Sirener och blåljus.

Min vardag, Tankar & känslor

Hej fina ni! Hur mår ni? Jag hoppas att ni alla har haft en underbar Söndag och att ni har myst ordentligt med familj och vänner. Tredje ljuset i staken har tänts och dagarna fram till jul blir allt färre, -snart kommer Tomten! ❤🎅❤

Vår 3:de Advent blev allt annat än lugn och harmonisk! Efter att ha jobbat fram till 14:00, kom jag hem till en glad liten fyrklöver och nylagad mat. Efter ett tag blev Melanie alltmer hostig och hängig, tempen låg på 38.5 och hon ville bara sitta i min famn. Jag satt med henne i min famn i närmare 2 timmar, -fortfarande med arbetskläderna på. Hennes andning blev alltmer påverkad och efter alla år med Kewin och hans allvarliga Astma ringde varningsklockorna direkt. Jag ringde 1177 eftersom Melanie nu hade indragningar vid både nyckelbenet och halsgropen och hennes lilla mage fick kämpa för att liksom pressa ut luften i utandningarna. Då det är ganska allvarligt med andnöd rent generellt så blev vi direkt skickade till barnakuten i Linköping och inte till jourcentralen i Motala som man annars blir.

Vi tog med oss det viktigaste, klädde på Melanie och satte oss i bilen, -jag satte mig bak för att hålla lite koll på Melanie. Väglaget var katastrofalt, -riktigt halt, mörkt och det snöade kraftigt. Vi tog det så lugnt vi kunde men jag märkte på Melanie att hon snabbt blev sämre. Indragningarna blev djupare, hostan värre och andningen allt tyngre. Jag pratade med min lilla tjej och försökte få henne att må så bra jag bara kunde, -jag sjöng och försökte fördriva tiden på bästa sätt. Plötsligt märker jag hur allt förändras drastiskt! Melanie blir kritvit i ansiktet, läpparna blir blålila och hennes andning blir ÄNNU tyngre. Hon hostar så hon nästan kiknar och i hon blir ledsen, hennes ögon såg plötsligt panikslagna ut för att i nästa sekund börja rulla bakåt på henne. Jag skakade om henne, ropade hennes namn och gjorde allt för att hålla min lilla älskade unge vaken samtidigt som jag kastade mig på luren till 112. Så rädd som jag var där och då, är extremt längesen jag var! Varenda cell i min kropp frös till is i ren skräck, -hon får bara inte tappa medvetandet!! Med en ambulans som kom för att möta oss, kastade vi oss ut ur bilen och fick ut Melanie i friska luften i hopp om att det skulle hjälpa att hålla henne vid medvetande.

Långt bort hördes ambulanserna sirener och inom någon minut kom dom fram till oss, -minuterna från samtalet till 112 och till dess att ambulansen kom kändes som flera timmar!!

Vi blev direkt hänvisade in i ambulansen och Melanie fick både Betapred, inhalera Ventoline och syrgas. Hennes puls var skyhög och hon syresatte sig dåligt och ambulanspersonalen bekräftade det vi redan förstått, - Melanie hade ett pågående, kraftigt Astmaanfall.

Efter ännu en inhalation i ambulansen och Melanie kändes mer stabil, började vi åka vidare mot US i Linköping och Ralph kom efter i bilen. 1 barnläkare, 1 överläkare och 2 specialist sjuksköterskor väntade på oss när vi kom och väl på plats inne på barnakuten fick Melanie ännu en inhalation då Astmaanfallet var kraftigt och inte riktigt ville ge med sig. En mycket noggrann undersökning av henne genomfördes och bortsett från sin andnöd är Melanie tack och lov en frisk liten tjej. Så skönt! Dock hade hon fortfarande hög puls och andningen började låta mer påverkad igen. Ännu mer inhalationer och vi fick en genomgång av Melanies nya mediciner hon ska ta hemma var tredje timma dygnet runt ett tag framöver. Vid minsta lilla tecken på förkylning eller annan infektion ska vi påbörja medicinering direkt och en remiss till Allergicentrum har skickats för vidare, djupare utredning av Melanie och hennes Astma.

Efter några timmar fick vi tillslut börja röra på oss hemåt, trots att Melanie inte var helt 100% tack vare att läkarna hörde att framförallt jag är extremt insatt i allt som rör just Astma och dess symptom, varningssignaler, mediciner osv. Inget ont som inte för något gott med sig, för nog finns det roligare ställen att vara på än sjukhuset!

Väl hemma gav vi Melanie en sista inhalation med Ventoline enligt läkarnas ordination inför natten och sen dess har hon faktiskt sovit lugnt och tryggt i sin säng bredvid tvillingsyrran ❤

Vilken fruktansvärd erfarenhet rikare vi blev ikväll, -jag har så hemska erfarenheter av allt som rör Astma och andnöd både från min mammas åtskilliga Astmaanfall under min uppväxt och Kewins alla ambulansresor då han inte fått luft under sin barndom. Nu känns det som allt helvete börjar om igen, eller rättare sagt det är en otrolig rädsla jag har, -att Melanie ska bli lika sjuk. Eftermiddagens händelse i bilen var bland det absolut värsta jag upplevt, -att se sitt lilla barn "försvinna" och inte få luft! Den synen och känslan önskar jag inte min värsta fiende och jag är evigt tacksam över att både Ralph och Melanies syskon slapp se henne sån. Det var fruktansvärt och något jag kommer bära med mig hela livet.

Jag är otroligt tacksam över att allt trots allt slutade bra för vår lilla tjej och även passa på att ge både ambulanspersonalen och teamet inne på barnakuten ett stort tack för ett fantastiskt bemötande och omhändertagande av oss alla tre ❤

På vägen hem satt jag och Ralph helt tysta i bilen, Melanie somnade och jag tror luften liksom gick ur oss lite. Mina tårar rann, -både av rädsla för hur illa det faktiskt hade kunnat gå för vår lilla tjej men oxå av ren och skär lättnad över att allt trots allt slutade så pass bra ändå. Man vet så otroligt lite om livet och vad vi har framför oss och tur är nog det men något jag tror att vi alla behöver bli bättre på är att ta vara på varenda dag som om det vore den sista. Vi ska visa och tala om för våra nära och kära hur mkt dom betyder för oss så ofta som möjligt och inte låta sånt vänta.

Ingenting är ju viktigare än dom vi älskar, eller hur? ❤

Var rädda om er och varann!

❤Stor Kram Till Er❤

Gillar

Kommentarer

Jennifer
Jennifer,
Usch vilken hemsk upplevelse! Vilken skräck att se sitt barn bara försvinna.
Stor kram till er
Majsan
Majsan,
Vad skönt att det gick bra. Det är en mardröm att se sitt barn så dåligt. Vår flicka blev jättedålig när hon var 13 månader. Syresatte sig dåligt och bara hängde i mina armar. Ambulans till stora sjukhuset med RS-virus varning. Isolerade men det var en rejäl övre luftvägsinfektion. Efter det fick hon förkylningsastma som i sex sjuårsåldern växte bort. Nu är hon 11 och piggelin.
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229