Mitt fallskärmshopp

Som jag skrev tidigare så var jag och hoppade fallskärm i måndags! Pappas fru fick det av familj, släkt och vänner när hon fyllde år i vintras och för många år sedan så pratade hon och jag om att vi skulle göra det tillsammans men så blev det liksom aldrig av. Tidigare i somras så bokade jag tiden till henne och utan att säga något så bokade jag en plats till mig själv också. Jag vågade först inte säga till någon annan än B eftersom jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle hoppa eller inte. Och jag velade inte framstå som en fegis om jag skulle ha berättat för alla och sedan bangade när dagen väl kom, haha.

Förutom vi som skulle hoppa så var några av de som bidrog till present med på själva hoppdagen för att peppa och se henne förverkliga detta. Och där på plats fick de överraskningen att jag också skulle hoppa!

Jag var sååå nervös och innan vi åkte dit så visste jag typ inte vart jag skulle ta vägen någonstans för jag var så nervös. Hade handsvett hela bilresan dit och var tvungen att anstränga mig för att se oberörd ut när vi väl var på plats och inget var avslöjat ännu.

När vi sedan hade skrivit in oss så följde en olidlig väntan på cirka 40 minuter. Under den tiden så kunde vi se andra hoppa och vi blev något uppskrämda när några landade i en väldigt fart. Men så var det ju proffs som tränade inför tävling och skulle landa på olika coola sätt.

Efter vad som kändes som en evighet blev vår grupp uppräknade och man fick sin instruktör. Min instruktör tilldelade mig en overall, handskar, en supersnygg mössa och ett par mjuka skyddsglasögon. När man hade klätt på sig det var det dags att dra på sig selet och få en liten snabb genomgång över hur hoppet skulle gå till och vad man skulle tänka på.

Sen var det dags att gå mot flygplanet. Jag var fortfarande sjukt nervös men pratade mycket med min fantastiska instruktör vilket var lugnande. Han berättade att han hade haft tandempassagerare som både har svimmat, spytt och kissat på sig. Så hur jag än skulle reagera så var det inget nytt och det gick bra att landa trots att man var avsvimmad, haha! Bra att veta!

Sedan bar det iväg uppåt! I planet var det sjukt trångt och man satt verkligen i knät på varandra typ. Alla med ryggen mot piloten och två rader där man fick sitta gränsle över en träbänk. Trots det lilla planet så kändes det helt lugnt att lyfta och åka med det, kanske för att annan nervositet tog över. :) Vi hade bestämt att jag skulle vara först ut bland tandemhopparna! Min instruktör och min fotograf pratade med mig hela vägen upp och peppade mig. Vi tittade på höjdmätaren för att se hur högt vi hade kommit och hur långt det var kvar. Dom drog skämt för att få mig att slappna av och försökte verkligen skapa härlig stämning. Så nöjd med dom båda! :)

Vi fick först släppa av några andra på lägre höjd och sedan åka lite till innan vi var på vår höjd och det var dags att börja hasa sig utåt mot den nu öppna porten.

Stod i öppningen en stund. Instruktören och fotografen gjorde olika tecken till varandra och vi gjorde oss redo. Här hade man fått instruktioner att man skulle hålla sig i selet och luta huvudet bakåt och vila på instruktörens axel.

Sjukt att jag ser så lugn ut när denna bild tas, haha! Sedan hoppade vi.


Under hela det ostabilserade fallet så blundande jag, haha! Vågade inte titta. Men när väl stödskärmen hade fällts ut och vi hade stabiliserats på mage så vågade jag öppna ögonen :)

När väl riktiga fallskärmen hade fällts ut så fick man prova att styra själv. Blev typ åksjuk där uppe när instruktören gjorde massa kraftiga svängar och vi snurrade runt vad som kändes som superfort. Sedan visade han hur man kunde göra för att göra oss tyngdlösa igen osv. När fallskärmen hade fällts ut så kunde man prata med varandra igen och han släppte även lite på selen så att man inte behövde sitta så tajt mot varandra längre. Jag är verkligen supernöjd med min instruktör som gjorde hela upplevelsen så himla bra!

Våra nära och kära hade fått veta vilken färg på fallskärm vi skulle ha så att de kunde följa oss uppe i luften :)

Att hoppa fallskärm var verkligen häftigt och jag kan knappt fortfarande fatta att jag har gjort det?! Att jag har hoppat ut från ett flygplan på 4000 meters höjd och fallit i 200 km/h mot marken. Utan att svimma. Haha! Så sjukt och detta är typ det enda B har fått höra om de senaste dagarna .. "Kommer du ihåg när jag HOPPADE ut från flygplanet?!" haha!

Det var som sagt en häftig upplevelse men samtidigt inte alls som man hade föreställt sig. Jag som hatar när det pirrar i magen var mest orolig för denna del, att jag skulle svimma för jag inte klarade av pirret. Jag åker inte karuseller som fritt fall till exempel för jag inte står ut med magpirret. Och inte heller vågar jag hoppa från treans trampolin på badhuset för det är för högt. Så jag undrade länge vad jag hade gett mig in på.

Men för det första så pirrade det inte någonting alls i magen, vilket var så konstigt? Det kändes mer som om man svävade i tyngdlöshet trots att man föll i sån hastighet. Tänk känslan som man föreställer sig när man är tyngdlös i rymden. Så kändes det. Sedan när fallskärmen hade fällts ut så var allt bara så surrealistiskt. Så overkligt. Det gick liksom inte att ta in. Man tänkte inte på höjden för det kändes inte som en verklighet nedanför. Men samtidigt var det skönt med en fotograf framför som man kunde få ögonkontakt med direkt när man har fått en stabil position. Det var också lite lugnande.

Jag är så himla glad över att jag gjorde det, så stolt över mig själv att jag vågade och så tacksam över att alla bidrog till att upplevelsen blev det lilla extra! :)

Gillar

Kommentarer

Ellen
Ellen,
Men wow vilken häftig upplevelse!ellengrantz.blogg.se/
Annika
Annika,
Vad modig du var som vågade hoppa. Förstår att du var nervös. Vilken häftig upplevelse att känna tyngdlöshet. Tack för din kommentar.ladyochlufsen.blogg.se
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229