Angkringan är ett slags matställe som är populärt i Indonesien. Det är oftast en vagn som fungerar som en slags rullande restaurang. Det mest liknande motsvarigheten i Sverige är nog korvgubbe, men utbudet är i regel mycket större. Det brukar serveras diverse nudelsoppor med ägg, kycklingfötter och tarmar, rispaket som heter katt-sushi (eftersom de är så små så de skulle fungera att mata katten med, brukar vara en bit fisk i dessutom mjau) och dryck som kaffe, iste eller pulvermilkshakes.

Det är ett ganska soft fenomen och brukar fungera som en fattigmans bar. De är ofta öppna kvällstid och många dröjer ofta kvar för att hänga och käka tarm. Jag är sjukt trött den europeiska modellen: gå ut jättesent och drick öl i en bar med musik för hög för att kunna samtala normalt. Det är dyrt, ohälsosamt och allmänt sämst.

Har funderat på att starta ett eget angkringan i Sverige. Känns som en bra business model. Väldigt liten insats behövs och det är låg risk. Bara att bygga en matvagn och hitta några ställen man får stå på. Dessutom ingen dyr lokalhyra eller liknande och jag behöver bara gå ut och jobba när jag känner för det. Däremot är jag rädd för den svenska byråkratin och eventuella tillstånd jag måste söka för att få servera mat eller öht hitta ställen att stå på. Känns som att man måste gå en kurs som är liiite för lång och med för mycket onödigt trams som egentligen är ämnat för någon exemplariskt usel människa som inte ska göra sjuka självklara fel. Typ lägga bajs i maten. 

Funderar på vad som ska serveras i ett svenskt kontext. Jag tycker det kan vara nice när man är på klubben att gå ut en sväng till en korvgubbe och få lite körv i magen, men hur fett vore inte en billig skål nudlar? Ska man glo runt på sådana där korta matlagningsvideos och välja ut några gulliga instagramvänliga rätter? 
Ska jag satsa helt på priset och använda billigaste råvarorna och kanske rentav ha en lite sunkig framtoning? Eller ska man försöka göra en hipstergrej av det hela och kanske göra nudlar själv från grunden och sånt? HMMMMMM.

Hade ingen egen bild på hur de ser ut men här är en från wikimedia commons:

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Min syster lurade mig att beställa skor på nätet för första gången för det var gratis retur, så jag tänkte att det inte kunde skada. Så värt med fri retur? Synd att jag inte har modebloggarambitioner för isåfall skulle jag beställa hem allt dyrt och snyggt jag hittar, fota supermycket, upp på instagram, skicka tillbaka allt, repeat repeat tills jag blir sponsrad och får grejerna gratis i vilket fall. 

Det var ett par vita sneakers iallafall och de ger mig beslutsångest. Har egentligen nosat på lite stiligare skor för att de är lättare att balansera med ens övriga kläder. Min idealstil ska vara motsägelsefull och skrika identitetskris för alla andra försök att uttrycka mig vore att ljuga. Därför måste alla variabler i formeln alltid landa där jag är, annars går det inte ihop.

Finskor + finkläder = jag leker VD och har mindrevärdeskomplex.
Finskor + sport = jag idag.
Sneakers + sport = min juggepappa
Sneakers + finkläder = det jag måste bli om jag behåller skorna???

Det är iallafall ungefär så jag tänker. Det blir alltså en invertering av min stil idag och det är helt outforskat område för mig. Kanske är nyttigt? Vet inte hur det ska gå till. Är kanske sneakers och polo en bra kombination?
Problemet är också att sneakers + finkläder kan landa lite på den typiska stockholmsuniformen. Jag tycker inte om uniform.


Och över till något helt annat: jag har ääääntligen tentat av kursen i epistemologi och vetenskapsteori. Så skönt att inte plugga 100% + jobba. Nu ligger jag bara två månader efter i övriga kurser :)))

Nu börjar det bli dags att välja vad jag vill göra i höst. Har sökt en del kurser, men jag känner att den livsprincip jag följt, att satsa hårt på för små delar av för många drömmar jag har och alltså läsa EN delkurs i filosofi, EN delkurs i ekonomi, etc och jobba, är frustrerande. Just nu känner jag nog att jag borde åta mig mindre och satsa stenhårt på en rolig sak och en vuxen sak och nöja mig med det. Jag vill jobba som begravningsentreprenör i höst och typ skriva radiositcom. Punkt.

Men.... men men men.... kan man kanske klämma in någon liiiiten kurs också?, säger en röst djupt inom mig.

Klart man kan, svarar någon idiot.

Undrar om det finns något ordspråk för typ hjärtetid och stjärtetid.


EDIT:

För lite bilder på min blogg, så här kommer en illustration av hur min idealstil alltså ser ut. Typ som en sån där vika-tecknings-gubbe man ritade i grundskolan: 

Likes

Comments

I min stad för tre år sedan hade vi ett konstprojekt med modifierade sittbänkar runt om i staden och vid Resecentrum fanns en som inte var rak utan bågformad uppåt. Jag vet inte exakt hur mina tankegångar gick då, men jag kände mig ganska nere och behövde göra något tramsigt. Det händer ibland att jag känner att måste göra något dumt bara för att påminna mig själv om att det inte spelar jättestor roll om folk tycker att man är dum i huvudet. Det kanske går att jämföra med att hoppa ner i den kalla sjön istället för att långsamt och plågsamt vada ner för då kan man simma fritt därefter. Så en kväll fick jag spontant en idé och satte mig med ett metspö och en banan som bete och fiskade i tomma luften. Jag hade ingen egentlig tanke bakom det hela, utan ville mest se vad som händer. Vad skulle hända liksom och hur skulle folk reagera? Kunde det bli ett trevligt minne av kvällen kanske?

Jag satt där ganska länge och det hände inte särskilt mycket. Några få skrattade med eller åt mig, jag undrade vad jag ens försökte uppnå och frös för det var december. Jag var lite nervös, för jag förstod ju att det kanske var lite provocerande om en idiot metar med en banan mitt i resecentrum. Framförallt var jag dock rädd för att någon skulle tycka att jag inte var ascool.

Efter ett tag kom iallafall ett par fram till mig.

- Ursäkta, är det något socialt experiment du håller på med eller vad gör du? frågade de.
- Jag är faktiskt inte säker, svarade jag.

Sen snackade vi och de berättade bland annat att de håller på med teater. Jag fick inte ens stryk eller något. Kan spoila direkt att jag inte fick det på hela kvällen! Det var bara socialt och trevligt. Efter ett tag kom en jättesöt utbytesstudent fram och frågade vad vi pysslade med på engelska (jag fick hennes nummer sen också 👍). Då drog de första två sig tillbaka, men innan de stack tog den ena den här bilden:

Observera bananen i nedre högra hörnet!

Sen hörde jag aldrig mer från dem. Härligt. Typiskt fucking livet. Man kan ha världens jävla moment med främlingar och bara känna sig lite mindre ensam i universum, men tror ni det är något man får behålla? Nej, självklart inte. Allt bra som händer måste man snart lämna bakom sig. Om det är något jag vill att ni bär med er från min blogg så är det att livet bara är ett ögonblick, ingenting är beständigt och vi alla dör ensamma.

Ja eller vänta, nu blir jag osäker. Öh, hur fick jag då tag i fotot? Juste! Berättelsen hade en liten twist kvar. Bra att ni är uppmärksamma.
Han som tog bilden la upp den på facebook och skrev typ "roligast idag, en kille på rese metar med banan". Jag var ju inte vän med honom på facebook så det såg jag inte, men två år senare började min kompis med teater och blev vän med honom, och för någon vecka sen delade teaterkillen bilden igen på facebook. Då såg min kompis det och taggade mig. Nu hade ju jag också börjat på den teaterkursen, och när vi hade julavslutning kände jag igen honom och hälsade. Cirkeln var sluten.





Likes

Comments

Jag bad min syster och hennes pojkvän om något random ord att tänka på. Det blev fönsterruta.

Man säger att ögat är själens spegel. Vilket är ganska konstigt. Det är ju inte som att jag speglar mig själv när jag stirrar i någons ögon? Borde snarare heta att ögat är själens fönsterruta. Eller ännu bättre, ögat är själens ytterdörrskikhål. Man ser ju ut väldigt mycket och ser in väldigt lite. Hur djupt man än stirrar in i någons ögon så ser man bara tillräckligt för att se om det är någon hemma.

Skulle dock kunna vara en sån där envägsspegel man har i förhörsrum på typ CSI. Jag behövde kolla upp såna för jag visste inte vad de heter på svenska. Först tänkte jag att man inte kunde se igenom såna speglar från ena hållet pga svartmagi, men jag hade bara nästan rätt.
Snabb quizfråga: Om man vänder på en envägsspegel, blir det tvärtom då och den förhörda ser CSI-gänget bakom skärmen?
Snabbt svar: NEJ!!!
Ni vet när man sitter på spårvagnen (om ni inte vet blir jag glad för då har jag läsare från utanför min hemstad) en kväll när det är kolsvart ute och man febrilt letar efter någon punkt att stirra på som

A) inte förvrider ens nacke så man ser ut som en uggla/tjejen från exorcisten , och
B) inte förvandlar spårvagnsfönstret till en creepy matchmaker åt mig och Bosse 45,

då är det är samma fenomen som i förhörsrummet. Det är väl upplyst i ena rummet och väldigt mörkt i det andra. Då är jag plötsligt väldigt nöjd med att ögat skulle vara just själens (envägs-)spegel för det innebär ju att ni måste vara lika mörka som jag inombords för att kunna se mig. 

Godnatt. 

Likes

Comments

Jag har aldrig bloggat förr och har ingen aning om hur man gör, men jag tror att det bästa sättet att komma igång med en ny kreativ form är att bara sätta igång och spotta ut uselt material och lita på att snart blir det bra. Ibland är kvalitet som en bieffekt till kvantitet. Förhoppningsvis den här gången också :<
Jag gillar en skrivövning som heter object writing. Då tar man ett random ord som känns bra, sätter en timer på 5-10 min och sedan skriver man ner allt man kommer på som har med det ordet att göra. Här är några saker jag under stress kommit fram till om det otroligt spännande ämnet materialet bomull. Varsågoda.

BOMULL!!!
Direkt när jag tänker på bomull först tankarna till t.ex mjukhet, ömhet och renhet. Mjuka bomullstussar och hudvård. Snygga basic-plagg som inte kostar skjortan. Kanske inte guds avbild, men en avbild av något en gud skulle sitta på iallafall. Sån där himmelsbomull, ni vet?

Bomull är fantastiskt! Det är faktiskt raka motsatsen till sin onda tvilling: stålullen. Svart, svår och grov. De utför liknande jobb för de är två sidor av samma mynt, men stålullen liksom slår ett slag under bältet. Tar till fulknep. Den repar wokpannan och nonstick-ytan förgiftar ens mat. Jag vill säga att den är textilvärldens svarta får, men sen slår det mig att den inte ens hör hemma där. Bomull däremot gör allt från high fashion till low-key hushållsarbete. Ödmjukt och folkligt! Inte som den dräggiga stålullen. Nej, usch och fy för den! Mitt hjärta klappar för bomullen i sin renhet, skönhet och ärlighet.

Eller vänta nu, ärlighet? Plötsligt förs tankarna till ett land i periferin. Jag tänker på bomullsfält i u-länder, dåliga arbetsförhållanden med basic-plaggens industri i fronten. Bilden börjar förändras. Bakgrundsmusiken blir dramatisk. Shit, nej, kan det verkligen vara så? Är bomullen en..

EN FUCKING FALSK SLYNA?
Allt pekar på det.
Alldeles för länge har vi blivit duperade av bomullens oskuldsfulla fasad, men det fick vi bittert äta upp. Nu kanske man tänker, "men är verkligen stålullet så mycket bättre? Det är väl knappast godhjärtade altruistister som står för produktionen där?" Och nej, det kanske stämmer, MEN STÅLULLET ÄR IALLAFALL INTE OÄRLIG OM DET!


Slutsats: Bojkotta bomull. Klädkedjor borde börja producera kläder av stålull istället för att slösa tid på saker som "klädmaktsordningen" och lite svinto i ansiktet kanske hjälper mot finnar iallafall. Jag menar att dutta alkohol med bomull har ju aldrig fungerat ändå?
Stålull for life.

Tack för att ni läst min blogg <3
Jag hoppas att ni lärt er något som ni kan bära med er och att vi syns snart igen hihihi

OBS: jag är inte sponsrad av Svinto
(men blir gärna!!! ni på svinto om ni läser det här, hör av er!!! tack på förhand)

Likes

Comments