönster, när jag såg den live i Rye. Jag har sytt en stl 8 vilket är en mindre än min vanliga storlek, men så är det ju väldigt vid också. Jag har sänkt urringningen men behållit veckens slutpunkt fram, det betyder att jag har så att säga klämt ihop z:ornas vinklar för att få rum med lika många på en mindre längd. Och så har jag gjort en lång ärm med manschett, för att jag tycker att det är snyggt. Tyget är tencel från Metermeter.

Bilderna är de sista från 14:e våningen i huset jag inte längre jobbar i - jag kommer sakna det där märkliga rummet som liksom inte finns. Jag bjöd mitt team på "avskedsfika" där i fredags (GT, lakrits och ostkrokar) och det var flera som aldrig varit där eller visste att det ens fanns. Medan vi satt där kom det en häftig hagelstorm - det kändes som ett lagom dramatiskt farväl!

Den här jackan är tänkt som en toille. Mönstret är Amelia jacket från Sew over it och jag har inte jättebra erfarenheter från dem. Eller jo - Eve dress som jag sydde till Rakel i somras blev ju jättebra, men jag har sytt annat som inte funkat alls, Andersson-blusen och poppy playsuit för att nämna några. Jag har faktiskt några mönstertillverkare som jag undviker, just för att jag inte får passformen att funka till min kropp, Gertie, Tilly och alltså Lisa Comfort tillhör den skaran. Det är säkert inget fel på deras mönster - men vi är inte kompatibla helt enkelt.

Så alltså, när jag såg den här jackan så var jag tveksam, men ändå tillräckligt nyfiken för att vilja testa. Först hade jag tänkt sy en "riktig" toille, i bomullsväv, men så hittade jag den här biten ganska tunn och halvusel ullkvalitet som jag köpt på mig vid nåt tillfälle och så tänkte jag att jag skulle testa att sy på ett nytt sätt.

Vanligen när jag syr så gör jag alla förberedelser helt klara innan jag börjar sy. Jag ritar av mönstret, klipper ut tyget, klipper foder och mellanlägg och stryker fast det där det ska vara. Markerar och ritar och SEN - sen är det bara att sy! Nu tänkte jag att det var dumt att göra så, varför klippa ut foder om jag tycker att passformen är dålig liksom? Så jag började med att klippa ut fram-, bakstycke, ärmar och krage. Sydde ihop det hjälpligt och provade. Blev glatt överraskad över att det såg så pass bra ut så jag fortsatte en bit till, tills jag insåg att det var lika bra att sy den helt färdig. Och jag gillar den!

Nu är det ju dock en toille, och finishen är därefter. Den saknar fickor (!!!) men det beror mer på att mönstret faktiskt saknar fickor. Och som en utvikning här så måste jag säga att jag inte är liks fixerad vid fickors vara eller inte vara som många andra är, på klänningar tycker jag tex ofta att det förstör siluetten, särskilt med fickor i sidsömmen. Men en jacka utan fickor känns lite ofärdig, så nästa kommer garanterat att få fickor. Jag sydde förresten en storlek 8, vilken är den näst minsta, så den passar nog att sy för de som kräver stora storlekar, den är generös på det sättet. Som vanligt förlängde jag ärmen med tre cm, som jag ju alltid gör.

Eftersom jag nu ägnade mig och inkrementell sömnad så var det vissa saker jag gjorde som jag önskar att jag hade gjort annorlunda och som jag kommer att göra annorlunda på nästa. I original har jackan resår både i ärmsluten och i midjan och jag sydde både manschetten och midjebandet med det i åtanke. Men när jag insåg att bakstycket först skulle rynkas, för att sen rynkas ännu mer i midjebandet (både rynk och resår!) då backade jag och valde att inte göra nåt av det. Jag gjorde veck i bakstycket i stället och lät ärmsluten vara som de är. Det jag saknar är mellanlägg! Jag önskar att jag satt mellanlägg i armens manschett och i midjebandet, det gör jag på nästa. Kanske tar jag bort eller i vart fall minskar vidden i ryggen också, det återstår att se!