Bokrecension #53 - Fredrik Backman

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman

Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård. Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets allafrågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Min recension:
När jag hittade denna boken på min ljudboksapp lade jag till den i listan över "att läsa" direkt. Så fort boken jag höll på med var slut startade jag denna och såg fram emot att lyssna. Jag kan inte säga att den var dålig, absolut inte. Väldigt tänkvärd och sorglig då jag tror att många äldre personer går igenom samma sam som farfar. Det måste vara jobbigt att veta vad som komma skall, att acceptera att allt förändras. Men jag tyckte samtidigt att den var lite rörig. Har hört att Fredrik Backman är en hejjare på att skriva och det kanske han är, han fångade mig dock inte med denna boken. När man googlar den står det att boken inte på länge kommer lämna läsaren men det blir dock inte så för min del, även om det är en fin historia. Man kan dock inte gilla allt!