tankar om att känna misstroende för män

Skrivande / Texter, Tankar


Det krävs så lite för att jag ska öka takten på mina steg, för att hjärtat ska slå hårdare i bröstkorgen, för att jag ska bli rädd. Blotta synen av en man i en situation där det inte finns mer folk runtomkring gör så med mig. Det sätter igång hela mitt överlevnadssystem.

Häromdan var jag ute och gick i skogen, och såg en man gå framför mig. Plötsligt stod han stilla på stigen, och rent intuitivt vände jag om och gick hela vägen tillbaka istället för att bara passera honom. Det hade kunnat vara helt ofarligt, det var inte så att han gjorde något fel. Men så länge det finns en man, finns det en risk. Den tanken finns inte bara i mitt huvud. Hela min kropp har anammat den, gjort den till sin lag.

Det är speciellt att leva i ständig rädsla för vad som kan hända en. Att någon ska vilja skada en, att man inte är trygg någonstans.

Sorgligt nog handlar det inte bara om att man är rädd för främlingar och känner misstroende för dem. Dessvärre kan detta hända med de killar man trott varit ens vänner.

Jag vet inte hur många gånger jag hört om tjejer vars killkompisar börjat tafsa på dem när de är fulla. Min kropp kan frysa när en sådan sak händer. Det är helt biologiskt vad man har för reaktion, lärde jag mig under en föreläsning.

Ofta har jag märkt att det är dessa typer av killar som också säger att tjejer och killar inte bara kan vara vänner om de båda är heterosexuella. Jag håller inte med. Problemet ligger isåfall hos den parten som sexualiserar den andre. Och hur avhumaniserad känner man sig inte då? När man trott att någon varit ens vän, men killens intention istället har varit att den vill få ut något av en, mer specifikt ett sexuellt utbyte, när man själv absolut inte känt på samma sätt? När man får veta att man inte möts som två människor, att det inte är möjligt för att man är tjej, och därav ett sexobjekt i mäns ögon.

Inte alla män, jag vet. Men tillräckligt många för att ens misstankar alltid finns där. Att risken finns att stunden man lämnar sina misstankar, får man bekräftat anledningen till varför man skulle behållt dem.

Det är det jag tycker är obehagligt, det plågar mig. Detta misstroende, som växt ur att man inte vet någons sanna intentioner, men hellre chansar på att de är dåliga än att de är bra. Jag tänkte skriva att det är det enda sättet att skydda sig själv, men det går egentligen inte att skydda sig själv. Inte så länge det finns förövare som man står chanslös inför. I slutet av dan är det ändå alltid dem som har makten.



Här är förresten en text förra hösten efter att ha haft många debatter med killar som alltid håller män om ryggen när man talar om kvinnors utsatthet. Med de "goda männen" syftar jag på män som tror att de gör något bra, som tror att alla problem ligger i att feminister är för "aggressiva" och att det återigen är vi kvinnor som har ansvar för hur män behandlar oss:


Gillar

Kommentarer