Header

Idag har jag varit iväg och gjort mina naglar. Dom blev så fina den här gången i skimrande lila.

Jag har också startat ett samarbete med ett företag idag. Kika in på min Instagram för att läsa mer och ta del av en förmånlig rabattkod! Hoppas alla får en fin fredagskväll!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Till Albins kalas gjorde jag två sorters cakepops. Lätt för barnen att äta vilket givetvis resulterar i en garanterat sockerstinn unge. Det är väl okej om man fyller år?

Den första sorten är vegansk och vet ni? Den uppskattades mest. Jag gjorde mina veganska cakepops så här:

Ett paket Oeokakor (minus en kaka som jag åt upp)

3 msk Oatly på mackan (vegansk "färskost")

1 dl florsocker

Vegansk vit choklad (jag använde en från märket Green star)

Valfritt strössel

Mixa kakorna till smulor i en matberedare eller med stavmixer. Blanda i florsockret och "färskosten". Rör ihop till en kladdig smet. Rulla till bollar i önskvärd storlek. Lägg i kylen/frysen så dom stelnar lite och sätt därefter bollarna på sugrör eller pinnar. Smält chokladen och doppa dina cakepops i den. Låt överflödig choklad rinna av och häll på lite strössel. Låt stelna i kylen.


Jag gjorde andra sorten utav kärleksmumsen som jag och Albin bakade häromdagen. Den blev lite torr MEN är det något jag lärt mig så är det att ALDRIG SLÄNGA EN TORR KAKA! Den passar perfekt att göra cakepops på.

Jag gjorde dom så här:

6 bitar kärleksmums

3 msk Philadelphiaost

1 dl florsocker

Hackade hasselnötter

Mjölkchoklad

Mixa kakorna till smulor i en matberedare eller med stavmixer. Blanda i florsockret och Philadelphiaosten. Rör ihop till en kladdig smet. Rulla till bollar i önskvärd storlek. Lägg i kylen/frysen så dom stelnar lite och sätt därefter bollarna på sugrör eller pinnar. Smält chokladen och doppa dina cakepops i den. Låt överflödig choklad rinna av och häll på lite hasselnötter. Låt stelna i kylen.

Likes

Comments

God morgon fredag! Jag ser här att ni har röstat mest för att jag ska skriva mer om livet i allmänhet.

Dagens roliga: jag ska få min egentid för den här månaden, nya naglar. Hade det varit innan barn hade jag suttit superuttråkad i en timme i den där stolen. Nu njuter jag av varje sekunds tystnad och kinesiska som jag inte behöver bry mig ett dugg om. Kinesiskan Albin pratar hemma måste jag försöka förstå för att vara en god moder.

Dagens vill ha: en receptbok till mina gossepojkar där jag kan skriva ner olika recept som dom uppskattar. En receptbok dom kommer få den dagen som flyger ur huset och ska använda sina vingar på egen hand.

Dagens humör: ja, men det är fredag. Då håller man minen uppe oavsett hur natten sett ut eller hur vädret är. Natten har för övrigt varit katastrof, jag kommer snart gå ut i garaget och hänga mig, men vi har ett underbart vinterväder. 

​Fredagsbuketten står vacker på marmorbordet

Likes

Comments

Jag hade haft pinvärkar i en månads tid. Pinvärkar är smärtsamma värkar som inte är till någon nytta för förlossningen. Simon hade tagit ledigt för att hjälpa och stötta mig eftersom vi under en månad trodde att det var dags varje dag. Tidigt på morgonen den 11 september hade jag riktigt onda värkar var tredje minut. Jag sa att ”nu är det dags Simon, det måste vara det” så vi ringde hit min mamma som kom för att ta hand om Albin. Klockan var 05 på morgonen.

Det märktes att vi gjort detta innan. Vi var lugna och kunde prata om andra saker än förlossningen. Jag andades mig igenom varje värk utan problem och Simon var en stor trygghet för jag märkte av hans lugn också.

Inne på förlossningen konstaterade dom att jag hade värkar. YES. Efter en undersökning kunde dom också konstatera att det inte hade hänt någonting på livmodertappen. Den var fortfarande inte redo för födsel. Jag blev hemskickad med en sovdos då jag inte sovit på hela natten och om värkarna tilltog igen efter den gått ur kroppen skulle jag komma tillbaka.

På kvällen var vi där igen, med samma smärta och samma intensitet på värkarna. Det hade fortfarande inte hänt något. INGENTING. Jag var så besviken på kroppen. Jag fick träffa en läkare och förklarade allt om mina värkar jag haft senaste månaden och hur matt jag var. ”Jag kommer inte orka med en förlossning om jag ska tvingas gå med värkar som inte ger något”. Jag bad dom läsa min förlossningsjournal med Albin för att dom skulle förstå att förlossningen inte skulle starta av sig själv, att det var likadant förra gången TROTS vattenavgång. Efter att läkaren läst den och jag gråtit lite bestämde hon att jag skulle bli igångsatt morgonen efter. Vilken lättnad.

Vi var på plats på förlossningen klockan 08.00. Det var en lustig känsla att inte komma dit i ren panik och stress. Vi var lugna och peppade. Allt var frid och fröjd. Vi höll varandra i handen och kände oss trygga med vad som väntade.

Jag blev inskriven och barnmorskan förklarade hur det här skulle gå till. Jag blev undersökt igen och hon konstaterade att inget hänt över natten och jag fick börja med att dricka en vätska, Cytotec, som med stor sannolikhet skulle mjuka upp livmodertappen och starta förlossningen. Jag visste att Cytotec användes vid igångsättning av förlossningar. Jag visste även att det är samma läkemedel som används när man ska stöta bort ett missfall. Jag blev så orolig, tänk om jag dödar mitt barn nu. Jag vågade absolut inte säga något till Simon om det för jag ville inte oroa honom också. Jag googlade. Det var det dummaste jag gjort. VARFÖR skulle jag googla? Om du är gravid och läser detta, googla inte Cytotec. Ångesten spred sig i hela kroppen och ögonen tårades. Simon, min älskade Simon, blev ju givetvis orolig och ännu mer när jag vägrade säga varför jag var ledsen. Jag grät och grät och när barnmorskan kom in var jag tvungen att fråga hur stor risken är att det går snett med Cytotec. Den var inte särskilt stor och jag blev lite lugnare igen. Hon kopplade upp mig på CTG för att jag skulle få se att min bebis mår bra och så fick jag min andra dos av läkemedlet.

Jag kunde få totalt 8 doser Cytotec. Om inget hänt efter dom skulle vi behöva testa en annan metod. För att ni ska slippa läsa om dom långa timmarna inne på förlossningen räcker det med att jag skriver att jag fick min åttonde dos vid klockan 02.30 och jag mådde precis som vanligt. Ingenting hade hänt. Vi var trötta och jag var så besviken på min skitkropp så jag la mig i min säng och tjurade mig till sömns. Simon låg i en annan säng bredvid och var min bästa stöttning, trots att han sov. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig hade klarat det utan honom.

Vid klockan 10 nästa morgon blev jag igångsatt igen. Den här gången med ballongkateter. Precis som med Albin. Läkaren som undersökte mig var en man. Han hade med sig en läkarstudent som hette Albin. Komiskt nog. Jag har inget emot manliga läkare och har aldrig blivit utsatt för något övergrepp i samband med undersökningar. Det skulle jag inte säga att jag blev nu heller, däremot var han VÄLDIGT hårdhänt. Det märktes tydligt att han inte har någon fiffi själv. När han undersökte mig konstaterade han att bebisens huvud inte var fixerat ännu utan väldigt rörligt. Han kunde känna att min bebis rörde på sig, liksom inifrån. Läkaren var helt fascinerad och undersökte mig längre än nödvändigt. Det är väldigt ovanligt att känna huvudet på det sättet tydligen och han ville givetvis att läkarstudenten skulle få känna. ”Om du är försiktig” sa jag med tårar i ögonen. VARFÖR sa jag inte nej? Jag som ändå brukar kunna stå på mig. När dom var klara och hade gått blev jag ledsen. Jag var helt skakis och kände mig.... liten, men jag kände mig inte utsatt för ett övergrepp. Det var för mig en obehaglig upplevelse på grund av läkarens hårdhänthet och i mina ögon brist på respekt. Jag samlade mig igen.

Här har jag ballongkatetern och har lite värkar. Jag är glad, men trött och lite nervös.

Vi visste att jag skulle vara öppen cirka 4 cm när ballongkatetern åkte ur. Jag hade inte så ont och försökte ta värkarna utan lustgas, vilket gick bra. Jag var rädd för att kräkas så hysteriskt som jag gjorde under min förra förlossning. Vid klockan 15.20 åkte ballongen ut i samband med ett toalettbesök. Då var jag öppen 3-4 cm. Huvudet var inte fixerat ännu så barnmorskan vågade inte ta hål på fosterhinnorna utan en läkare. Det kom in en annan läkare som var mer försiktig. Vid 16.30 gick vattnet med barnmorskans hjälp. Efter vattenavgång var jag öppen 5-6 cm.

Jag tar mig igenom värkarna genom att andas. Jag hade mer lugn i andningen den här gången


Håll i er nu, för det kommer gå fort.

Jag kände snabbt hur värkarna eskalerade. Från att ha klarat mig väl utan lustgas till att böna och be om att få högsta styrkan. Jag såg i Simons ögon att han blev orolig och bad mig att behålla kontrollen. ”Kan du inte ta någon värk utan lustgasen älskling?”. Jag bara tittade på honom och sa vänligt men bestämt ”du, jag hoppar hellre ut genom det här fönstret än att ta en värk utan lustgas”. När man känner så är det dags för epidural. Helt klart. Klockan är 16.50 när jag lyckas få fram ”EPIDURAL.... NU”. Något annat får jag inte fram. Barnmorskan ringer narkosjouren och beställer EDA. Det skulle ta 20 minuter. ”NEJ!” gormade jag och menade att det kommer vi inte hinna.

Vid 17.10 satt jag på britsen och blev bedövad. Jag hade så fruktansvärt ont. Ni som vet, ni vet. Ni andra har ingen aning om vilken sjuk jävla smärta som väntar er när ni ska föda barn. Jag andas i lustgasen, ett alldeles för långt andetag och känner hur jag försvinner. Så skönt. Ingen smärta. Enligt Simon såg jag ut som en död katt, likblek och med tungan ute. Han fick klappa mig hårt i ansiktet. När jag fick tillbaka förståndet var jag tvungen att ta en värk till, utan lustgas.

Narkosläkaren är precis färdig när jag säger ”nu behöver jag krysta”. Alla tittar på mig förvånat. Undersköterskan ler lite och säger ”ja, det kan kännas så, men det är nog inte dags än”. ”Nu behöver jag krysta” säger jag igen och lägger mig ner på rygg. Ur mig kommer ett djupt, djupt ljud. Krystljudet. Klockan är 17.38 när jag är öppen 10 cm och börjar krysta.

Vid klockan 17.44 får jag upp min andra son på bröstet. En liten gosse som inte alls såg ut som en Elton. En lite större lillebror på 3780 gram och 51 cm. Inte alls svullen eller tilltryckt. Bara väldigt fin. Mammas älskade hjärta. Det gick väldigt fort när det väl gick. Du tog våra liv med storm och är av samma krut som mig, det märks.

Den här brickan. Oj oj oj, jag slukade allt själv i ett nafs medan Simon klippte navelsträngen och badade vår son

Likes

Comments

När min svärmor gjorde dessa grötkakor till mig blev jag såld. Så enkla, så goda. Nu gör jag dom lite titt som tätt när tiden finns till. Älskas av hela familjen och passar utmärkt till helgfrukosten!


Till 12 stycken grötkakor behöver du:

1 1/2 dl havregryn

2 1/2 dl vatten

50 g smör

2 1/2 dl mjölk

1 paket jäst

1/2 dl ljus sirap

1/2 tsk salt

ca 1 liter vetemjöl


Koka havregryn och vatten till en gröt. Klicka i smöret och rör försiktigt så det smälter. Blanda i mjölk och smula ner jästen och blanda ordentligt så den löser sig. Tillsätt sirapen och arbeta i vetemjölet, antingen med en träslev eller i bakmaskin. Degen ska vara lite kladdig men ändå hanterbar. Jäs under duk i 30 minuter. Rulla små bullar. Jag brukar platta ut dom så dom blir som tekakor. Lägg kakorna på en plåt med bakplåtspapper och låt jäsa i 30 minuter till. Sätt ugnen på 250 grader och grädda i ca 6 minuter om du har platta kakor och 8 minuter om du har runda bullar.


Det härliga med dessa grötkakor är att man kan variera innehållet och få andra smaker. Ibland har jag fiberhavregryn eller rågmjöl och ibland har jag haft i rörsocker istället för sirap.

Likes

Comments

Idag ska jag göra något jag sällan gör. När jag tänker efter har jag nog inte gjort det en enda gång sedan Elvin kom för fem och en halv månad sedan. Jag ska TA DET LUGNT. Jag ska ligga i soffan med min bebis och gosa, gulla och skaka på en skallra. Fy, vad dålig jag är på att göra det. Att vila alltså. Leker gör jag ganska ofta med Elvin, samtidigt som jag flänger med tvätt, disk, städ, mat. Jag har så svårt att hitta ro till att inte göra någonting. Jag blir stressad av att sitta still. Stressad av att se en smula, ett gruskorn, damm, smuts. Det gör mig ångestfylld och det gör liksom... ont i kroppen.

Ni hör ju, jag är gå-in-i-väggen-material. Hur FA-AN kan man bli stressad av att göra ingenting? Hur kan man inte älska att ligga ner och CHILLA? Jag behöver helt klart öva på det så idag har vi hårdträning här hemma, jag och Elvin.

Idag är det ingen vanlig dag. Inte bara för att jag inte ska göra någonting. Min lillasyster fyller år idag. Min fina, älskade syster. För varje dag som går blir du en större del av mitt liv. Wilda, du är en av anledningarna till att jag är lycklig. Du är så bra. Så rolig. Så fin. Så klok. Jag älskar dig!

Likes

Comments

God kväll! Nu sitter vi i soffan. Det är ballonger över hela golvet. Det är kartonger och presentpapper överallt, lekrummet är åter igen överfyllt av nya leksaker. Kalaset är över och vår tvååring var lättnattad ikväll.

Idag har jag varit sentimental. Kommer jag vara det varje födelsedag framöver eller är det övergående med åren? Albin vaknade vid klockan 5 och ropade "tåååta" och det blev några krokodiltårar när jag sa att han får vänta tills i eftermiddag. Han fick öppna några paket på morgonen innan vi begav oss mot dagis. Medan Albin lekte körde jag racet hemma. Jävlar vad det gick undan med städning, bakning, fix och trix. Nu är jag slut som mamma för idag och tänkte dela med mig av några bilder från kalaset. Jag ska få till en bild på alla presenter, jag lovar, men inte idag.

TACK FÖR ALLA GRATTIS OCH ALLA FINA PRESENTER NI GETT TILL ALBIN IDAG. NI ÄR GULD, ALLIHOPA!



Jag har inte bakat tårtan själv, men jag försökte avbilda Bolibompadraken. Albin såg i alla fall tydligt vem det var!

Jag hade gjort cakepops. Oroa er inte, recptet på dessa kommer på fredag! Det bästa av allt, den ena sorten är helt vegansk OCH uppskattades mest på kalaset. Inte illa va?
Elbilen. Jag och Simon har väntat så länge för att få ge Albin en elbil. Vi pratade om det redan när han låg i magen, att han måste få en elbil någon gång. Jag fyndade den på mellandagsrean och när vi monterade ihop den i förra veckan (okej, nu fick jag det att låta som att JAG också monterade) var vi så ivriga så vi tänkte ge honom den på en gång, men vi höll oss. När vi bar ner den till honom idag blev han stum. Han blev så chockad så han fick inte fram ett ord eller ens ett leende. Vi ger honom lite tid. Inom kort kommer han brumma över till farmor och farfar (som bor längre ner på gatan, Simons navelsträng var inte längre än så) med sin EGNA BIL!
"Vems bil är det?" Albin svarade genom att klappa sig själ nöjt på magen och nicka, fortfarande stum.

Likes

Comments

Här kommer jag med mina röror igen. Faktum är att jag vet att ni testar att göra dom och dessutom gillar dom. Här slänger jag upp en ny. Den blev smarrig på mackan!

Du behöver

En förpackning kokta, avrunna kikärter

Kokt sötpotatis

Olja

Vatten

Vitvinsvinäger

Persilja

Vitlök

Salt

Peppar

En skvätt citronsaft


Jag är så dålig på att ta mått, det bästa man kan göra är att lita på sitt omdöme. Mixa ihop allt och smaka av. Lägg på mackan och mumsa!


Likes

Comments

Idag fyller du 2 år Albin. TVÅ ÅR!! Mitt älskade barn. Vem var jag ens innan du kom? Du är livets största gåva.

Det här året har du verkligen fått en egen personlighet. Du är en busig och nyfiken liten pojke med ett rafflande humör som får dina föräldrar att undra vad vi gett oss in i. Samtidigt är du omtänksam, generös och kan nu mer titulera dig som världens bästa storebror. Du har ett stort hjärta Albin, det kommer ta dig långt i livet. TACK sfär att jag får vara din mamma. Jag älskar dig och idag är det DIN dag. Grattis på födelsedagen min underbara son!

Likes

Comments

Jag beundrar ensamstående föräldrar. Ni är grymma! Inte av den orsaken att det är jobbigt att ha barn, för det tycker jag inte. Det är krävande att vara förälder, men egentligen inte på grund av barnen. Det är barnen som gör att jag kliver upp varje morgon, att jag lagar mat varje dag, att det finns pengar på kontot och att jag över huvud taget tycker att livet är ett liv värt att leva. Barnen går alltid först. Att sätta deras behov före mina är en självklarhet. I alla lägen. Jag skulle gå över lik för mina barns skull. Mitt jobb som förälder är att se till att mina barn mår bra, att dom alltid ska känna en trygghet i mig. Dom ska känna att deras mamma alltid gör sitt yttersta för att allt ska vara bra.

Det som är krävande med att vara förälder är att alltid ställa sig sist i ledet. Gång på gång. Varje sekund av dagen. Att inte gå på toaletten själv. Att äta kall mat för barnen måste ha hjälp först. Att inte få sova ordentligt. Att inte hinna duscha. Att inte orka leka. Att inte få lägga sig på soffan och bara VARA IFRED.

Det som slår mig är att jag har någon jag delar föräldraskapet med. Någon som kan ta mina barn så jag får gå på toa ifred eller tar barnen så jag får sova. Jag har någon jag hjälps åt med. Varje dag. Varje natt. Vi kan åka iväg en och en men slippa styra med barnvakt. Vi kan avlasta varandra när tålamodet tar slut. Vi kan turas om att äta. Vi nattar ett barn var. Vi är alltid två, vi har alltid varandra och ändå går jag här med smutsigt hår och grusiga ögon.

Ni som är ensamstående med barn. Ni är förebilder! Jag ser upp till er. Ni fixar allt på egen hand. Allt det där som jag räcker över till Simon och det han räcker över till mig, det gör ni själva! Mina 100% är era 50%. Det ska jag tänka på oftare!

Likes

Comments