Startade dagen med en prommis med sambo och hund, super mysigt! Älskar att starta dagen med en promenad, hur ser er dröm morgon ut? Efteråt skjutsade jag Tobbe till jobbet och jag fortsatte in mot stan, skulle nämligen köpa en julklapp som idag var på 50% på Kicks. Kan vi bara ta en sekund och tänka på Kicks julkalender?! Den är ju helt jävla amazing, ursäkta språket haha.

Kom hem för kanske 20 min sen, har slagit in lite julklappar och nu sitter jag i soffan och tittar youtube, bääästa som finns! 

Likes

Comments

Några av mina tatueringar,, absolut inte alla hehe! Vad är era åsikter om tatueringar? Har ni någon eller någon ni jääääätte jäääätte gärna vill göra?! Skicka bild, vill så gärna se! :)

Likes

Comments

Godmorgon! Första december idag och det gör mig så glad, idag eller snarare ikväll startar min 7 dagars jobb vecka. Känns tungt, längtar så till att få börja plugga och göra nått jag tycker om istället för att slava på en arbetsplats där jag inte längre trivs. Ni får ha de bäst!

Likes

Comments

HALLÅJ, på dagens morgon promenad tränade vi på att stanna och vänta. Det gick jätte bra. Är så kul att se alla framsteg som hon gör. Kommer att öka svårighetsgraden eftersom. Har även börjat öva på att stanna inomhus utan koppel vilket också har gått bra. Super skoj!

Nu blir de frulle och sen jobb, ha de!

Likes

Comments

Kring tio på morgonen satte vi fart mot Skellefteå där Guzzi senare skulle anlända med flyg. Vi gick på lite affärer och stanna för lunch på Taco bar, mums! Klockan började närma sig 16.00 så vi begav oss mot flygplatsen, planet blev försenat två gånger och spänningen blev helt olidlig. Allt vi ville var att få träffa våran hund. Tillslut landade planet från Spanien och vi fick möta upp hon som kom med Guzzi i väntan på att Guzzi själv skulle anlända. 

Till sist kom dom ut med buren, en glad, men försiktig och trött liten (eller egentligen inte jätte liten) kikade fram bakom gallret och vi blev kära. Vi gick ut med henne en stund för att hon skulle få vänja sig lite med oss och miljön, hon fick vatten och vi mös på ett tag. Innan vi packade in oss i bilen igen och satte fart mot Luleå. 

Hon somnade som en stock hela vägen och inne i lägenhet sniffade hon runt förbrillt och luktade glatt på oss. Vi kastade lite boll eftersom hon älskar tennisbollar sen satte hon sig för att kissa och bajsa. Sötaste Guzzi. En spännande resa som väntar! ​

Likes

Comments

Jag har ångest. Och i perioder, eller ja, snarare mesta dels av tiden mår jag fruktansvärt dåligt. Den typen av dålig där det konstant känns som att du drunknar och varje gång du närmar dig ytan trycks du återigen ner igen mot botten. Du får aldrig andas, du är hela tiden andfådd, alltid på helspänn. Den typen där man kämpar för kung och fosterland med att ta sig upp ur sängen, att inte bryta ihop inför någon annan, att ta sig igenom dagen på bästa möjliga sätt. Efter ett tag blir denna lek andra natur för en. Den här leken som går ut på att klistra på ett leende på läpparna för världen.

När man sedan berättar för någon hur man kämpar och inte vet vad man ska ta sig till, och gör man det då hänger man febrilt fast vid livet må jag säga, så har jag mer än en gång fått svaret "jag vet, tror du inte jag kan se de*?"

Och detta svar gör mig så arg av flera olika anledningar. Först och främst, hur kan man ens se något som inte syns? Det är inga utslag jag får på min kropp, inga tentakler som växer ut från min hud. Det syns inte på utsidan, det syns på insidan. För det är min själ som spricker, mitt hjärta som krossas och ett konstant skrik av smärta och panik som fyller min hjärna konstant. Du kan inte se det på utsidan. Det kan bara kännas. Och det är de som är det jobbiga. För även om du röntgar min kropp så kan du inte se det. Du kan inte se hur mina celler försöker för hela sitt liv lappa ihop mitt brustna hjärta med plåster. Det går inte att se.

Och om du nu ser de varför har du inte sagt eller gjort något? Om det nu syns så tydligt på mig varför har du inte kramat mig en extra gång eller sagt att jag är bra eller något? Jag kan säga varför, för du kan inte se det. Det går ej att se. Vilket då innebär att du ljuger, och visst jag kan förstå att då man berättar hur man mår så kan personen sätta ihop pusselbitarna och lista ut hur det legat till, dom kanske får sina funderingar bekräftade men du visste inte, du anade, du misstänkte. Det är skillnad. Att ljuga och säga att du såg det på mig hela tiden gör bara ondare, för om du såg hur jag sakta försvinner härifrån mer och mer varför gjorde du inget? Varför hjälpte du mig inte? Varför bidrog du till att få mig att känna mig som den ensammaste individen på jorden?


Så snälla säg inte att du visste när du aldrig hade någon aning.





Likes

Comments