Send me a postcard When you get to where you're going
Jag läser ju rätt mycket på Twitter, mest för underhållning och för att hålla mig lite á jour med vad som händer. Och då menar jag inte nödvändigtvis vad som händer i världen rent nyhetsmässigt, det finns det ju andra kanaler för, men twitter förär ett fantastiskt forum a på att snappa upp en massa annat som jag tycker är intressant och som det pratas mycket om, tex "Bean dad" (mer om honom vid senare tillfälle tror jag).



Tyvärr finns det också en tendens bland dem som i Sverige är "populära på Twitter" (dvs har stor konton med många följare) att bete sig som klassiska skolgårdsmobbare, dvs göra narr av folk eller beteenden för att få poäng hos andra. Jag brukar vara duktig på att avfölja folk som skriver sånt, men dessvärre så dyker ju trådarna upp ändå, om någon jag följer interagerar med dem.



Saker som får mig att avfölja är tex när någon bara skriver "När ska alla som har Airpods fatta att de ser töntiga ut?". Och det handlar inte bara om att jag själv har Airpods, det handlar om att jag inet gillar den sortens retorik, i vart fall inte utanför slutna sällskap. Man vet aldrig vem ens elaka ord träffar, det kanske är någon som mår dåligt från början och bara behöver just så lite för att tippa över kanten. Onödigt och mobbarmentalitet.



Det som störde mig idag - och som är intill dödens tristess schemalagt så här års - är "norrlänningars" hån av stockholmare. Idag var det en kvinna på twitter som skrev "Otroligt sött med alla stockholmare som ojar sig över att de ska få runt minus 20 nästa vecka. Mao helt vanlig vinter." Att -20° är en helt vanlig vinter där hon bor, har ingen bäring på resten av landet. -20° ÄR en väldigt kall temperatur för att vara Stockholm och jag kan inte fatta varför norrlänningar inte förstår det? De som inte kan hantera att kliva undan i rulltrappan utan att tycka att "det är för stressigt" tycker alltså att vi ska vara OK med en temperatur som uppträder vart fjärde år? Och inte bara OK med det utan vara tysta också? Bara för att deras Epa-traktorer är riggade för att klara -40° så betyder inte det att tunnelbanor och bussar som transporterar hundratusentals människor varje dygn klarar det.



Nu kanske det är så att norrlänningar sinsemellan skrattar åt att vi tycker att det är kallt och vi skrattar åt att de är senfärdiga, men vi skrattar väl i smyg? För att vi fattar att det handlar om vad man är van vid och bekväm med, och om jag skrattar åt dig så skrattar du åt mig för något annat? Och om man skrattar år varandra och hånar varandra för ens olika egenheter så förlorar väl alla, eller? Vad vinner en norrländska på att håna stockholmare för att vi tycker -20° är kallt?
Jag bodde i Jerusalem 1976-77, när jag var barn alltså, och på julen där blev det någon minusgrad och ett tunt lager snö. Folk blev som galna och bunkrade mat och stängde skolor och vi skrattade lite. Tills vi insåg att husen inte hade centralvärme, bilarna saknade dubbdäck och uppvärmning och det inte fanns salt eller grus till vägarna. Det VAR kaos, för de var inte vana! Men att rusta Jerusalem för snöstorm vore totalt bortkastat, det händer ju så vansinnigt sällan!



Så. Jag tycker att -20° är svinkallt och jag förbehåller mig rätten att gnälla. Om någon norrlänning tycker att det är "sött" så må det var hänt. I så fall tycker jag att ni är muppar som inte står till höger i rulltrapporna så att vi stockholmare kan gå förbi! Det var för övrigt senast 2010 som det var så kallt som -20° i Stockholm, och dessförinnan 1987, så kom inte och säg att det är "helt vanlig vinter"!!!
Trots att det alltså ska bli DÖDSKALLT här nästa vecka - eller kanske just därför - så drömmer jag om vårplagg. Jag fick lust att sy en "mjukisoverall" i fint ulltyg och visste inte om den skulle bli mera mjukis eller kostym, och jag har ännu inte bestämt mig.


Både byxan och jackans mönster kommer från Mönsterfabriken, nämligen Juno och Sara och de är sydda i princip utan avsteg från mönstren. I princip säger jag, för jackan är ju fodrad och har fått en muddplatta (alltså så att mudden inte går ända fram till dragkedjan), annars inga ändringar. Tyget är en tunn superfin ull från Minerva, men riktigt tunn, så pass att jag inte tror att jag kommer att vilja ha byxorna förrän i april/maj, men jag kommer å andra sidan kunna ha dem hela sommaren. Bandet som sitter som revärer och i huvan kommer från en tysk butik som heter Wunderpop. Jag köpte dem för mer än fyra år sedan och har lite glömt bort dem, både butiken och banden. Nu kom de till användning, inspirerad som jag var av ett par Sara-byxor som Sara på Mönsterfabriken sytt!