frkwiberg

Jag bakar, lagar, äter, tränar, sover, umgås och läser... Jag syr, jag jobbar.

Blogg

Sail more - work less

2019-02-17 08:05 KlänningKjoldonnerlüttchenmakerist

Nu är jag hemma igen! Och jäklars vilken resa det har varit! Och då syftar jag inte enbart på den enormt stressiga och dåliga start vi fick, när hela Arlanda snöade sönder och vi var på väg att missa vårt anslutningsflyg i Paris - trots att vi hade ett dygns marginal!!!

Jag har alltså seglat i tio dagar med det svenska företaget More Sailing, som seglar både Karibien och Medelhavet, beroende på säsong. Jag seglade väldigt mycket när jag var ung, och hade pojkvän med segelbåt, men även om jag inte är så seglingskunnig längre så sitter sjövanan i och det kommer man långt med. Inte minst med tanke på att det bitvis var tuff segling, med vindar på uppemot 15 m/s, vågor på 4 meter och en toppfart på 11 knop!

Som tur är, är jag helt opåverkad av att det gungar och lutar och rullar - det fanns det personer som inte var och som var tvungna att hänga över relingen då och då. Turen gick från Martinique till St Luca - Saint Vincent - Bequia - Mustique - Mayreau - Tobago Cays - Union Island och rundade den lilla pricken Mopion Island innan vi styrde norrut igen. Helt fantastisk natur, underbara vatten, intressanta och spännande strandhugg som inkluderade grillning av hummer på stranden och middag hemma hos en familj som vår värdinna och skeppare hade bra kontakter med.

Skepparen och värdinnan ja, så sjukt imponerad jag är av dem! 20 och 19 år gamla och ändå så erfarna och professionella. Särskilt Isa som var värdinna med sikte på att också bli skeppare till sommaren, hon lagade två mål mat om dagen till 11 personer, frukostar med extra allt och luncher som var supergoda. Hon hade flera säsonger i Kroatien och Karibien bakom sig och kunde berätta massor om öarna vi passerade, samtidigt som hon fixade käk och seglade båt!

Eftersom det var en "singelsegling" vi var på så reste de flesta ensamma eller i kompispar. "Singelsegling" har ju en fri tolkning, men avser mest att det inte är för par och familjer, avsikten är inte att det ska vara en dejtingresa. Nu fanns det heller ingen att dejta, vi var sex kvinnor och tre män på min båt och den enda mannen i min båt var den enda person som jag knappt stod ut med.... Det är ju över huvudtaget väldigt intensivt att vara så nära människor man inte känner, så länge och så intimt. Jag som annars har ett stort behov av ensamhet tycker ändå att det gick väldigt bra, dessutom var de andra (med det där undantaget då), väldigt roliga och trevliga att umgås med, så det underlättar såklart.

Som jag redan beskrivit så fick vi ju inte med oss våra väskor till Paris utan de blev kvar på Arlanda. Ganska snabbt förstod vi också att det inte var någon idé att ens försöka få dem skickade till Karibien, vi var ju så att säga ett rörligt mål och de flesta ställen vi besökte hade knappt någon hamn, än mindre en flygplats att leverera väskor till. Vi tog alltså beslutet att de skulle skicka väskorna hem när de hittades, och så köpte vi det nödtorft vi behövde. Det låter ju lätt, men tro mig, på dessa öar finns mycket lite att köpa som man vill ha och vill man ha det så kostar det fyrsiffrigt. I dollar. Jag lyckades i alla fall köpa två bikinis, ett par shorts, en kjol, en sarong, ett linne och två t-shirts på St Luca. Dessutom köpte jag en keps som dessvärre flög av och försvann, men på Mustique kunde jag köpa en ny (som jag säkrade med snöre fastknuten i min tofs) och på Union Island köpte jag en "kvällssarong". På detta klarade jag min faktiskt i tolv dagar!

Även om jag tycker att det gick bra och var väldigt intressant på något sätt, att vara utan alla saker (vem är man liksom när man inget har?) så var det skönt att höra att väskorna kommit till rätta - jag hade ju sytt en massa enkom för denna resa och det vore trist om allt kommit bort. När jag hämtade hem väskan igår så slogs jag av två saker. Dels att jag hade packat ALLDELES för mycket saker, men också att det jag sytt till resan hade varit fantastiskt bra grejer att ha!

Därför tänkte jag visa er de saker jag sytt, trots att sommaren är långt bort och trots att jag ännu inte använt grejerna själv...

Först ut är ett mönster från tyska Makerist som heter "Donnerlüttchen". Det där namnet flyger liksom inte, kanske för att jag inte vet om det betyder nåt eller så tänker jag på Donnerwetter, som ju är åskväder? I alla fall så är Donnerlüttchen ett klännings och linnemönster som jag tycker är jättefint. Det finns ett antal olika varianter man kan göra på toppen bak, antingen som jag gjort eller men knäpplist eller med "hål" - alla lika fina. Modellen är avskuren på höften och kjoldelen är rynkad på sidorna med "snören" som man trär i två kanaler. Jag tycker att det blir en avslappnad och skön känsla, lite mer "kroppstillåtande" med det där rynket, som ju också gör att man kan variera längden.

Jag valde att rita av övre delen i en stl 38 och nedre i 40 och så jämka ihop dem någonstans på mitten, det gick bra.

Den första klänningen är sydd i en bomullstrikå som är asymmetriskt mönstrad med stora rosor på svart botten. Jag minns dessvärre inte var jag köpt tyget, jag köpte några liknande på Denärmin, men inte detta svarta. Den här klänningen hade jag tänkt tll kvällsbruk och som det hade den varit kanon...

Den blå klänningen med vita prickar är sydd av en stuv i spandex från Ohlssons. Stuven är en klar 2:a sortering eftersom trycket är lite "hackat", men jag tycker om den ändå och hade tänkt att den skulle vara bra som lite "badklänning" eller dra på sig över bikinin sådär. Skrynklar ju inte och torkar fort och den här hade jag verkligen fått användning för.

Kjolen åstadkom jag av en lite stump jag fick över efter en Inari Tee (se här ) och jag sydde helt enkelt bara kjoldelen av mönstret och satt dit en bit av tyget som muddkant i midjan. Den här tror jag att jag kommer att vilja ha en hel del i sommar (om jag kortar banden) men den hade kanske varit mer överflödig i karibien?

Det är inte tårar det är smycken jag har lånat ett tag

2019-02-05 12:44

Är det inte konstigt hur mycket av ens identitet som sitter i kläderna? Självkänslan sitter i det jag har på mig? Vem är jag om man tar ifrån mig allt som är mitt?

I lördags packade jag min resväska för att åka till Karibien på en tvåveckors segelsemester. Sent på lördagen sydde jag färdigt det sista plagget som skulle få följa med och jag var så nöjd med min packning! Jag har sytt så mycket fint de senaste veckorna, haft så roligt när jag planerat min semestergarderob…

Nu är alltihop borta och jag vet inte om jag får tillbaka det? Det blev ju världens kaos på Arlanda i söndags. Vi skulle åkt med Norwegian kl 12 till Paris, men den ställdes in. Så vi bokade om oss på en SAS-flight som skulle gå 17:40, hämtade ut våra väskor, checkade in dem på nytt och höll tummarna. 17:30 blev även det flyget inställt. Så vi bokade snabbt om oss på 7:15-flyget på morgonen efter, vi jagade för att hinna med flyget som gick 13:00 från Paris till Martinique. Problemet var att den flighten landade 09:50 i bästa fall, men på fel flygplats. Inte omöjligt, om än jävligt svårt.

Så. Hämta ut väskorna igen tänkte vi, och sen dra och sova på ett hotell i närheten. Trodde vi ja. För nu släppte de inte ut några väskor längre, de hade för många tyckte de... jag förstår inte logiken bakom det, men vad vi än gjorde så fick vi nej. Men vi gick till en incheckningsdisk och fick våra bagagetaggar kopplade till vår nya flight. Trodde vi.

Efter en kort och sömnlös natt var vi sen tillbaka på Arlanda och under över alla under så lyfte planet, om än en timme för sent... och ja, ni fattar ju, när vi kom fram på Charles de Gaulle så hade vi inga väskor med oss. Efter att ha efterlyst dem och försökt förklara för personalen att vi inte skulle stanna i Paris och att vi inte har någon adress på Martinique - men fixa gärna våra väskor - så slängde vi oss i en taxi och körde så fort det gick till flygplatsen i Orly, och efter att ha bänt ett antal skedar så kom vi faktiskt med det där jävla flyget.
Minus bagage då.
Jag har sytt tre klänningar, tre kjolar, en bikini och ett par byxor... och en kimono, ett par hotpants och ett par shorts, allt nytt alltså, till denna resa.

Jag vet att det är världsliga ting, jag vet att jag får gå och köpa det nödtorftigaste, att det finns en liten, liten chans att väskan dyker upp igen, men inte under den här semestern. Jag vet det, men jag är ändå väldigt ledsen. Vi behövde verkligen den här semestern, vi behövde att få koppla av. Vi behövde inte bevisa att vi är gjorda av kevlar och Queen of fucking everything. Det visste jag redan.

Om jag får nått att säga till om, då skall du dansa på min grav

2019-01-30 13:51

Den här veckan är en enda lång övning i att ”hålla ihop sig”, andas, ta en sak i taget och försöka ha tillit till att allt blir bra. Och det som inte blir bra får man antingen försöka ändra på eller vänja sig vid.

I går på ett jobbmöte med åtta män i åldrarna 30-45 inledde jag med att säga ”om någon säger något taskigt eller är för tuff så kommer jag att börja storgråta. Jag vill bara att ni ska veta det”.Alla såg mycket förvånade ut och trodde säkert att jag skämtade, men jag ville grina fastän ingen ännu sagt något, så jag kände att varningen var befogad. Folk blir ju så rädda när man svämmar över…

Den här veckan handlar egentligen mest om någon slags emotionell overload. Rakel flyttar för att bo i Danmark ett halvår (och hon har just flyttat hemifrån ju!) och jag tycker att det är skitjobbigt. För egen del alltså, rent egoistiskt. Hon kommer att ha det toppen och klara sig utmärkt, det är för min egen del jag sörjer. Eller snarare, en del av mig sörjer min egen förlust, den andra delen gläds med henne.

Många har genom åren sagt till mig att relationen till barnen blir SÅ mycket bättre när barnen i fråga flyttat hemifrån. Jag tror att det säger mer om deras relation till sina egna barn än vad det säger om min relation till mina. Vår relation har alltid varit väldigt bra och den blev inte bättre när de flyttade. Den förändrades såklart, det är naturligt, men bättre blev det inte. Den är inte sämre heller, bara "sällare".

Lukas flyttar också i veckan, men från en studentlägenhet i en container i Hallonbergen, till en studentlägenhet i ett ”riktigt” hus i Norra Djurgårdsstaden. Den flytten är ju inte förknippad med ångest alls, det är en bra och efterlängtad flytt för deras del. Men. Han och hans far (min ex-man) har kommit överens om att flytten ska ske vid en tidpunkt när jag i princip inte kan vara med och hjälpa till alls, eller i vart fall väldigt lite. Jag blev inte alls tillfrågad om tiden, ändå har jag dåligt samvete för att jag inte bidrar? Hur funkar jag egentligen?

Och apropå funkar – jag har en oro/ångest över att inte längre vara ”behövd”. Samtidigt har jag ångest för att jag kommer att resa till en del av världen där jag faktiskt inte kommer att vara tillgänglig, typ alls. Kanske är jag rädd att de – barnen- ska upptäcka att de klarar sig alldeles utmärkt utan mig, bara för att jag inte går att nå på 12 dagar? Som om det skulle ske? Det är ju inte som att jag glömmer dem om det är de som åker bort?

Ibland önskar jag att jag vore en mycket enklare människa… För att citera Jan Stenmark: ”En del människor är för dumma att ha ångest. Det är smart.”

Det här förklädet sydde jag till Rakel i julklapp, det är därför det är så skrynkligt, på bilden har hon just tagit upp det ur paketet. Det är sytt i linne och jag har utgått från ett förkläde jag hade hemma, och förbättrat modellen efter eget tyckande. Jag hoppas att hon tar det på sig när hon lagar mat i sitt nya hem och känner att jag omfamnar henne bildligen, på samma sätt som förklädet gör bokstavligen.

Och att hon känner min kärlek.