"STANNA PÅ DEN SIDAN"
Det slår mig. Det slår mig hur välsignad jag är.
Jag är utskriven. Jag är hemma. Jag funderar.
Jag tänker på att livet kan bli lyckligt. Jag bor i en fantastisk lägenhet som inte rymmer någon rädsla. Jag tillåter mig själv att drömma och allt ont glömma. Jag har en kropp som är helt fenomenal, som tillåter mig att skratta, känna, smaka, se, ge, be & le. Jag har en framtid som rymmer så mycket fint. Jag kommer att få resa. Jag har äran att få plugga vad jag vill. Jag har en förankring - i mig själv, i mitt hem & i mitt liv.
Jag har mat på bordet. Jag äter och tycker det är gott. Jag har kläder att sätta på kroppen och förmåga att reflektera när trakasserier kommer på besök från knoppen. Jag har så många fina vänner till syskon, som bygger upp & som hjälper mig att det onda riva ner. Jag har människor som aldrig gett upp på mig, trots att de borde gjort det för länge sen. Jag har blivit fångad av människor med frihet.
Jag har fått möta så många fina människor i vården, som stöttat och som tröstat. Idag sa min läkare till mig "Du tillhör dem som går framåt. Stanna på den sidan." & JA, efter X antal år har jag nu fått nog och tillhör nog dem som faktiskt går framåt. Och här tänker jag stanna, för här slår det mig.
Det slår mig att livet kan bli lyckligt. Det kan verkligen det.