Rubriken kommer från Säkert! Annika Norlins låt ”Jag som blev kvar” och den passar på så många sätt. Dels är den ju sjukt bra, och den berör ämnen jag ofta tänker på, tex saknad och huruvida man kan sakna något man inte haft. (Jo, det kan man såklart.)

Men jag tänker på att man också kan sakna sånt man inte vill ha, sakna människor man inte vill ha i sitt liv. Det låter kanske märkligt men så himla konstigt är det ändå inte. De flesta människor har ju en hel uppsättning egenskaper, av vilka somliga kanske är underbara medan somliga är svåra att stå ut med. Och i de flesta fall väger de positiva egenskaperna över och man har fördragsamhet med de dåliga. I andra fall är det tvärt om, trots att personen i fråga har sidor du tycker mycket om så väger de andra sidorna tyngre och du kanske väljer att avstå från att umgås. Men du kan ju fortfarande sakna den personens positiva sidor, eller hur?

Men ok, nu släpper vi de filosofiska tankarna och pratar om den andra anledningen till att Säkerts låt är ett bra val idag. Hon sjunger om en astronaut! Det gör även Kent i låten ”Det blåser på månen”, de sjunger också om en kostym som inte passar och en klänning som skaver…

Den här klänningen skaver inte någonstans faktiskt, men det visste jag ju sen innan, att mitt omritade Cleo-mönster från Tilly & The Buttons passar utmärkt. Det jag inte visste var om det skulle funka med det här galna tyget…

Vem kommer förresten på tanken att göra ett tyg som heter “Astronauts & Roses”? Det är en blandning av ull och silke, och det är köpt från Ditto fabrics i England. Eftersom jag först hade tänkt sy en vanlig kjol så köpte jag bara en yard, därför har jag fått trolla lite för att få ut en hel Cleo, infodringarna är i annat tyg och mönsterpassningen är obefintlig.

Så särskilt många astronauter är det ju inte heller, bara två, en fram och en bak, men man kanske inte behöver fler astronauter än då? Ha ha ha… Och ja, jag ser att hängslet är vridet bak, men när det är den här typen av knäppning är det lätt fixat!

Jag löste fästet med hängslena på ett annat sätt den här gången, för er som kommer ihåg att jag hade mina funderingar på detta när jag sydde den gröna. På det här sättet blir de lite mindre framträdande, men fortfarande fullt öppningsbara. Följ länken till den gröna förresten om du vill veta vilka ändringar jag har gjort i mönstret, den här och den gröna är samma.

Nå, vad sägs? Rosor och astronauter i rymden funkar väl? Ett tag fick jag för mig att den såg ut som en julduk - men jag som ALDRIG har dukar, varken jul- eller andra har släppt det nu, och som Ulrika lite torrt sa “Jo men astronauter ger ju verkligen julvibbar…” Nä, inte direkt va?

Vad är du för slags människa? Är du en sån som alltid går klädd i svart? Eller är du en sån som ropar “våga vägra svart!” och tar på dig ditt mest mönstrade?

Är du en sån som aldrig äter kött? Eller en som säger “jag blir inte mätt utan kött!”. Är du en sån som inte skulle komma på tanken att någonsin träna? Eller en sån som tycker att varje löprunda under milen är bortkastad, minst en mil om dagen ska det vara!

Äsch, nu hårdrar jag det, men är det inte lite så att allting håller på att polariseras? Man måste liksom vara antingen eller? Och när det gäller att ta ställning värderingsmässigt och moraliskt håller jag med, att inte ta ställning är också att ta ställning, men i övrigt kan man väl få vara både och?

Jag har dagar när jag tycker att enfärgat och sobert - gärna svart - är det absolut snyggaste jag kan tänka mig och att till och med färgade underkläder är för livligt.

Andra dagar vill jag vräka på med något stormönstrat och galet, även om de dagarna är färre. Det har ingenting att göra med att jag “vågar” mer mina stormönstrade dagar, att vara helsvart med illröda läppar kan vara nog så störigt, om man säger så. Det har bara att göra med hur jag mår, vad jag vill och hur det känns i kroppen.

Jag kallar mig numera också flexitarian i mitt ätande, om jag måste kalla mig något [varför måste man ens det?], jag äter huvudsakligen vegetariskt, men när jag har lust äter jag kött och fisk.

Vad jag vill komma till är väl att jag inte vill tryckas ned i ett fack helt enkelt. Jag vill inte vara en sån som. Eller jo, jag är en sån som har läppstift, jämt.

Den här svarta klänningen är något så ovanligt som en trikåklänning i min annars rätt vävda garderob. Tyget är från Ohlssons och en stabil blandning av viskos, nylon och elastan. Mönstret är The Groove från Madeit, och jag fick tipset på FB när jag visade upp den förra trikåklänningen som jag inte var så nöjd med. Den här är mycket bättre!

Jag blev så förtjust i modellen att jag genast sydde en till i ett tyg från mässan - tvärrandigt (det kommer bilder på det med snart)!! Jag har sytt minsta storleken eftersom jag är smalast över bysten, och jag ville att den skulle sitta tajt där. Jag har ringt ur den lite mer än originalet.

Annars är de enda ändringar jag har gjort från originalet att jag gjort fickor som sitter fast på framstycket och en mitt bak-söm. Den sista av snålhet, det går åt mycket mindre tyg då, och för att jag var osäker på om jag kanske behövde kurva ur ryggen mer (behövdes inte).

Den här är jag väldigt, väldigt stolt över.

Och då talar jag inte om den illrosa bh-toppen jag har sytt i baddräkttyg från Ohlssons, fodrad med baddräktsfoder från Röda tråden, i mönstret 2563 från Jalie, även om den blev väldigt fin och passar utmärkt.

Nej jag talar om att jag är väldigt stolt över det här barnet - Rakel. Hon har varit med om en del den senaste tiden, som ingen borde behöva vara med om, men trots det så har hon tålamod med sin omgivning och hanterar det hon måste och på ett sätt som är bättre än de flesta skulle orka med.

Hon är på en ensam backpackerresa i Asien (bara det) och trots att jag sagt att det är en dum idé att tatuera sig i Thailand så gör hon det ändå. Och det är jag faktisk stolt över. För hon gör det inte i ilska eller trots och inte “du ska skita i vad jag gör”. Hon gör det för att hon vill, för att hon har googlat och undersökt och jämfört - och hon har tagit ett eget beslut. Och det inte bara respekterar jag, jag är också stolt över det. För om jag bara hade uppfostrat mina barn till att göra som jag säger - vad skulle de då göra när jag inte längre kan säga åt dem? Nu har jag uppfostrat barn att lyssna, undersöka, bilda sig en uppfattning och ta ett eget beslut. Det är stort.

Att dessutom läsa hennes motivering till varför hon valde solen som symbol gör mig lite gråtmild och får mig att längta såååå mycket efter henne.

The sun is the source to all life on Earth, and therefore; the ultimate giver of it. It stands for strength, growth and rebirth. It is a symbol for anyone who has ever suffered and survived. Even in the darkest of times, the sun is there to guide us through it. I suffered, I survived, and came out stronger than ever before.
”My sun sets to rise again.”