Nedrans va klyschigt det låter. Men lite så känns med denna blogg. Det är så himla kul att skriva här men samtidigt ibland räcker inte tiden, orken till och det blir som ett dåligt samvete. Så en eloge till alla er som lyckas få ihop livet och samtidigt skriva kontinuerligt och råga på det uppdatera instagram, stories och ta fina bilder.

Nu har ju mammaledigheten kickat igång och dagarna är räknade till den lillas ankomst. Alla säger att man ska "njuta av lugnet medan man kan", "passa på att göra saker medan du har två händer fria", "sov-för det blir inte mycket sömn sen", Men jag känner inte så. Jag längtar efter allt det där. Och samtidigt känner jag allt kommer lösa sig. Vi kommer anpassa oss efter varandra och hitta in i våra egna rutiner och skapa ett liv.

Vi får se (hoppas) ifall det blir något kontinuerligt här tiden framöver.

Jepp, magen har fått ett namn, kanonkulan:) Förutom sitt riktiga namn som vi arbetar in. Vi får se om det blir en sån (om namnet passar) när bebisen föds:).

Igår drog vi på oss lite spackel och annat än myskläder och drog på kalas. Min svägerska fyllde år förra veckan så igår vankades det kalas. Härligt med lite festligheter mitt i veckan.

Idag vaknade jag med riktigt semesterhumör ( kanske mest för att jag kände mig överlyckligt utsövd) och kände verkligen carpe diem haha. Denna sommaren ska bli så underbar. Första sommaren i huset. Vi börjar komma lite mer i ordning (och mer ska det bli!!!). Vi har en liten knodd i magen som vi väntar förväntansfullt på. Nu gäller det bara att agera också, ta vara på dagarna så att semestern inte rinner iväg och plötsligt så är det mitten på augusti, börjar jobba igen och man undrar vart i helsike tog semestern vägen? Kanske budorden för denna sommaren; agera-planera-ta vara på dagarna!

Bonjour!

Jag tappar andan när jag tittar på bilderna på detta hus, eller snarare ett litet château. Jag drömmer mig iväg samtidigt som jag spelar gammal fransk musik i bakgrunden. Musten går liksom ur mig och jag längtar oändligt efter medelhavsklimat, otrevliga fransoser, handla mat från marknaden, vin, illaluktande ostar, croissant och en cappuccino till frukost. plocka fikon från trädgården. låta citronträden växa sig stora. Jag ser mig själv i en luftig kaftan stå på verandan med alla dörrar öppna till det lilla châteaut, blicka ut över den vildvuxna, något parkliknande trädgården. Uppdukat på ett vingligt gammalt järnbord bredvid mig står förmiddagens fika som bakades tidigt samma morgon, aprikostarts, madeleinekakor, tarte tatin. Här vaknar vi tidigt av solen som strålar in genom de tunga gardinerna, tar på morgonrocken och går långsamt ner för trappan och tar ett morgondopp i poolen innan någon annan vaknat. Ett B&B och lever en dröm.

Drömmar, drömmar och massvis med drömmar. Vad gör ska man göra av alla? Till verklighet? Jag är så dålig på det. Jag håller dem hårt inom mig, fegar. Men drömmar är till för mer, mycket mer. Det ska jag verkligen bli bättre på. Livet är alldeles för kort för att inte göra det man vill.