När jag väl nu tagit initiativ att skapa en offentlig plats för mitt inre, tycks hjärnan´krocka med en vägg. Det har nog med att göra: höga förväntningar, rädsla för omvärldens tankar kring ens egna person, samt risken av att det man skriver inte kommer läsas. För vissa är förmågan att dela en bagatell; för andra en kränkning av deras introverta personlighet. Jag finner mig i mitten; en turbulent inspiration att behöva ventilera känslor. För två månader sedan skrev jag poesi nästan dagligen, som en drog att konsekvent ladda upp dikter på instagram. Vad skriver jag i dagens läge? Nästan ingenting.

Jag vaknade idag med noll planer; nog för att hoppet om en delad vinflaska kvällen innan gick i spillror, så jag drack ensam, somnade med kläder på och vaknade med andedräkt lånad av en orc från Mordor. Det är dock fel att få bilden av ett vrak; för kvällen var, i sin helhet, en befrielse från personliga rutiner. Se, nu går jag in på detaljer om gårdagen, något min blogg inte har avsikt att göra. Är det oundvikligt? Jag har aldrig bloggat förut. Sådana inlägg kan möjligen ses som fillers: när kreativiteten är död och ens poetiska anda är avtrubbad, men ändå känner för att dela, kan en historia om till exempel gräsklipperi vara nog. Jag ber att det aldrig händer.

Min design är, om min högst mattematiska kapacitet ger mig svar, fem procent klar. Något sådant, åtminstone. Profilbilden är ett år gammal. Den kommer att bytas ut. Är färgerna bra? Stilen på texten? Header...vad är en header? Google! Nej, för komplicerat, tar det sen.

Jag har egentligen ingen aning om vad jag gör, utan drivs endast av ett naturligt intresse för skriftens konst. Tur är att jag ser mitt liv som inget märkvärdigt alls, vilket drar ner narcissismen ett antal steg (småskratt). Jag har skrivit så länge jag kan minnas; tankar till dikter, poesi till låtar, starten av en roman till avslutade noveller. Hundratals odöpta textdokument går att finna på en rad hårddiskar; olästa texter hittas på dammiga papper som med tiden glömts bort i en byrå. Jag kände inte för att göra det här i morse, men lärde mig ur en bra bok några timmar sedan: handling ger inspiration som ger motivation. Istället för att invänta dagen jag startar min blogg, i väntan på motivation med andra ord, bara gjorde jag det, och sitter nu på både inspiration och motivation som inte fanns när jag vaknade med kläderna på i morse. Fantastiskt vad som görs när tummen inte sitter i rumpan.

Ni kan kalla mig Freddie, och jag har inte svaret på vad denna blogg kommer bli. Dagliga inlägg eller veckovis? Inte den blekaste. Naturbilder eller gymselfies? Shit if I know. Jag kommer inte driva en politisk blogg, tack gode gud. Sex är ju kul, men nej, inte det heller. Pojke plus flicka, snopp och hål, sen kommer ungar. Sex ed, check.

Likes

Comments