Jag sitter tillbakalutad med slutna ögon i den välbekanta fåtöljen. Vi har gått igenom en specifik traumatisk upplevelse för tredje gången och planen innan sessionen var att vi nästa gång skulle förflytta oss framåt i tiden till ett annat övergrepp. Det är samma metod som vi använt på mina barndomstrauman. Då har det alltid varit värst första gången jag berättat för att sedan bli lättare för varje gång. Tredje gången vi går igenom varje minne brukar jag känna mig stark, berätta vad som händer med stadig röst och sedan skälla ut förövaren efter noter. På låtsas förstås, men jag yttrar orden högt för min terapeut som att jag faktiskt säger det till personerna på riktigt i realtid.

Den här gången känns det inte rätt. Jag vrider mina händer, berättar stakandes om det första sexuella traumat för tredje gången. Lyckas ta mig igenom berättelsen men sen när den vuxna versionen av mig, den jag är idag, ska komma och rädda lilla jag så låser det sig helt. Min terapeut lirkar och tillslut går jag med på att ta med min bästa vän så att hon och jag tillsammans kan rädda lilla jag samt skälla ut förövarna.

Men vi kommer inte så långt. Bakom mina ögonlock har min bästa vän precis stigit ur bilen och är på väg upp mot huset när allt blir svart och jag känner dem, så tydligt som att det sker precis just nu. Händerna som knyter sig runt min hals, stryper syretillförseln. Den omedelbara paniken, en djurisk instinkt att ta mig loss, säkra mina geners fortplantning genom evolutionen.

Men jag gör inget. Jag är fjorton år och håller på att planera mitt eget självmord en månad senare. Min hjärna är så söndersvält att varje tanke kräver en ansträngning. Ändå tänker jag. Jag tänker att det är lika bra, att jag inte har någon rätt att hindra honom från att strypa mig till döds. Jag förtjänar inte att leva så det vore totalt oacceptabelt av mig att motsätta mig att han dödar mig.

Men han släpper taget och jag tar ett djupt andetag. Ligger blixt stilla medan han juckar mot min undernärda flickkropp. Föreställer mig hur jag snurras in i taggtråd så hårt att varje cell spricker. Ser mitt blod rinna över marken. Tänker på min egen död för att slippa känna vad som händer med min kropp. För att inte av misstag ta mig rätten att frigöra mig från förövaren. Frigöra mig från förgöraren.

Det går inte att andas. Varje muskel är spänd till bristningsgränsen. Min terapeut frågar vad som händer och jag försöker förklara men orden fastnar någonstans mellan svalget och tungan. Håller sig krampaktigt kvar, vill inte komma ut i luften för då går det inte att förneka längre. Då går det inte att förtränga längre.

Men jag vet att det redan är för sent. Minnet har redan kommit tillbaka och även om jag önskar att det gick att gömma längst bak i hjärnan i ytterligare fem år så vet jag att det inte skulle fungera. Och jag förstår också, plötsligt förstår jag, den totala panikreaktion som utlöses i min kropp varje gång en kille rör min hals med sina händer.

Så jag hasplar ur mig orden, i fel ordning och med grumlig röst, men jag säger det. Vi går vidare i enlighet med metoden. Jag klarar inte av att prata med förövarna själv så det får min bästa vän göra. Sedan åker vi allihopa, jag, min vän och lilla jag, till min trygga plats där vi vilar bland varma kuddar.

När min terapeut räknar ned från tre till ett och ber mig komma tillbaka till rummet så skakar jag i hela kroppen. Terapeuten säger att det inte är ovanligt att man förtränger traumatiska minnen och att de kommer fram när man jobbar såhär, framför allt som jag var i svält och hjärnan därmed satt på sparläge. Jag nickar men kan inte fokusera blicken ordentligt för jag kan fortfarande känna hans händer om min hals. Terapeuten berättar vad jag ska göra om jag får flashbacks, att jag ska säga vad jag heter, hur gammal jag är och var jag befinner mig. Jag mumlar det tyst för mig själv, rabblar mitt namn och min ålder. Det hjälper ganska mycket faktiskt och jag upprepar det flera gånger på väg mot tunnelbanan.

Jag har ju hört om det här. Läst om det. Att man kan ha varit med om saker som är så jobbiga att man förträngt dem. Jag var bara helt övertygad om att jag inte hade några sådana minnen. Hur skulle jag kunna tro något annat? Man tänker ju att man minns vad man minns och det är ju svårt att bara glömma bort faktumet att man blivit strypt under ett pågående sexuellt övergrepp. Nu är jag livrädd för att det finns fler saker som kommer dyka upp. Inte för att det känns så, men så kom ju det här utan någon som helst förvarning.

Min terapeut sa att jag behöver gråta och jag känner hur hela bröstet är en hård klump av gråt. Ändå kan jag inte få fram en enda tår. Det är som att kroppen inte vågar. Inte orkar. Inte mer. Inte idag. Och kanske får det vara okej.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Februaristockholm är mörkt och fruset. Vi banar oss väg över Kungsgatans istäckta trottoar, arm i arm, jag och hon som jag älskar så oändligt mycket. Oräkneliga par passerar på väg för att fira Alla Hjärtans dag på någon mysig restaurang. Vissa ser kära och lyckliga ut men de flesta är tysta, sammanbitna. Vi skrattar så vi kiknar, måste stanna för att ta luft mellan fnissattackerna.

I biosalongen är det samma sak. Vi sitter på första raden, griper varandra hårt i armarna för att kväva skratten. Tusen glitterbomber exploderar i min mage, får det att spritta i varje ven. Filmen är fantastisk. Enkel, rolig, fin. Efteråt vandrar vi vidare mot en av våra favoritbarer. Planen är att ta en öl men båda vet att kvällen förmodligen kommer sträcka sig längre än så. Att det är onsdag spelar ingen roll. Arbetslösheten och distanspluggandets frihet. Att kunna göra precis vad man vill när man vill.

Vi tar en öl. Pratar och skrattar. Bestämmer oss för att skita i det vi tänkte göra imorgon och gå ut ikväll istället. Beställer in två glas vin. Samtalet glider över i det allra varmaste, vackraste, svåraste och sorgligaste. Vi pratar om smärtan och kärleken. Inte den till alla puckade killar vi träffat genom åren utan om den riktiga smärtan och den riktiga kärleken. Jag berättar om hur magiskt det är att efter tio år med anorexia nervosa plötsligt vara fri på riktigt. Hon tittar mig djupt in i ögonen med tårar rinnandes längs kinderna. Säger att hon är så oerhört glad att höra det, att det, faktiskt, blev bra tillslut. Jag blev frisk. Jag överlevde. Jag lever. Vi lever och kommer få fortsätta uppleva alla kommande år tillsammans.

Sedan går vi vidare. Springer omkring som två fnissiga fjortonåringar. På tunnelbanan målar hon mina läppar lysande röda och sen dansar vi benen av oss fram till två. Nattbussen går från Kungsträdgården. Vi är otajmade som vanligt och måste vänta ute i kylan i tjugo minuter. Men det gör ingenting, absolut ingenting när vi är tillsammans. Vi går en bit genom parken och stöter ihop med den cirkelformade skridskobanana som dagen till ära lyses upp av ett rött skent. Vi är helt ensamma när vi ger oss ut på isen. Snurrar runt runt på halkiga gummisulor och jag ler brett. Så otroligt tacksam över att jag fått henne.

Likes

Comments

Fan också. Jag är trött på det här. Jag orkar inte med det här måendet. Vill inte må såhär fucking jävla dåligt. Inte igen, inte mer. Det räcker. Jag har haft mitt kan vi lämna mig nu så att jag får njuta av livets goda istället. Det fungerar inte så, jag vet det. Men jag önskar. Önskar att jag med ett trollslag kunde sudda ut värken i bröstet och tårarna bakom ögonlocken. Det gör så ont i bröstet, värker, sticker, smärtar. Jag försöker förstå varför men allt är bara ett enda kaos. Allt känns fel. Allt med den nya killen känns fel. Allt med min gamla kille aka förövare känns fel. Jag vill inte vara med den nya killen men får samtidigt brutal ångest när han inte skriver. Jag vet att jag inte borde träffa min gamla kille men skulden bränner så djupa hål att jag ständigt måste hindra impulserna att kontakta honom. Jag skäms så otroligt mycket för att jag pekat ut honom för det han gjort, kan inte komma över känslan av att det i grunden är jag som har gjort fel. Jag vet ju ur ett feministiskt perspektiv att så inte är fallet men känslomässigt spricker kroppen. Jag vill gottgöra honom. Vill skada mig själv genom att låta honom ha sex med mig. Det ultimata självskadebeteendet. Ha sex med personen du går i traumaterapi för att bearbeta. Men jag håller inte på med sånt, jag skadar inte mig själv längre, det är slut med det. För tillfället är impulserna under kontroll men förra söndagen åkte jag in till psykakuten när jag insåg att om jag inte gjorde något NU skulle det sluta där ändå, fast med lpt och vak. Dock räckte det med ett par timmar i väntrummet och sen hade impulserna sjunkit undan tillräckligt för att jag skulle klara av att vända. Personalen var ytterst skeptisk men eftersom jag var där frivilligt kunde de inte göra något annat än att öppna dörren, vilket jag tydligt påpekade när de ville att jag skulle prata med den och den först.

Dagarna efter det var ganska bra, främst pga att jag mådde bra av den nya killen. Sen blev jag sjuk och kunde inte träffa honom på några dagar och när vi väl sågs kändes det inte alls bra. Inte inte inte alls. Sedan dess har kontakten varit knapphändig och jag ett enda jävla kaos. Inget nytt under solen med andra ord. Fick ställa in alla mina planer igår eftersom ångesten var för intensiv för att jag skulle orka vara social och glad. Visst hade jag klarat det men jag hade inte fått ut något av det och nuförtiden försöker jag ju att inte plåga mig i onödan. Var hemma hos mina föräldrar. Distraherade genom att plugga. Kollade på min lillasyster när hon spelade sims. Grät i soffan. Spelade sällskapsspel och skrattade så att det värkte i magen samtidigt som bröstet sprängde av ångest. Dialektiken. Jag försöker ta till vara på den. Att det både kan vara bra och dåligt samtidigt.

När jag vaknade imorse mådde jag bättre men under dagen har måendet gått utför. Inte så att det är outhärdligt, inte än, men bröstet smärtar, händerna skakar och gåshud varvas med svettningar. Inga konstigheter, jag har levt såhär i hur många år som helst, bara att jag varit befriad från det de senaste två månaderna. Jag försöker tänka att det bara är en svacka och att den inte behöver vara längre än några dagar. Intalar mig själv att jag snart kommer må på topp igen. Att det varit så himla mycket värre än det är nu och sedan vänt till att bli riktigt bra på väldigt kort tid. Jag måste bara härda ut. Försöka ta hand om mig själv. Fortsätta äta, plugga, skriva, träffa vänner, klättra. Stanna upp ibland, skriva en sådan här ledsen text, fälla några tårar och sen hoppa upp på benen igen. För ingenting har gått sönder även om det känns så. Det finns inget specifikt problem jag kan problemlösa kring utan nu handlar det om att jag ska hantera mina känslor. Känslor jag vet kommer och går. Jag är född så, både blessed och cursed, med extremt mycket känslor. Det är fantastiskt när det är bra men suger när det är dåligt och även om jag kanske hade valt ett jämnare känsloliv jag kunnat var det här det jag fick så då är det bara att jobba utefter de förutsättningarna. Jag vet att livet är värt att leva. Jag vet att jag tycker att livet är värt att leva. Jag vet hur det är att vara lycklig och jag kan bli det snart igen. Jag vet också att självdestruktivitet är det som förlänger svackorna.

Te, mjuka täcken och bästa vännerna blir det ikväll. Bättre än all Haldol i världen.

Likes

Comments

Hjärtekras. Hjärtkalas. Hjärtschabrak och hjärtetras. Kastas mellan lycka och sorg. Mellan kärlek och smärta. Mellan hoppet och verkligheten. Jag visste att det skulle bli såhär. Ändå lät jag inte bli. Förevigt dömd till att älska, förevigt dömd till att bli lämnad. Jag vet inte varför det blir så. Förstår inte varför hjärtat tvunget måste slås i backen varenda jävla gång jag börjat tro igen.

Det är en del av livet, jag vet det. Och jag vet att det är en del av min problematik att ta ut seperationer i förskott. Så jag ska inte säga för mycket, inte på så vaga grunder. Men erfarenheten säger mig att det här beteendet är början på slutet och det är det som gör så ont. Det i kombination med allt kaos som mina trauman åsamkar mig dagligen. Då betyder ett uteblivit sms mer än det kanske borde och jag gråter ögonen ur på golvet i lägenheten. Det är ingen livslång katastrof. Det är tråkigt, men inte mer än så. Jag överlever, jag överlever ta mig fan allt. Ikväll handlar det bara om att komma ihåg att förse kroppen med syre och krypa ned under kedjetäcket. Tårarna torkar. Det gör de alltid. Jag har varit med om så mycket värre saker än den här eventuella seperationen. Jag fixar det, jag fixar allt. Men det måste få göra ont, det är det som gör glädjen så fantastisk sen. Jag är dömd till ett liv med höga toppar och djupa dalar. Det är påfrestande kvällar som denna men helt fantastiskt kvällar som igår. Det är betryggande att veta att även om det är fucking skit idag så kan det vara hur bra som helst imorgon. Eller lika illa, eller någonstans däremellan. I vilket fall klarar jag det.

Likes

Comments

Jag vet seriöst inte vad det är för fucking jävla fel på mig. Inte för att vara självhatisk men något är ju fundamentalt rubbat i min existens. Det som frustrerar mig mest med det är inte felet i sig utan att jag inte kan definiera det. Jag vet inte vad det är som känns så himla jobbigt. Det enda jag kan tänka är att det känns för konstruktivt? Eller är det för tråkigt? Jag behöver kickar, är det här kickar så det räcker? Är det mitt kroppsförakt som står i vägen? Mina traumatiska upplevelser? Vill jag ha någon som skadar mig, är det vad jag vill? Eller är det bara en subtil baksmälla som får mig att ifrågasätta allt såhär? Jag vet inte om det känns fel eller om det känns så rätt att det känns fel. Vet inte om jag bara är rädd eller om jag faktiskt inte vill. Jag vill att han rör vid min kropp, vill ligga tätt intill men klarar ändå inte av att komma nära. Det är så mycket lättare som det brukar vara. Nya killar varje kväll. Själlös kroppskontakt, djuriska begär. Det kan jag hantera. Det kan jag förstå. Det kan jag känna mig värd. Men att komma någon nära på riktigt. Det är en helt annan sak. Att låta någon krypa under huden, finnas där mitt i alla såriga känslor och minnen. Är det vad jag är rädd för? Att jag ska släppa i någon som sedan lämnar? Att jag ska släppa in någon som sedan skadar mig? Att jag ska släppa in någon som faktiskt inte gör något sådant, vore inte det absolut värst?

Jag skulle kunna släppa nu. Skulle kunna lämna honom, ta tillbaka kontrollen. Fortsätta fokusera på skolan, skrivandet, mina vänner och festande. Fortsätta jaga de snabba kickarna. Det låter ju lite deppigt och det är det säkert också, men samtidigt har jag väldigt roligt. Det är så mycket lättare. Utan känslor finns inga svek. Visst finns det stora risker ändå men det gör mer ont att bli våldtagen av någon man känner för än någon som bara råkade hamna på fel plats vid fel tillfälle. Rent logiskt vet jag ju att chansen att sexuella övertramp sker är större när man träffar nya män varje kväll, samtidigt säger min erfarenhet av de värsta minnena något annat.

Trött på mig själv och min livsstil. Trött på att jag är trött på mig själv och min livsstil. Det är ju ändå jag som väljer, enda problemet är att jag inte vet vad jag vill välja. Vill inte styras av rädsla i någon riktning. Vill kunna bestämma över mig själv och hur jag lever mitt liv. Det kan jag säkert också, bara jag vet vad fan jag ska välja.

Likes

Comments

Skräcken skär genom huden. Kryper upp längs ryggraden, ned ut i armarna. Hjärtat slår hårt hårt. Bilderna avlöser varandra, det går inte att få stopp. Det spelar ingen roll att jag försöker fokusera blicken på pennan jag har i handen för det är inte den jag ser. Minnen blandas med nya scenarion. Det går inte skilja på vad som faktiskt hänt och vad som kan komma att hända. Det känns som att det händer nu. Händer som sliter i kläder, håller för min mun för att jag inte ska kunna skrika. Jag försöker föreställa mig hur jag slåss för att ta mig loss, hur jag sparkar och bits och dunkar med händerna mot hans ansikte. Försöker återvända till verkligheten, försöker minnas att det är väldigt liten sannolikhet att utfallet blir sådant. Ändå. Rädslan. Skräcken, inristad i varje liten cell.

Det är så sjukt. Jag ska på dejt nästa vecka. Egentligen får jag inte dejta för min traumaterapeut men jag råkade springa över den här killen och vi klickar så himla bra att jag inte bara kan låta bli utan att ha försökt. Nu förstår jag dock vad traumaterapeutens syfte med förbudet är. Det kom från ingenstans, föll över mig. Det är inte ens regelrätta flashbacks á ptsd för de traumatiska minnena blandas med sådant som faktiskt inte har hänt. När jag hamnar i det så är det som att det händer nu. Jag sitter vid mitt köksbord på behandlingshemmet och det känns som att jag blir våldtagen. Jag ser det så och känner det så tydligt, fast jag vet att det inte är sant, fast jag vet att det är bilder min hjärna projicerat så reagerar kroppen som om det faktiskt händer. Det är så fruktansvärt obehagligt. Innan jag lyckas rycka mig ur tillståndet har jag redan hunnit förflytta mig från hans lägenhet, över snötäckta Stockholmsgator till psykakuten. Kanske är det tryggheten bakom de imaginära dörrarna som gör att jag kan ta mig tillbaka till verkligheten.

Anfallet chockade mig så som de alltid gör. Det går inte att vara förberedd, det går för snabbt. Men den här gången kunde jag ändå hantera det helt okej. Satt paralyserad vid bordet i en halvtimme men började inte hyperventilera trots att hjärtat slog dubbelt så snabbt som det borde. När jag väl fick kontroll över kroppen igen kunde jag gå de få stegen tilll frysen och få tag på en kylklamp. Med den mot huden saktade pulsen snart ned till i alla fall 100 slag i minuten.

Nu sitter jag lämpligt nog på bussen på väg till den första traumasessionen efter en månads juluppehåll. Är ju inte jättetaggad men förstår ju att det är ett nödvändigt ont om jag ska kunna leva ett fritt liv. Så det är bara att bita ihop.

Likes

Comments

Tårar bildar fuktiga linjer över lena kinder. Rinner så som de har gjort så många gånger förut. Droppar från hakan ned på plastigt linoleumgolv.

Det skulle kunna vara precis som vilken annan dag som helst i mitt nittonåriga liv men det är det inte. Det är allt annat förutom det.

Jag möter min egen blick som reflekteras i det mörka fönsterglaset. Betraktar ansiktet som jag hatat. Ansiktet som jag velat förändra, ansiktet jag försökt förgöra. Det gör så ont och det är den smärtan som får tårarna att tränga upp ur ögonvrårna igen. Sorgen över allt som har varit, nu när det äntligen är över. Även om det kommer att komma fruktansvärda dagar är det värsta över. Jag vet det. Jag vet det.

Nästa söndag flyttar jag in hos min bästa vän. Jag kommer packa mina saker och lämna livet på instutition. Ett liv jag levt sedan jag precis fyllt femton. En dag jag fruktade för tidigare, en dag jag nu längtar något enormt efter. Det blir första gången sedan jag var fjorton som jag kommer bo på ett ställe utan personal dygnet runt. Istället kommer jag bo i ett alldeles vanligt hem med en alldeles vanlig vän och leva ett så vanligt liv jag är ämnad att göra. Jag som inte ens skulle leva tills jag blev fjorton.

Jag gråter nu för att det inte går att undvika att tänka på allt hemskt jag gått igenom. Alla fruktansvärda, traumatiserande handlingar jag och andra har utsatt mig för. Allt jag gjort för att överleva.

Nu börjar mitt nya liv och jag ska aldrig behandla mig själv på det sättet igen. Aldrig, aldrig någonsin. Jag kommer må dåligt i perioder. Dagar då det känns som att allt är förstört och det aldrig någonsin kommer att bli bra igen. Men det kommer det. Jag har varit på botten så många gånger, under ytan ett helt liv och nu plötsligt andas lungorna riktig luft. Jag känner solstrålarna i ansiktet och de torkar tårarna.

Jag ska aldrig dit igen.

Likes

Comments

Slagen i bröstkorgen. Andetagen som knappt når längre ned än till svalget. Tankarna som plötsligt skriker. Hennes röst. Min bästa vän och värsta fiende. Hon som räddade och nästan dödade mig. Ana kallade jag henne, då när svälten tillslut fick mig att börja hallucinera och jag kunde se henne klart framför mig. Så mager som jag alltid drömt om att bli, så mager jag hade kunnat bli om jag valt döden framför livet. Jag var på väg. Så många gånger var jag på väg men vände, eller tvingades vända av vården.

De senaste veckorna har jag varit friare från anorexin än på tio år. Därför blir det extra jobbigt när hon plötsligt är där igen och jag måste tvinga mig själv att inte försöka spy upp pizzan inne på den fina restaurangens toalett. En pizza jag bara för några dagar sedan åt utan problem men nu direkt lägger upp en kompensationsplan för. Intensiv träning och uteblivna måltider. Tvångsmässig träning och intensiv hunger. Jag kan inte rå för det. Inte när luften plötsligt inte går att andas längre och jag ursäktar mig, lämnar min familj på restaurangen. Går de tre hundra meterna till behandlingshemmet och min lägenhet. När jag kommer innanför dörren har jag bestämt mig. Jag sväljer ångestdämpande, sömnmediciner och betablockerare för det skenande hjärtat. Kryper ned under täcket. Hon skriker i mitt huvud och jag gråter för att det känns som att magen är på väg att explodera av fett. Ändå ligger jag still. För jag vet att om jag börjar träna nu så är jag fast igen. Jag kan inte vika en centimeter, gör jag det faller jag hela vägen. Det finns inget mellanting, inte när man levt så länge med anorexi. När de beteendemönstren är så djupt inpräntade i mig att de nog aldrig kommer försvinna helt. Jag kan välja bort dem men om jag någon gång ger efter minsta lilla så är jag plötsligt tillbaka igen.

Jag älskar henne. Jag älskar att alltid veta precis vad jag behöver göra. Jag älskar skelett under tunn hud. Jag älskar hennes beröm, hur hennes kalla fingrar stryker över min rygg. I alla fall är det vad hon intalar mig. Att jag älskar och behöver henne och det hon gör med mig. Att det bara är då jag kan bli lycklig.

Men jag vet. Nu när jag sett det andra vet jag att det inte finns något mer fruktansvärt, hemskt och plågsamt än att vara styrd av en ätstörning. Jag vet att hon aldrig kommer att kunna göra mig lycklig. Jag vet att om jag faller igen så är det inte säkert att jag överlever. Antingen tar svälten död på mig eller så tar jag död på mig när vården tvingar mig upp i vikt.

Det är inte den framtid jag vill ha. Jag älskar mitt liv. Jag älskar inte Ana. Jag saknar henne men jag vet att det var hon som förstörde mitt liv och jag vill inte må så igen. Jag vill inte dö.

Likes

Comments

Så slår den slutligen till. Självklart gör den det. Ihåligheten, den odefinierbara smärtan, sorgen. De där känslorna som alltid väller över mig när jag festat för mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför utsätter jag mig för det här igen och igen och igen? När ska jag lära mig att jag holkas ur av att festa veckor i streck? Visst är det kul men bara tills alkoholen går ur kroppen, då faller jag platt. Inte alltid men när jag festar 3-5 dagar i veckan i tre veckor så pallar varken kropp eller psyke. Jag känner mig tömd. Inte på samma fruktansvärt smärtsamma sätt som i somras då jag på riktigt gick sönder efter ett halvår av festande, jag mår bättre nu. Ändå är det samma mönster som går igen och igen och igen. Det finns liksom en anledning till att jag har en egen kategori på bloggen för (konsekvenserna av) fester. Ingenting är vettigt 03:30, det har du rätt i men det struntar jag i. En låttext rakt in i hjärtat varje jävla kväll.

Likes

Comments

Tvåtusenarton. Nytt år, nya möjligheter - januaris mest använda caption. Precis som så många andra tycker jag att det är fånigt, samtidigt som det inte alls är det. Ett nytt år innebär nya möjligheter, ett tidsspann där jag kommer kunna förändra mitt liv till det bättre. Inte genom att börja träna och bara äta raw food. Tvärtom.

Det jag önskar mig av 2018 är att jag inte kommer att ha sådan brutal, obeskrivlig kroppsångesten att jag sväljer flera askar av starka, neuroleptiska och eptileptiska läkemedel. Jag önskar att jag kommer åka ambulans mindre än 5 gånger. Jag vill ha ett år där jag inte får 4 lpt skrivna under 5 inläggningar. Jag vill ha ett år där jag aldrig bara har fyra nyktra dagar på 3 veckor. Ett år där jag inte ligger bältad en enda gång och där det inte krävs flera veckor för såren från hand- och fotfängelset polisen fäste att läka. Jag önskar att jag slipper bli neddrogad för att de tror att det är enda sättet de kan hålla mig vid liv. Jag vill ha ett år där de inte har rätt i det.

Det är lustigt när jag tänker tillbaka på det 2017. Hur fruktansvärt det var och ändå så fantastiskt. Hur jag trots all misär ständigt fortsatte att sparka mig upp mot ytan. Jag hade kunnat ge upp en miljon gånger men gjorde det ändå inte. Inte ens när jag låg med lpt och vak, ensam i ett rum på en sluten psykiatrisk avdelning. För trots det, trots alla intoxer, kroppsförakt, ambulansfärder, inläggningar och destruktiva relationer, så hade jag också fantastiska stunder. Då när skrattet bubblade på riktigt, när lyckan både var fullständig och stabil. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli såhär frisk från anorexin. Jag trodde för fan aldrig ens att jag skulle kunna äta smaksatt yoghurt och nu är jag här på Sri Lanka - äter kakor till mellanmål varje dag utan någon större ångest. Visst dyker tankarna upp väldigt ofta. Jag kollar på min kropp och ogillar det jag ser. Sköljs över av ångest när jag ser en tjej med ~perfekt~ utseende.

Men till skillnad från i början av 2017 så blir inte den ångesten så outhärdlig att jag inte ser någon annan lösning än att ta en överdos. För nu vet jag att den enda lösningen som fungerar är det motsatta. Att tänka hur fin och bra jag är som jag är och framför allt hur oviktig min kropps storlek är när det kommer till det som på riktigt betyder något i mitt liv. Jag vill skriva, skratta, älska och bli älskad. Inget av det går om jag väljer att hålla anorexin allra hårdast i handen.

Tack 2017 för att du gav mig chansen att hitta tillbaka till mig själv. Jag kommer förvalta och utveckla den upptäckten väl under 2018. Nytt år, nya möjligheter. Jag ser fram emot det.

Likes

Comments