Lite energi skulle behövas

Hej kompisar. Hur längesen var det sen sist nu egentligen? Säkert över en månad sen, kanske två? Ingen aning ärligt talat, men det spelar nog ingen roll med tanke på att min tidsuppfattning typ är trasig vid dethär laget.

Mycket har väl hänt sen sist, men samtidigt har det inte hänt nånting. Dagarna går ihop med varann & det senaste (som ligger relativt färskt i minnet) har jag spenderat min vakna tid på natten då alla andra sover & vise versa. Hade en vecka semester, veckan innan det var jag sjuk. Efter semestern vart det pang på, natt i princip hela augusti. Sjuk en vecka- semester en vecka- sen hade jag nog min livs jobbigaste vecka nånsin. Rent jobbmässigt alltså. Kul att vara tillbaka från semestern kände jag då.. inte alls.

För att inte babbla på för mycket ska jag väl försöka ta allt i sänder. Jag jobbar i princip HELA tiden. Jag sover, äter (knappt), jobbar. Klämmer in stunder då jag ska hinna träffa min pojkvän, min bästavän, min familj & så Boston då såklart. Eller är det verkligen ett ”såklart”?

Juli var en bra månad ändå. Kaos på jobbet med tanke på högsommar & det faktum att folk typ hellre åker till donken på sin soliga semester snarare än att spendera tid på, ja vad vet jag, stranden kanske ? Nä jag ska inte vara bitter, hade en bra månad i juli. Men sen kom sista veckan & jag vart pissdålig. Hade känt mig krasslig ett par veckor, men ändå hanterbart. Är så van vid att vara förkyld att det knappt spelar någon roll längre. Men sen blev jag riktigt dålig, så vart hemma en vecka från jobb.

Veckan därpå- första veckan i augusti= semester. Jag & Alex packade våra väskor & drog till Gotland, bara vi två. Superskönt. MEN, första typ tre dagarna var jag så slut att jag inte ens orkade gå runt i Visby. Blev andfådd efter femhundra meter typ & mådde så jävla dåligt. Första dagarna på semestern & jag kände mig TOTALT utbränd. Var neggig mot allt & Alex stackarn som måste stå ut med mig, fast på en ö.

Veckan blev ändå bra, & lite sol fick vi till slut. Fick träffa farfar, vilket jag verkligen verkligen verkligen längtat till! Men jag är så bra på att köra järnet & trycka bort allt & ba jobba jobba jobba. Men såfort jag får en stund att slappna av & jag inser hur slutkörd jag är- så blir jag helt förstörd. Det är därför jag undviker att slappna av, för jag vill inte känna efter. Men å andra sidan kom jag verkligen till många insikter under Gotlandsvistelsen. Bland annat att jag garanterat kommer köra rakt in i väggen så det ryker om det om jag fortsätter på dehär viset.

Mår verkligen inte bra, gjorde det inte då & gör fortfarande inte det. Allt är som en enda stor röra & jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Boston, stallet & ridningen är som pausat. Igen. Samma visa om & om igen. Men ändå bölar jag lika mycket & stretar emot så fort ”ta en paus från stallet” kommer på tal. Jag vet ju att innerst inne är stallet min trygga punkt & min nummer ett energikälla. Jag vet det, jag vet bara inte riktigt hur jag ska lyckas hitta tillbaka dit.

Känns som att jag inte får ut något positivt alls av stallet & framförallt ridningen just nu, men ändå vägrar jag släppa taget. Skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag raderade den biten från mitt liv. Aldrig!

Lite för mycket ångest & lite för lite nöje. Mår bra av stallmiljön & hästdoften & smits mellan fingrarna & vit päls överallt. Men ridningen går skit & jag kan aldrig slappna av, & ni vet ju hur mycket jag tjatat om att jag MÅSTE slappna av när ut rider Boston. Kan inte tänka på annat, men just nu finner jag ingen ro. Hetsigt & stelt, men ändå får jag ångest om jag skippar att rida. Han behöver rörelse. Ingenting känns logiskt längre.

Om en vecka, inte ens det (typ några dagar? tidsuppfattning??), drar jag & Anna iväg till Cypern. Efterlängtad semesterveck ihop vi två, ser det lite som en framskjuten studentresa. Vi ska till ayia napa, vilket såklart betyder massa fest & sol för våran del. Ska bli skönt att lämna Sverige & mina jobbiga tankar & känslor här för en liten stund. Få lite färg & lite C-vitamin så kanske min hy tackar mig lite med. Känns nästan lite overkligt faktiskt, men ändå såpass verkligt att jag liksom vill börja packa nu i denna sekund.

Livet är en enda stor röra just nu hörni. Tragglar fram & tillbaka mellan vad som känns rätt & vad som känns fel. Känns bara som jag återkommer till vad som känns fel, men inget utav de positiva. Jobbigt att leva i en grå värld, men man kanske måste göra det ibland också.... för att kunna uppskatta vad man har i slutändan. Jag har ju egentligen svaren på alla problem, frågan är bara i vilken ände jag ska börja, för vilket syfte & framförallt VAD HÄNDER SEN DÅ?

((skönt att skriva av sig, finally...))

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229