Denna sommar har varit helt otroligt. Det är så surrealistiskt när jag tänker tillbaka på hela sommaren och inser att allt faktiskt har hänt. Jag hade inte alls höga förhoppningar på denna sommar eftersom att mina tidigare sommarlov princip har sugit.. Men det är svårt att beskriva hur bra denna faktiskt har varit.

För det första har denna sommar handlat om relationer. Jag har träffat nya människor som har påverkat mig på ett eller annat vis. Varje möte med en ny person är viktigt för mig eftersom att jag alltid ser en möjlighet att lära mig något eller se en chans till en vänskap som kanske kommer att vara något oförväntat eller oförglömligt. Oförglömliga vänskaper har jag definitivt fått denna sommar, trots att dom troligtvis inte kommer att fortsätta existera i framtiden på grund av att jag bor i Kenya, så är jag extremt glad att det hände. När människor sätter spår i en som alltid kommer att finnas kvar, som alltid kommer ge en varm känsla när man tänker på dem och som alltid kommer att få en att minnas, då har något otroligt uppnåtts. För främlingar som slutar som vänner, vänner som slutar som främlingar och allt i den meningen har en stor betydelse för mig. Det finns inget bättre än att umgås med folk som får en att känna sig bekväm och uppskattad samtidigt som det inte finns något bättre än att inse vilka ens riktiga vänner är.

Det är något speciellt med sommaren eftersom att inget av detta skulle ha hänt under vintern eller hösten. Alla höjdpunkter som händer på sommaren är också en förutsättning som ger en bättre tillfällen för att träffa nya människor och skapa nya minnen. Peace & Love till exempel, som är en festival i Borlänge, har gjort en del av denna sommar. Jag har nog aldrig haft så kul tre dagar i streck förut. Jag är också så tacksam över att jag fick spendera dom dagarna med det bästa sällskapet jag kunde önska mig, för utan dom människorna som jag var omringad av skulle det kanske har varit hälften så roligt. Jag och mina två bästa vänner Ida och Wilma sov över alla dagar ensamma i Wilmas hus, lagade mat, fixade oss och allt tillsammans och det var verkligen jättemysigt. Jag är också så tacksam över att jag verkligen också fick ta vara på de vänner jag har, och att jag även var med personer som jag vanligtvis inte brukar prata med eller träffa ofta men just under dessa tre dagar fick jag verkligen upp ögonen för vissa personer som annars kanske brukar vara i skuggan av mina andra vänner.

Jag har även jobbat hela sommaren och därav trodde jag inte att mitt lov skulle bli rolig, men så fel jag hade. Mitt första jobb var som feriearbetare på Borlänge kommun, där jag och fyra andra ungdomar fick arbeta med integration och ungdomsinflytande. Jag tänker inte skriva så mycket mer om det förutom att det var jätteroligt och jag fick göra saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra som till exempel vara med i radio, ha möte med politiker från kommunfullmäktige, arrangera en mini konert osv. Jag hade på riktigt världens bästa arbetsgivare, Anna och Frida om ni läser det här så är ni på riktigt de klokaste, snällaste och roligaste vuxna jag har mött <3

Mitt andra sommarjobb var på tunabyggen vilket var mindre roligt. Det var väldigt energikrävande både fysiskt och psykiskt men det hindrade inte mig från att ha kul ändå. Jobbet var 7-16 men jag hittade på saker på kvällarna och nätterna ändå. Jag visste att jag skulle jobba resten av tiden innan jag skulle flytta så jag ville ändå utnyttja den tiden jag hade till att vara med mina vänner. Innan jag skulle jobba var jag ute med mina vänner till två på natten men kom inte hem för sen tre eftersom att vi åkte vilse i skogen i Hedemora efter att vi hade varit vid ett övergivet ställe där det ska spöka hehe. Sen sov jag i två och en halv timme innan jag behövde gå upp för att ta bussen vid 6.00. Det kanske låter extremt dumt, men jag skötte ändå mitt jobb bra och fick ett fint intyg från tunabyggen;) Jag kommer ihåg att jag hatade det jobbet. Första dagen gick jag in på toan och ringde pappa gråtandes och sa att jag ville sluta direkt. Jag tror ni förstår när jag säger att jag behövde gå och plocka skräp och göra rent sophus i 30 graders värme där folk har slängt skräp överallt och det har samlats kackerlackor och gamla rester samt att det sprang en råtta förbi mig på typ en halvmeters avstånd. När jag tänkte att detta skulle vara min vardag fram tills att jag skulle flytta gav mig ren panik eftersom att jag skulle vilja spendera den tiden på många andra sätt.

Jag fortsatte iallafall att jobba i 2 och en halv vecka och jag tog på mig en annan position som yttre skötsel ansvarig då jag fick åka runt och klippa häckar, vattna blommor och trimma gräs istället. På ett sätt är jag ändå glad att jag fortsatte jobba eftersom att jag fick lära känna 2 andra ungdomar som var extremt snälla och roliga. Jag och en kille som hette Marwin fick lov att gå runt och plocka skräp en hel dag men vi hade så himla roligt. Även fast vi utförde kanske världens tråkigaste jobb så skrattade vi åt allt. Jag tror jag aldrig har haft så roligt med en person under en hel dag förut. Vi gjorde så konstiga saker och skrattade typ konstant så jag hade ont i magen och brist på syre hela tiden haha. Vi två har ingen kontakt idag men det var verkligen ett bevis på att de mest oförutsägbara stunderna kan ske på det mest oväntade tillfällena med de minst anade personerna.

Jag har ändå fått mycket lärdomar från det jobbet som att jag inte ska ge upp så lätt och att inte döma personer så tidigt. Jag har även fått testa saker jag aldrig gjort förut (menar mest använda maskiner som trimmer osv hah) och att jag valde att fortsätta kämpa trots att jag verkligen inte ville stärkte min självkänsla och min självständighet. Jag fick ett stort ansvar och förtroende av personalen och det stärkte mitt förtroende till mig själv efter varje ny utmaning som jag klarade av. Jag och en till kille fick liksom kvittera ut nycklar själva, hämta verktyg, åka och se vad som behövdes göra runt om i Borlänge och även bestämma hur vi skulle utföra det utan tillsyn från någon från tunabyggen. Personalen vart även mer och mer trevligare efter varje dag och jag måste nog säga att dom gjorde rasterna lite roligare. Förra året jobbade jag på tunabyggen fast på ett område som hette hushagen och där pratade ingen med sommarjobbarna. Men i år var jag på tjärna ängar och där var personalen så avslappnade, bjöd på glass och tårta, dom var hjälpsamma och pratsamma. Så på rasterna pratade vi mycket om skolan, mobbning, arbetslöshet och alla var även så intresserade att höra om mitt utbytesår så rasterna som egentligen bestod av 20 minuter slutade med 1 timmes rast istället. En gång somnade jag även på morgonrasten så när jag vaknade, 40 min senare, så hade min arbetsgivare köpt en macka åt mig. Trots att jag hatade det jobbet så gjorde ändå den övriga personalen det lite lättare.

Som sagt så hindrade inte jobbet mig från att hitta på saker. Jag var sällan hemma en hel dag på lovet utan jag var mest bara hemma och sov eller så var jag hemma på dagen och ute hela natten (allt som händer är mycket roligare på natten). Främst handlar det om att jag värdesätter att hitta på saker och skapa minnen så starkt. För det är stunder som denna som jag sitter och tänker tillbaka på sommaren och tänker ''shit vad jag hade det roligt''. Jag menar att det värsta scenariot för mig skulle vara att sitta och tänka tillbaka och känna att man inte har haft kul, att jag har haft en enformig vardag och haft ett jobb som jag hatade, och därför är det så viktigt för mig att inte tillåta det att bli så.

Denna sommar har jag verkligen känt att jag lever. Känslorna har varit höga hela sommaren och jag har tagit vara på varenda minut. Det har verkligen varit nästan sagolikt och nästan helt dramafritt. Jag ska inte rabbla upp varenda sak jag har gjort utan det är allt från sena kvällar med mina närmsta vänner då vi bara sitter och pratar till att springa color run i Stockholm till att åka på en liten roadtripp med kompisar.

Den 10 augusti 2018 tog var slutet för mitt lov. Mina vänner hade ordnat en överraskningsfest åt mig, dock så visste jag om det eftersom att dom inte var så smidiga på att sprida sina planer till varandra hehe. Men det vart verkligen så lyckat! Det kändes som en dröm och det kändes inte som att det var på riktigt. Det var liksom mina närmaste vänner samt vänner som jag inte har sett på ett tag men som ändå betyder mycket för mig. Det kändes även så sjukt för att alla mina vänner känner inte varandra och vissa som var där hade aldrig mött några andra personer förut men ändå så hade alla så himla roligt. Jag hade skitroligt och jag kände mig så himla omtyckt då alla var där för att se mig och säga hejdå en sista gång innan jag åkte. Den kvällen är verkligen något att minnas och jag insåg verkligen där och då att jag har världens finaste vänner och jag är så himla lycklig lottad, och den enda frågan jag ställer mig själv är vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Jag har haft en sån bra sommar och den enda nackdelen med det är att det var så himla svårt att släppa taget om det. Mitt i allt det roliga skulle jag helt plötsligt flytta och det var så tung eftersom att jag ville inte lämna. Förra året när jag kom på idén om att flytta till Kenya kände jag bara att det skulle vara så himla skönt att lämna allt. Hur skönt det skulle vara att lämna Borlänge och inte komma tillbaka. Att den dagen jag sätter mig på tåget kommer det inte finnas några tårar, i så fall bara lyckotårar och jag kommer inte att blicka tillbaka mot något, utan bara skita i allt och bara dra. Men så vart inte fallet. Jag kände hur ångesten kom krypandes när det bara vara några få dagar kvar. När jag och mina 3 vänner hade en sista tacokväll och när jag och min bästa vän satt hemma hos mig timmarna innan jag skulle till stationen.

Jag ångrar absolut inte att jag har åkt hit, men jag försöker bara få fram hur svårt det var att säga hejdå och att det var mycket jobbigare än vad jag trodde. Allt gick så fort och det känns som att flytten verkligen skedde i helt fel tillfälle. Det kändes som att livet hade mer att erbjuda i Borlänge men att jag inte skulle få chansen att ta del av det. Efter att allt har varit så euforiskt hela sommaren fick jag verkligen en dipp när jag insåg att det var över och att det aldrig mer kommer tillbaka. När pappa sa hejdå började han gråta och även då brast det för mig. Två av mina vänner var även med mig till tåget och dom stod utanför när jag skulle kliva på och då brast det ännu mer. Jävlar vad jag grät. Jag vart så chockad över att jag kände så mycket för dessa personer och för denna stad. Samtidigt som jag var exalterad över att åka var jag så ledsen över det. Ord kan verkligen inte beskriva mina känslor där och då förutom att jag var på min svagaste punkt. Hela tågresan grät jag samt på flyget. När jag såg min mamma för sista gången innan jag skulle gå in till terminalen såg jag även hur hon var tårögd, och där vände jag ryggen om och gick.

Det är så skevt att man som 17-åring flyttar hemifrån och dessutom till en annan kontinent, till andra sidan jorden. Även fast en del av mig ville stanna så försöker jag påminna mig om att hur mycket solen än skiner på hur jag hade det innan jag flyttade, så kommer hösten att komma ändå och då vet jag att jag skulle göra allt för att vara här. För så som jag mådde i höstas och vintras, kan jag inte må igen. Det är sorgligt när jag tänker på det, och jag vet att jag inte är den enda som känner så utan mina vänner som jag har pratat med om det, håller med mig. Att dom känner så när mörkret kommer, det finns inget roligt som händer, man har en vardag som är enformig och man går i en skola man hatar. Precis som mitt mardröms scenario.

Jag är extremt tacksam och glad över att vara här men det går inte att förneka en viss saknad. Saknaden över familj och vänner som är stark vissa dagar.

Här är bilder och låtar som får representera sommaren 2018 och jag ber om ursäkt för Sveriges längsta blogginlägg men jag känner för att dela med mig av detta:

Lev nu dö sen - Petter

Nobody knows - Darin

En sista gång - Albin Johnsén

Där jag hänger min hatt - Norlie & KKV

Without you - Avicii