Klockan 06:20 imorse möttes jag av tre decimeter snö när jag öppnade ytterdörren. Jag tog ett stort kliv rakt ut, och kände hur snön knastrade så där härligt under kängan, som det gör när det är riktig kramsnö ute. Jag tog ett par kliv till, och flätan som höll bak håret täcktes med stora snöflingor på bara ett par sekunder. Jag vred ansiktet mor himlen, och fångade dom stora snöflingorna i munnen och tänkte, "Det här kanske blir en bra dag ändå"?!

Innan vi gick ut och jobbade, så hade vi snöbollskrig. Vi kastade på varandra. På bilrutorna när våra kollegor hade vindrutetorkarna på högsta fart för att få bort all snöfall från rutorna. Och vi skrattade. Nästan så vi kissade på oss.

Imorgon så hämtar jag min unge efter fritids. Saknade är olidlig även ikväll. Men vetskapen av att vi får kramas igen imorgon, gör att jag kan stå ut med ångesten jag känner i bröstet. Vecka två, så går vi igång med fredag till fredag. Innan dess ska vi hinna med två veckors jullov, han och jag.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Min första barnfattiga måndagen, för resten av mina 11 kommande år. 

För snart 7 år sedan så kom min pojke till världen. En snöig julaftonsmorgon gick jag, (30 kilo tyngre än vanligt), vankades med värkar. Jag minns att min mamma tjatade på mig att vi skulle åka in till förlossningen, men envis som jag är så vägrade jag innan jag fått i mig lite tomtegröt. Inte förrän efter Kalle Anka och julmaten, så lät jag mig övertalas. 01:28 den natten, så kom han. Min älskade lilla minimänniska. Klyschigt. Men innan han kom till världen så visst jag definitivt inte vad kärlek var. Han gav mig livet tillbaka, och formade om mig till en helt annan människa. Den bästa versionen av mig. Den person som jag på något sett alltid varit, men inte hittat till. Han hjälpte mig med det. Sedan dess har jag varit 100% mamma. Allt annat har fått tagit plats i baksätet, och jag har trivs med det. 

Idag, 7 år senare, så ska han börja åka till sin pappa varannan vecka. Missförstå mig rätt nu. Hans pappa är den bästa pappa man kan önska, och detta är någonting som även vår son vill. Men efter att han bott hos mig i 7 år, bortsett från varannan helg, så var detta ett väldigt betungande besked för mig. Jag är glad, fast ändå väldigt väldigt ledsen. Att neka honom pappatid är någonting som aldrig skulle falla mig in. Även om det lilla egot inom mig fullständigt vrålar, "NEJ"! 

Idag är den första dagen efter helgen, som han inte kommer hem igen, och jag har varit helt utom mig av saknad. Mina ögonlock är så plufsiga att jag har svårt att se datorskärmen, efter att ha gråtit större delen av dagen. Dagen som till råga på allt, är ledig måndag efter jobbhelg. Som jag känner just nu, så känns det som att jag aldrig kommer att kunna vänja mig vid att vara barnfattig varannan vecka. 

Så. Jag hittade hit. Bloggen. Som blir en form av ventilationssystem för mig. 


  • 22 Readers

Likes

Comments