#gay #lesbisk #homosexuell ch. 3

Tja, hej, Frida här igen!

Jag avslutade Ch.2 med ännu en cliffhanger. Detta blir mitt sista inlägg om just denna berättelse av mitt liv. Vill också passa på att förklara att jag gör bloggen lika mycket för mig själv som för er läsare. Jag vill att ni ska känna er fria att kommentera precis vad som helst, allt mellan himmel och jord! Men nu... let's get down to business och inleda THE FINAL CHAPTER.


Jag kom att upptäcka att även min tid genom högstadiet skulle bli mindre lätt. Genom alla åren från dagis hade jag alltid haft kvar min "killiga stil". Att ändra min klädsel och låta mitt hår växa skulle aldrig hända. Det var Istället något inombords som jag valde att lämna nedgrävt och gömt. 

Jag ångrar så bittert att varje gång någon frågade om jag var #gay, #lesbisk, #homosexuell, vare sig det var utslängt out of the blue, eller riktat direkt som ett skällsord, eller när en tjej jag faktiskt råkade vara attraherad av frågade om jag gillade henne, skrattade jag alltid bort frågan och gav ett lite smått, generat och nervöst NEJ som svar... När frågan kom till tals växte alltid rädslan att man skulle se igenom min lögn. Jag gav ett svar som jag trodde att alla ville höra. Jag gav ett svar som jag trodde skulle ge mig minst problem. Just då, var jag inte modig nog. Inte modig nog att stå med huvudet högt och känna stolthet över vem jag var. En viktig del av mig förblev fängslad och den delen ville slita sig fri.

Jag levde bakom en mask och jag vågade inte ta av den. Skulle jag levt bakom masken länge nog hade jag nog aldrig haft modet att söka efter mina gömda del. Det som höll mig stark genom högstadiet var musiken. På scenen kunde jag ta av masken och känna befrielse. Även om jag inte skrek i mikrofonen "JAG ÄR GAY!", så var det en bekräftelse till mig själv, att jag fortfarande var Frida. På scenen fick jag chansen och modet att hitta det jag gömt.

När nian gick mot sitt ände hade jag fortfarande inte yttrat mig i tal eller skrift om min sexuella läggning. Varken min familj eller någon av mina vänner hade fått det bekräftat av mig personligen.

Gymnasiet var mitt nästa steg i livet. Första ring och äntligen skulle något hända!

En tjej började visa intresse för mig och det hela började ganska enkelt... Hon addade mig på Facebook och jag frågade mig varför hon ville lägga till mig - men jag accepterade vänförfrågan och det var inget mer med det. När hon sedan "pokade" mig på Fb fattade jag att något var på gång. 

Under en torsdagskväll vid midnatt dansade ungdomar loss på dåvarande picknicks dansgolv i Helsingborg. Jag var på väg ut för att ta luft när jag i samma stund känner att någon grabbar tag i min hand. Utan att ens tänka efter skriker jag i den högljudda dansklubben - "Vem fan är du?" Det visade sig vara tjejen från Fb.

Innan jag visste ordet av det blev jag tillsammans med en tjej som hade pokat mig (lol). Detta förhållandet varade inte länge och jag älskade aldrig henne på riktigt. Jag älskade att någon äntligen såg mig, ville ha mig, kunde kyssa mig och hålla min hand in public utan att skämmas. Jag älskade att jag för en gångs skull kunde visa my true colors.

Förhållandet var både ohälsosamt och energikrävande då det enbart var en massa drama inblandat. 

Det positiva med förhållandet var att - Nu visste alla! Nu visste alla att jag tyckte om tjejer. Äntligen kunde jag vara mig själv utan att känna skam. När jag också avslutade mitt förhållande med min ex-flickvän visste jag iallafall vad jag INTE ville ha och kunde börja fokusera på vad jag ville ha istället. 

I början av 2:an, redan de första skolveckorna, fastande blicken på en väldigt vacker och speciell kvinna. Hennes leende kan beskrivas som en omvänd Big Bang... När hon ler finns varken, rum, tid eller materia förutom hennes existens. När hon skrattar kan jag inte undvika att beundra och när hon kysser mig kan jag inte undvika att falla. Det finns få personer som bara behöver gå in i ett rum och lyser upp precis alla hörn och kanter med sin utstrålning. Hon strålar starkare än solen. Hon förgyller mina sämre dagar och förstärker mina allra bästa. Hon är ljuset i mitt mörker och jag älskar henne så. 


Idag, precis just nu, älskar jag mig själv. Jag älskar varje del av vem jag är. Jag skäms inte. Jag är stolt. För att avsluta vill jag tacka, Ulrika Kropp som är min älskade mamma, Nichlas Lindh som är min oförstörbara pappa, Annet Nieman som är min bästa vän, Filippa Kropp, Amanda Kropp och sist men också minst Maja Kropp Lindh som är mina underbara systrar, för att ni ALLTID har trott på mig. Jag älskar er - Always. 

Tjadå, Hejdå! /FRIDAMATILDA


Gillar

Kommentarer

Anonym
,
Intressant att få läsa din story! Själv är jag också homosexuell, men jag insåg inte det förrän på högstadiet, vilket har gjort mig rätt osäker eftersom jag inte "alltid vetat". Men hursomhelst så känner jag igen mycket av det du skriver, typ det där att man inte ens vågar säga sanningen även om någon frågar rakt ut. Precis som du har jag börjat finna mig själv nu på gymnasiet och jag har faktiskt berättat för ett fåtal och jag har fått mer självförtroende, men fortfarande känns det som om jag ALDRIG kommer våga berätta för min familj eftersom min pappa råkar vara homofob. Så, fråga: Hur gör man för att få ett sådant mod att man vågar riskera sin relation med familjen? Och hur kan man faktiskt vara säker på sin sexuella läggning? Jag inser att du kanske inte riktigt har varit i samma situation som jag, men öndå. Verkar vara en trevlig blogg för övrigt 😊
fridamatilda
fridamatilda,
Hejsan! Först och främst, starkt av dig att berätta för någon, även om det bara är ett fåtal! Tråkigt att läsa om din pappa. Du har rätt när du säger att jag inte varit i samma situation som du men jag ska ändå försöka svara på din första fråga.

Du måste fråga dig själv "Vad vill jag?"... Vill jag leva ett liv där jag inte vågar berätta eller vill jag vara lycklig? Du måste alltid tänka POSITIVT även om reaktionerna kan vara negativa. Året är 2016 och vi lever i Sverige där flera tusentals människor är accepterande. Jag vill att du tänker på allt runt omkring och inte stirrar blint på din pappas tankar och åsikter. När du bestämt dig för att du vill vara lycklig kan du börja fråga dig... "Vågar jag riskera relationen till min familj?" Här vill jag att du tänker POSITIVT! Din pappa kommer förmodligen "eftersom du beskrev han som homofob" inte vara till något stöd eller godkänna det. Men tänk... Detta kanske bara är något han behöver smälta, visst... Det kan ta sin tid... Men är det inte mer värt att vara ärlig och att han vänjer sig och tar den tiden han behöver än att leva HELA DITT LIV där du väljer att inte komma ut? Du är hans dotter, han älskar dig och då kan han också (hoppas jag verkligen) lära sig att älska den delen av dig, eller iallafall... lära sig acceptera den... Du kanske tycker att jag låter för optimistisk, men utan optimism, vad finns kvar?

När det gäller den andra frågan som också är svår att besvara kommer jag att svara på den i ett inlägg senare i veckan... Hoppas mina försök till råd har gett dig lite gnutta mod. Var stark och tvivla inte! /FRIDAMATILDA
nouw.com/fridamatilda
Thelma
,
Du är så jävla bra Frida, så himla glad att du är min barndomsvän kärlek till dig!!
fridamatilda
fridamatilda,
THELMA <3333333
nouw.com/fridamatilda
Hanna T
,
Jag tycker du är ascool 👏🏼 jag känner dig inte det minsta men någon hade delat en länk till din blogg på Facebook och jag gick in! Såg en bild på dig och kände igen dig direkt! Jag har sett dig uppträda på Frispel en gång för några år sedan.,. Och redan då kommer jag ihåg att jag tyckte du var ascool!
Du är jätte inspirerande och jag tycker om att läsa om din historia! Fett coolt!
Hoppas inte detta lät creepy... För det var inte meningen!😂 ville bara att du skulle veta!
fridamatilda
fridamatilda,
Hahah! Det lät inte alls creep! Vad roligt att du sett mig uppträda 😍 Tack så jättemycket för de fina orden!
nouw.com/fridamatilda