Det slår mig. Det slår mig hur välsignad jag är.

Jag är utskriven. Jag är hemma. Jag funderar.

Jag tänker på att livet kan bli lyckligt. Jag bor i en fantastisk lägenhet som inte rymmer någon rädsla. Jag tillåter mig själv att drömma och allt ont glömma. Jag har en kropp som är helt fenomenal, som tillåter mig att skratta, känna, smaka, se, ge, be & le. Jag har en framtid som rymmer så mycket fint. Jag kommer att få resa. Jag har äran att få plugga vad jag vill. Jag har en förankring - i mig själv, i mitt hem & i mitt liv.

Jag har mat på bordet. Jag äter och tycker det är gott. Jag har kläder att sätta på kroppen och förmåga att reflektera när trakasserier kommer på besök från knoppen. Jag har så många fina vänner till syskon, som bygger upp & som hjälper mig att det onda riva ner. Jag har människor som aldrig gett upp på mig, trots att de borde gjort det för länge sen. Jag har blivit fångad av människor med frihet.

Jag har fått möta så många fina människor i vården, som stöttat och som tröstat. Idag sa min läkare till mig "Du tillhör dem som går framåt. Stanna på den sidan." & JA, efter X antal år har jag nu fått nog och tillhör nog dem som faktiskt går framåt. Och här tänker jag stanna, för här slår det mig.

Det slår mig att livet kan bli lyckligt. Det kan verkligen det.

Rubriken är en av mina största utmaningar, men också en livsvärdering som jag försöker anamma. Tänkte lite på mål & hur man kan bryta ned något så viktigt när det är sådär förbaskat svårt.

MÅL (vad behövs göras för att jag ska agera efter denna värdering):

- Sluta se den som ett objekt & istället som en gåva.

- Sluta jämföra mig med andra.

- Att lyssna till MIN kropps signaler & tillfredsställa den, oavsett vad andra tycker, gör eller känner.

- Försöka förstå att jag inte behöver känna mig bekväm eller tycka om den för att kunna acceptera den.

DELMÅL (konkreta tillvägagångssätt för att nå mitt mål):

- Säga bra saker till den varje gång jag duschar eller kollar mig i spegeln.

- Att varje dag tacka den för vad den gör för mig.

- Ge den den energi som den behöver.

- Om jag jämför mig, ifrågasätta varför jag gör det & vad jag vill få ut av det.

Varför?

För att jag tror att vi behöver acceptera för att kunna hantera. Vi behöver inte vara proffs, för det handlar inte om att vi alltid ska känna oss så otroligt vackra, bekväma & tillfreds - det är ouppnåeligt. Det handlar om att acceptera att vi inte kommer att göra det & på så sätt kunna uppleva någon slags sinnesro. Jag är ny på fenomenet, men har redan förstått att acceptansen kan ta oss till en nivå som våra känslor aldrig tillåter oss att nå.