frkwiberg

Jag bakar, lagar, äter, tränar, sover, umgås och läser... Jag syr, jag jobbar.

Blogg

Jag vill inte dö - jag vill bara inte leverera

2018-12-16 07:56 Eloisekofta

Rubriken kom till mig i form av en bild som min dotter tagit. Jag tror att det är tecknaren Sara Granér som är ursprunget, hon har i vart fall skrivit en bok med den titeln. När jag fick bilden Rakel skickade tänkte jag "precis, just så är det" för jag är väldigt trött på att hela tiden leverera. Främst jobbmässigt, att vara på tå, komma med rätt material i god tid före deadline, helst komma med det där "lilla extra" som man som konsult alltid vill överraska med... Fast i samma stund tänker jag att det är ju mina leveranser som föder min självkänsla, på gott och på ont. Ju mer och bättre jag levererar, desto nöjdare är jag och min självkänsla stärks i samma mån. Det skulle inte vara något problem om det inte vore för den skeva relationen mellan hur mycket som krävs för att fylla på självkänslan (en massa leverans) och hur lite som krävs för att dränera den (det kan gå på en minut).

Jag är ju såklart medveten om den här problematiken och jag försöker kämpa mot den, men det ÄR svårt. Hur jag än vrider och vänder på det så finns kopplingen där - om jag levererar "är" jag. Men nu är jag alltså trött på att leverera, så hur ska jag hantera det?

Som tur är har jag inte riktigt samma leveransbehov på det privata planet. ...skriver jag och kommer sen på mig själv med att titta på det jag skriver och fundera över om det verkligen är sant? För det här att jag "måste" ta hand om disken i stället för att gå och lägga mig eller att jag aldrig går hemifrån utan att bädda sängen och plocka ordning, är inte det en form av leverans? Och att jag faktiskt till och med kan få dåligt samvete av att jag suttit och läst en bok en hel lördag (efter att ha sprungit och städat och gjort alla "måsten") är inte det knutet till samma problematik? Om jag sitter och solar en sommardag och läser en bok - då är det OK, för då gör jag ju något samtidigt som jag läser (solar...), men det är tydligen inte samma sak att sitta framför en brasa och läsa (fast då gör jag ju faktiskt också något - jag vilar).

Nu är det ju inte så här jag faktiskt TYCKER om jag enbart låter mitt intellekt tala. Det här är känslostyrt och därmed mycket svårare att kontrollera. Med det menar jag inte att jag inte försöker kontrollera det, för jag förstår ju att jag gör mig själv en otjänst. Men jag har varierande framgång med mina försök. Jag behöver bli bättre på att lata mig!

Var kommer sömnaden in i det här då? Inte alls faktiskt, den handlar inte om leverans, bara om ren skaparglädje. Det enda som det hänger ihop med är att jag, om jag latar mig eller "bara vilar", tycker att jag missar viktig sytid - för jag vill både sy och vila mig, samtidigt! Jag har ju hela tiden långa listor med saker jag vill sy, tekniker jag vill lära mig och mönster som jag vill testa. Ganska ofta när jag sitter vid maskinerna på kvällen så tycker min hjärna att det är en jättebra idé att sy bara en liten bit till, för sova kan jag ju göra sen och sex timmars sömn har ju ingen dött av? Att det sen inte blir ens sex timmar om man släcker 00:20 och klockan piper 06:00 det väljer jag tydligen att bortse från allt som oftast...

Som sagt, jag inser att det här är knas och det pågår förändringsförsök...

Men. Nu är jag ju rätt produktiv när jag håller på och här har jag den senaste grejen jag tänkt ut och haft på min lista ett tag. Och ja - det ÄR ännu en Eloise fast jag redan gjort fler än jag kan räkna. Men den här gången har jag gjort den i det superfina stickade tyget från Mariedals design som På skrå säljer. Jag har såklart fått anpassa mönstret lite och sömnaden är inte perfekt. Hur mycket jag än gillar kvaliteten på tyget så tycker jag faktiskt INTE om att sy i det... Det är lite för tjockt och för mjukt och jag måste ställa min diffspärr på overlocken på max nästan - så att maskinen drar ihop sömmen, som om man skulle rynka den. Då blir sömmen bra, annars blir den väldigt utdragen och konstig. Jag har satt vanligt mellanlägg (inte för trikå) under dragkedjan - den är ju stum oavsett och ska inte ha någon stretch alls. Fickorna har jag sytt sompåsar man syr fast på baksidan och tar upp en öppning för på framstycket. I sidsömmen skulle det bli för bulkigt och stolpfickor ska vi inte ens tänka på. Vad har jag mer ändrat? Jo muddplattan, den är ju en egen mönsterdel på Eloise i vanliga fall, jag har ritat den i ett med framstycket och så lång att den går att vika hela vägen upp på insidan. Ärmen är ju också omritad, så att den är i ett stycke och mycket smalare och längre, eftersom jag inte har någon mudd.

Jag sydde faktiskt i det här tyget som ett test, för att se om den skulle bli OK och för att jag inte var så förtjust i tyget från början. Nu när det är en kofta gillar jag den rätt mycket, även om jag funderar lite på om den får min vinterbleka hy att dra mot grönt? Jag bjuder på det i så fall...

”jag väntar i hörnet vid 7-eleven”

2018-12-12 11:38 MönsterfabrikenByxaBirdiebomberAgnesSara

Idag vill jag hylla Sara, eller snarare tre Saror!

Först och främst Sara Danius, som går till Nobelfestligheterna iklädd en klänning som är ett utrop, ett statement, ett finger i ögat på dem som försökt kväsa henne! Inte för att jag hade trott att hon skulle glida in i något diskret och tillbakadraget, såklart inte! Men att hon kommer i en klänning som ropar NMFTG är underbart! Sen kan man diskutera stil, smak och om det var ”hennes arena” hur mycket man vill, men hon har ju i vart fall slutligen bevisat att kläder inte bara behöver vara yta och något vi skyler oss med. Och så tackar jag extra för att hon fick mig att tänka på en gammal dikt av Edit Södergran som slutar så här:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Eller Som Isobel Hadley- Kamptz skrev på twitter: "Det är så himla dumt att se yta som ytligt."

Ok. Det var första Sara på dagens lista. Andra Sara är Sara H på Mönsterfabriken. Redan förra året, i slutet av sommaren, förgyllde hon mitt liv genom att i morgonrusningen tvärnita med sin cykel för att säga att jag hade en fin klänning! Det här året har Sara H förgyllt mitt liv genom att låta mig vara med och leka med de mönster de producerat under namnet Mönsterfabriken. Jag kan liksom inte förklara hur roligt jag har haft, hur intressant det varit att få lite insyn i deras skapandeprocess, hur spännande det varit att få ta del av nya mönster ”fresh off the plotter-skrivare” och hur förtjust jag är i deras produktion. Tack Sara H, för det förtroendeuppdrag jag fick!

Såklart är vi på väg mot den tredje Saran jag vill hylla idag, byxan Sara som Mönsterfabriken har ritat! Förutom toillen (som inte fick linning) är detta mitt tredje par. Jag var nöjd med toillen, förtjust i det första paret, jättenöjd med det andra paret, men nu, nu känner jag att jag riktigt NAILAT dem! Jag har denna gång valt ett ulltyg jag köpte på Misan i London (det kommer att bli en bomber så småningom av samma…) lagon fast så att det inte blir för slappt i baken (tänk er den meningen i något annat sammanhang??)och jag har minskat linningen lite.

Det har jag gjort genom att dela linningen mitt bak och helt enkelt inte sy ihop den sömmen förrän linningen satt fast på byxan, så jag kunde måtta exakt var och hur jag ville att byxan skulle sitta. Jag vet inte om det funkar att göra så om man följer anvisningarna, jag syr alltid på liningen räta mot räta först och fäster insidan med en ”stitch in the ditch”, då funkar det bra att sy fast det första momentet, prova och justera, sy ihop mitt bak och sen ”stitcha i diket

Både de svarta och de blå Sarorna sitter nämligen lite väl långt ner på höften, till och med förmig, vilket i sin tur leder till att det blir väl mycket häng. Det beror till viss del på tygvalet, men också på att jag inte ”vågat” ta in dem tillräckligt i midjan.

De första Sarorna sydde jag bara upp fållen på och så har jag vikt upp dem ett par varv när jag burit dem – jag tycker att det är snyggt. På dessa har jag dels smalnat av dem lite på insidan längst ned, men också gjort en riktigt bred fåll. Då kan jag både vika upp dem som ett slag (som jag har idag), eller vika ner om jag vill ha dem längre (det vill jag sällan).

Så, nu sjunger vi i kör: Saaaaaaaaaaaaara, kom uuuut i kväll! Jag väntar i hörnet, vid seven eleven, å Saaaara…

Och PS: Skjortan är såklart Agnes från Mönsterfabriken och den röda gummi(!)jackan är en Birdie bomber jacket från sew this pattern.

If you are the dealer, I'm out of the game

2018-12-07 14:50 BlusMönsterfabrikenAgnes

Det gör inget om ni tröttnar på mig och Agnes. Eller jo, vad säger jag, det gör visst nåt om ni tröttnar på mig! På Agnes förstår jag inte hur man skulle kunna tröttna, jag tycker på allvar att "hon" har tillfört något i mitt liv som har saknats! Det låter kanske pretto eller bara knasigt, men jag ska förklara hur jag menar.

Jag älskar ju att sy - det har inte undgått någon som hänger här. Jag älskar också att bära det jag har sytt, i min garderob finns numera väldigt få plagg som är köpta, och de som finns använder jag sällan. Det är inte för att jag har bestämt mig för att inte använda dem, det är bara för att jag föredrar de jag gjort själv. "Because reasons", alltså baraföratt.

Men - om man bara syr kjolar och kavajer, nån byxa ibland och en och annan klänning, och inte vill använda köpta kläder, inte köper andra kläder, då blir det svårt att få ihop en garderob. På åttiotalet hade man ofta bara BH under kavajen, men det känns inte aktuellt...

Hittills har jag ju oftast löst det med att helt sonika köpa vita t-shirts (dem "kan" jag tydligen både köpa och bära?) och ha till alla kjolar och byxor, under alla kavajer och bomberjackor. Det är ju skittrist i längden såklart, det fattar jag med. Eller jag älskar fortfarande en fräsch vit tischa, men inte jämt och inte till allting. Dessutom är det ju så att jag föredrar mina basplagg enfärgade, och gärna i skalan svart - grå - grön - blå... Men ibland vill jag ha något som "poppar" eller är lite knäppt eller bara i färg, och då är det ju så otroligt lagom med en skjorta - en Agnes eller en Cina! Alltså fyller de ju verkligen ett hål i min garderob - och är dessutom så roliga att sy!

En klassisk skjorta som Agnes blir ju verkligen vad du gör den till - så olik denna blåmönstrade är från den förra, den med djungelmönstret? Och så olika look det blir om man knäpper upp den och kavlar upp ärmarna, jämfört med om man knäpper den ända upp och bär en kavaj över? Jag älskart!

Men, efter att ha sytt den förra - djungelskjortan - så inser jag att jag är en sådär jobbigt petig jävel. För det var något med den skjortan som inte kändes bra när jag hade den på mig första gången. Jag tänkte att det var trycket, men det var nåt med kragen... Kan vara att jag hade ett mellanlägg som var något kraftigare än jag tidigare haft, och det är ju svårt att åtgärda, men jag tyckte att det ändå var något annat. Så jag dubbelkollade och mätte och av någon anledning så hade den kragen blivit ca 1 cm större än mina andra? Hur har jag ingen aning om, jag har väl klippt slarvigt, sytt slarvigt eller nåt annat. Men jag förvånade mig själv genom att faktiskt sätta mig med sprätten och ta bort kragen, sy om den delen och sätta tillbaka den igen, vilket ju gjorde hela susen! Jag brukar vara skitdålig på sånt, så nu blev jag faktiskt lite stolt över mig själv. Nästa gång jag syr en Agnes (och nej, det kommer inte dröja länge) så ska jag vara petnoga.

Så alltså, bara för att vara tydlig. Mönstret är Agnes från Mönsterfabriken . Tyget har jag köpt i London, det är en sån där härlig skjortkvalitet som också är lätt och rolig att sy i, och att bära, 100% bomull så klart. Det är köpt på Cloth House och kostade £14 för hela skjortan, det tycker inte jag är farligt! De fina knapparna kommer från Söders Tyger och är lite mindre än dem jag använt förut, så jag satte helt enkelt lite fler än jag brukar. Jag tycker det blev jättesnyggt? Knappar kan verkligen både hjälpa och stjälpa, eller hur? Ruinera kan de också, men det gjorde inte dessa, fast inte minns jag vad de kostade?