I ganska många år nu har jag umgåtts med tanken på att skaffa mig ett eget sommarställe, en torpardröm. I nästan lika många år har jag avfärdat idé med att jag bara skulle sitta där och känna mig ensam, och jag ville för övrigt resa på semestern - inte sitta hemma i ett regnigt Sverige i en stuga utan bekvämligheter. Men tanken har ändå funnits där.

Förra året slog den rot på riktigt och jag insåg att jag är precis lika ensam här i min lägenhet som i en stuga på landet, men hade jag en stuga så skulle jag ju ändå få lite omväxling, inte tillbringa 365 dagar om året innanför samma väggar. Jag skulle kunna odla igen (I once had a farm in Africa, eller i vart fall en trädgård i Enskede - med växthus!) och "greja", herregud så jag längtar efter att greja!

Dessutom är jag faktiskt trött på att resa, hur märkligt det än kan låta. Många har ju verkligen längtat efter resor nu under pandemin - jag som har rest oerhört mycket har faktiskt inte saknat det alls, och jag är i princip inte heller sugen på att resa framöver. Men jag vill ha ett torp. Problemet är att det vill alla andra också. Priserna har skenat nåt alldeles vansinnigt, vissa hus säljs för dubbla priset jämfört med vad de såldes för bara nåt år innan - och folk köper.

Folk köper på det där sätter som folk gör när det är rea på elektronik, och det är slagsmål i kön in ni vet? Det är ovärdigt och det är galet - man kan inte göra miljonaffärer på det viset! Jag har bevakning på Hemnet och det dök upp ett objekt för ett par dagar sedan som lät för bra för att var sant - ett litet torp utanför Örebro för 250 000? Vad var det för fel på det? Jag bokade snabbt upp mig på visningen som skulle vara den 9:e april och tänkte att det oavsett var något jag ville se, och vara med och buda på. Idag fick jag ett mess att det sålts före visning - för 800 000! Mer än 300% över utgångspris alltså? Och utan att vi som bokat oss på visning ens fick en chans?

Min torpardröm är död och eftersom det var den enda dröm jag hade så känns det lite tomt nu. Lite (jättemycket) deppigt. Vilket också känns som om jag inte har någon rätt att vara - hur kan jag vara deppig som har jobb, husrum och mat på bordet, inget krig som jävlas, inga bomber som faller.

Ändå deppigt. Ändå svårt att hitta glädje idag.

En annan lite deppig sak är min stickningskarriär. Jag tycker verkligen om att sticka, jag tycker om att vara en stickande person. Det ger mig lugn och ro att sitta där och låta stickorna gå, garnet löpa genom fingrarna... Men jag älskar inte resultatet. Den första koftan är inte alls särskilt fin, även om jag lyckades ta hyggliga bilder. Den här är väldigt mycket bättre, men med tanke på vad garnet kostade så borde jag fullkomligt älska den, och det gör jag inte. Jag tycker att den är OK. (Men den är OERHÖRT varm!!)

Men. Jag är ju nybörjare och kanske ska jag bara se det som en kostnad för att lära sig? Och om det dessutom blir ett plagg som är någotsånär OK så är det en bonus, men inget jag ska räkna med? Jag vet inte, jag har svårt att se det ljusa idag, som sagt. Men jag försöker, tro inget annat.

Koftan är en Sunday cardigan från Petite Knit, stickad i Snefnug från CaMaRose (marinblå) och Soft silk mohair från Knitting for Olive (Deep petroleum blue), köpt på Litet Nystan.

Har ni sett "Gud som haver" på SVTPlay? Det är en dokumentär serie om sekter (och ja - jag kallar frikyrkor för sekter eftersom det är den rätta beteckningen), framför allt ur barnets perspektiv. Hur det påverkar ett barn att växa upp med domedags profetior eller strikta regler om vad man får eller inte får tänka. Att växa upp i en kyrka som fördömer homosexualitet tex, måste ju vara förgörande för någon som växer upp och hittar sin egen sexualitet.

Men om man bortser från det (hur man nu ska kunna göra det) så tycker jag att det som är svårast att acceptera hos de här sekterna är hur de sätter sin gudstro före sina barn, före kärleken till barnen. Flera av barnen i serien, som nu är vuxna (och från olika sekter/kyrkor, dvs Frälsningsarmén, Pingstkyrkan, mormonerna mfl), berättar om hur de inte bara förskjutits från kyrkan när de kommit ut som homosexuella eller velat lämna församlingen - de förskjuts av sina föräldrar! "Om du vill lämna vår kyrka så kommer vi att betrakta dig som död."

Hur kan man ha missuppfattat sin uppgift som förälder på ett så fundamentalt sätt? Och hur kan man ma missat alla människors grundläggande rätt till religionsfrihet, som alltså också innefattar en frihet att INTE vara religiös? Det är väl en sak om de vill tala i tungor och mässa om domedagen själva, men att pådyvla någon annan det "för annars kommer jag aldrig mer att träffa dig" det är ju helt jävla vansinnigt!

En av tjejerna var så ledsen och saknade sin pappa så mycket att det skar i hjärtat på mig att se henne. Jag ville anmäla mig som frivillig extramorsa, om hon ville ha mig, för det där ska ingen behöva uppleva. Hon hade bjudit dem till sin sjuksköterskeexamen, men de kom inte. De förtjänar inte att vara föräldrar och att välja religion före sin egen avkomma är det starkaste beviset på att ”gud” inte finns.

Något som är väldigt mycket mindre upprörande är mina nya byxor. Ni som följer mig vet ju att jag har minst sagt svårt att hitta byxor jag trivs med, och jag tenderar att sy samma sorter igen och igen och hoppas att de ändå ska kännas bra. Jag trivs i Sara från Mönsterfabriken och mina Hope-kopior, men ibland vill jag ha några mer "vanliga" byxor, dvs utan så mycket häng. jag har testat en miljard andra mönster (Eve, Base trousers, Work trousers, Ginger jeans, Morgan, Lander, Gaston, Owyn...) men även om de passar så trivs jag inte i dem. Jag trivs kanske helt enkelt inte så bra i byxor?

Men nu när jag på mer permanent bas jobbar hemifrån och lever ett annat liv än förr (på sätt och vis) så är jag inte lika inspirerad att ta på mig strumpbyxor och kjol eller klänning att gå hemma i, i alla fall inte varje dag. Mina kjolar har dessutom allihop blivit för så över rumpan (inte i midjan - bara rumpan? Jag skyller på idogt squatande och att jag fick en step up-bräda i julklapp😂) så kjolar går bort oavsett, i alla fall till jag sytt nya.

In kommer då detta mönster, som om det kommer att ges ut kanske får mitt namn till och med - då måste jag ju ge dem en chans? Jag har sytt dem i denim med stretch som jag köpte från På Skrå hösten 2020, och med tanke på att jag redan använt dem fyra gånger på en vecka så är det lovande, trots att de är högre i midjan och vidare i benen än jag är van vid. Men det kanske var just det jag behövde? Låt oss hoppas att detta mönster snart finns ute i handeln?

Det påstås ibland om oss kvinnor att vi inte kan umgås i grupp. Att vi bara pratar skit om varandra och ägnar oss åt backstabbing. När jag var yngre framhölls det att det främst berodde på att "killar gör lumpen" och att de månaderna för alltid fostrade dem till lagspelare, så att vi kvinnor därmed skulle stå utanför denna gemenskap, sakna den förmågan.

Det vet ju varenda människa att det är skitsnack, och de kvinnor som alltid säger "jag umgås hellre med män" och framhåller att det är för att kvinnor är falska, de kvinnorna har ju bara haft dåliga erfarenheter, eller så är det så att de går bättre ihop med män på grund av sina egna egenskaper. Inte för att kvinnor på en kollektiv nivå inte kan umgås.

Jag tänkte jättemycket på det i helgen som gick, när jag hade förmånen att få arrangera sy-lan i Borås tillsammans med Mönsterfabriken, och tillbringade helgen med 15 kvinnor i olika åldrar från olika delar av Sverige. Så mycket värme, omtanke, öppenhet och äkta glädje i ett enda rum, i två hela dagar - det var magiskt!

Vi sydde, vi babblade, vi åt, drack vin, köpte tyg av På Skrå, klippte, ritade och provade. Hjälpte varandra med knepiga passager i sömnaden, uppmuntrade varandra, hjälpte till när någon provade och behövde smakråd. Allt det i ömsint vänlighet och stor nyfikenhet. Vem är du? Vad har du gjort förut? Vad jobbar du med? Hur mycket har du sytt? Tusen frågor om vartannat och jag vill träffa allihop igen. Och sen igen.

Kom gärna och säg att du har dålig erfarenhet av att umgås med kvinnor i grupp (det har jag också, eller hade förut, nu slipper jag det) för det händer förstås. Men säg inte att kvinnor generellt inte kan umgås i grupp för det är faktiskt fel. Och tror du mig inte så var med på nästa sy-lan så kommer du att förstå vad jag menar.

Detta sydde jag inte i Borås, men jag hade med mig den gråa skjortan (som är en Agnes i grunden) och så köpte jag de fina knapparna hos På Skrå. Under Agnes har jag en Saint shirt och byxorna som är i samma tyg som den grå skjortan är den där köpebyxan jag älskar att kopiera. Det grå tyget (och det vita också) kommer från Söders tyger och är en tunn och helt underbar ullkvalitet. Jag var lite tveksam till att det skulle bli snyggt med en skjorta i samma tyg som byxorna - jag var lite rädd att det skulle se ut som Mao Zedongs klassiska uniform/kostym - men jag tror att det funkar. Han hade inte lika mycket smink och smycken som jag har!