Sist jag skrev här var jag förväntansfull inför hösten och drömde om hur mysigt det skulle bli. Så blev det inte. Om det finns ett ord som kan beskriva senaste halvåret så är det då inte mysigt. Först blev vår katt sjuk och efter veckor av veterinärbesök, sondmatning och upp och nergångar orkade han inte längre, utan fick somna in. Efter jul fick jag först en boll i huvudet och fick hjärnskakning och sedan kom min astma tillbaka med besked. När jag blev frisk och alla elever kom tillbaka från sportlovet, sa vi att nu blir det väl som vanligt igen, men det tror jag inte ens att jag behöver förklara varför det inte blev.

Det finns trots allt fint i det fula också. Våren kommer oavsett om det är pandemi och världen brinner eller inte. Jag börjar orka gå promenader igen, något jag knappt orkat göra sedan januari på grund av astman. Idag var jag ute och gick i över en timme och pratade samtidigt i telefon. Solen sken och det kändes verkligen att årets bästa tid är här.

Det bästa av allt är nog ändå det som händer i maj. Efter ett halvår blir vi kattägare igen. Det här gången världens sötaste lilla Arthur.

Fram till torsdag hade jag en riktigt toppenvecka. Det har varit så bra på jobbet de här fyra dagarna. Hon jag är föräldravikarie för är tillbaka på deltid, så efter lite omorganisering undervisar jag nu bara i svenska, har en jättefin sexa utöver de två åttorna jag hade förra terminen och jag har bytt mentorsklass. Ellen sa häromdagen att det märks att jag är så mycket piggare och gladare när jag kommer hem på kvällarna och jag vet inte om det är att ämnesuppdelningen och klasserna passar mig bättre, att jag har jobbat en termin eller att jag helt enkelt precis har haft semester, men något är det. Tyvärr är det väl antagligen det där med semestern, så att det faktiskt inte kommer att hålla i sig, men vi kan väl hoppas?

I alla fall, fredag till lördag var jag sjuk och nu är både jag och Ellen halvkrassliga, men har massor att göra här hemma. Tur att vi är synkade. NOT. Det borde vara förbjudet för båda i ett par att bli sjuka samtidigt, det behövs att någon orkar dra det tyngre lasset. Idag ska dessa två stackare i alla fall försöka röja upp i tvätt, disk, städ och lite jobb för min del. Håller tummarna för att vi orkar med.

Idag kändes som årets första fina höstdag, trots att det ännu bara är 20 augusti och det var typ 20 grader ute. Solen sken och luften var sådär höstig (vägrar säga crispig pga HATAR). Jag hade egentligen tänkt gå till gymmet, men kände mig allmänt osugen på att hänga i friskis källarlokal, så jag gav mig ut på upptäcksfärd. Undersökte skogsparti i närområdet och fann Röbo, ett friluftsområde som jag inte ens visste fanns i Uppsala.

Jag har ofta känt ett tvång kring att jag "måste" träna och "måste" göra träning som jag egentligen inte känner för eller tycker är tråkig. Har försökt fokusera mer på att fysisk aktivitet ska vara kul, så att jag faktiskt vill göra det, och är 100% nöjd över valet idag. Var ute och gick i nästan två timmar och gick upp och ner i kuperad terräng. Hamnade en sväng på Röboåsen och spanade in Gamla Uppsala högar borta vid horisonten. Ringde Ellen under promenaden för att planera in att vi skulle gå dit tillsammans. TRIVDES!

Röbo friluftsområde är ett tips för alla er Uppsalabor där ute. Finns bland annat utegym, elljusspår och lekplats.