Tiodygns hälsoprognos, tack!

Nu är vi där då vintern snart, förhoppningvis, sjunger på sista refrängen och det varma vårvädret är i annalkande.

Synd tycker de som älskar vintern, fantastiskt tycker de som längtar efter vår och så är det vi mänskliga barometrar. Vi som tycker att vädret svänger mer än en otroligt berusad människa på väg hem från en blöt utekväll.

Vi som klär på, klär av, klär om. Anpassar, försöker hänga med och förebygga.

Vi som får ha långkalsonger trots att det är plusgrader och vi svettas, vi som pressar på oss ortoser under allt detta, vi som minutiöst måste försöka planera för något som kan ändra sig precis när som helst - helt utan förvarning.

Vädret är en sådan sak vars förändringar jag inte rår på att försöka svänga med i.

Men medicinering är, förstås. Men alltid? Nej!

Ibland är det precis sådär som när du kommer hem, kissnödig så du ser ubåtar, springer in på toaletten och lättar på trycket för att strax inse att allt papper är slut. Trots att du skrivit 'toalettpapper' på inköpslistan och gått förbi hyllan med toalett- och hush¨ållspapper de tre senaste gångerna du var till affären.

Precis så är det med mediciner också. Du vet att de är på väg att ta slut eller att effekten är på väg ur kroppen, men det lyckas smyga ur dina tankar precis hela tiden. Hur mycket du än försöker komma ihåg och påminna dig själv. Ibland får du bara en smärttopp, med kraft utan dess like, och det tar dig allt ifrån en millisekund till en god stund innan du kopplar. Just det! Fan! Apoteket ju!

Sen har vi det här med andra människors förväntningar, frågor, funderingar, förslag. De fyra F'en.

Låt mig bara börja med att säga att det, ifrån säkert 80% utav er, är en god intention bakom - harmlöst, ni bryr er genuint!

Men det är svårt att hela tiden vara beredd på att ge alla i sin omgivning någon slags prognos, en fysisk prognos. Ibland vet jag inte hur det är om en timme, en vecka eller om en månad. Ibland kanske jag kan ha en aning om vad som väntas.

Samtidigt som jag någonstans känner mig skyldig att förklara mig då jag är det där svarta fåret som samlar osynliga diagnoser, som kastas mellan läkare och mellan medicineringsplaner, som är den där som ringer mitt i natten och sjukanmäler sig trots att det framstår som totalt omöjligt för andra hur en inte kan förutspå sin framtida health status.

Min kära Marcus gjorde en sammanfattning om hur bra, trots den tunga arbetsbelastningen och växlande vädret på senaste, jag och min kropp hanterat detta. Att jag faktiskt klarade en delad tur, ett kvällspass och två helgpass i följd - utan att sjukskriva mig.

Och visst är det så! Sedan plåstren presenterades för mig har smärtan och dess toppar kunnat kapats på ett helt nytt sätt.

Om jag är smärtfri? Nej. Och det kommer jag sannolikt aldrig att bli, det hör till mina diagnoser. Men jag har inte, på en otroligt lång tid, varit till akuten för att jag inte kunnat gå eller fastnat i en kramp. Hur bra är inte det? Hur bra som helst!

Däremot så tog energin slut, medicinen gick med största sannolikhet sakta ur kroppen och en tuff period tog ut sin rätt idag. Jag kämpade mig igenom två möten och ett halvt arbetspass. Och tro mig när jag säger kämpa, för jag gör allt för att det inte ska synas eller märkas och det är ofta det som gör att energin helt dräneras till slut.

Till slut fick det vara nog, även för en våghals som jag. Det blev första bästa buss hem, av med smink, ner under täcket och på med lugn musik. Inga måsten, inga krav, ingenting att göra av med energin på. Bara ladda, samla kraft och vila.

Om några procent kraft återkommit till i morgon kanske till och med en tur till apoteket vore på sin plats!

Har jag förresten berättat att jag får dagliga påminnelser om vilken kämpe jag är? Det får jag. Likväl som jag får de där påminnelserna om att det är läge för en paus. Heja-vimplarna viftar alltid för mig och det är så himla viktigt. Det betyder allt.

Tack Älskling!


  • 157 visningar

Gillar

Kommentarer