Header

Humöret svajar ganska ordentligt just nu. Ena sekunden är allt superduper och jag är hur glad som helst, men andra sekunden är det som att någon slår luften ur mig och jag sitter med gråten i halsen.

Ena sekunden vill jag liksom försöka se det som hände som en positiv grej och att det bara är att gå vidare nu, för den senaste tiden har det här bara tagit massa energi som jag borde lagt på något annat. Dessutom så känns det på ett sätt bra att få ”bekräftat” för sig att det man inte behöver anstränga sig så mycket mer utan bara vara och slippa känna att allt bara är en tävling. För jag vill inte sitta och jaga, tävla om uppmärksamhet och behöva söka bekräftelse, det är jag liksom klar med.

Men andra sekunden så kommer väll verkligheten ikapp på något vis. Därav är det som att all syre bara försvinner. Jag känner mig arg och sviken, jag blir ledsen på att jag har kämpat såå länge för att hålla ihop alla sprickor som fanns för att sedan få bekräftat att ja, jag var ett andrahandsval. Det som gör mig arg är att jag har lagt ner så mycket tid, så mycket energi och så mycket av mitt psyke för att försöka få mig själv att tro på något annat än mina egna känslor. Det som gör mig ledsen är att helt plötsligt bröts alla löften som fanns. Att vi skulle finnas för varandra och stötta, skydda och ha kul ihop som bästa vänner ska göra. Vi skulle liksom kämpa för att det skulle bli så bra som möjligt.

Samtidigt vill jag inte sitta och ta åt mig, för precis som jag har sagt så var det här väntat. Kontakten bara rann ut i sanden och vi bara gled isär mer och mer ifrån varandra, men att få ett samtal där man får höra att man helt plötsligt är bortplockad på facebook, snap, insta och sen höra att jag inte får höra av mig, för att det kan uppstå ångest. Det blev som en käftsmäll på något vis, låter det rimligt? Det hade på ett sätt känns bättre och bara låta det vara, men ändå veta att jag kunde ta upp telefonen om det krisade eller om jag bara ville prata. Asså jag vet inte, men när jag mår dåligt vill jag ha min bästa väns axel att gråta på, eller höra min bästa vän säga att allt kommer bli bra och att man kommer lösa det, för att man aldrig kommer stå själv, att man håller i varandra när motvinden blåser som hårdast och att personen ifråga är ljuset i livet när det känns som mörkast.


Det som känns skönast just nu det är nog mest att dom som vet vad som har hänt faktiskt är såpass förstående över vad som har hänt. Det är liksom okej att snäsa ifrån ibland för att jag blir irriterad, jag får stänga in mig på rummet och bara vara eller sitta i arslet på dom om jag så kände för det. För jag menar just nu är det så många tankar att försöka hantera och sortera. Det är väl mer eller mindre en storm i hela huvudet just nu. Det vore skönast att bara få sätta sig ner, pausa allt och bara få andas. Ta en tanke i taget, försöka bearbeta den och sen fortsätta på nästa och hålla på så tills allt bara är glasklart. Det jag har lyckats intala mig själv nu är att människor förändras. Relationer förändras. Och oavsett om man gillar det eller inte så är det så. Hur mycket man än försöker så kommer det inte bli så som det var, för ingenting är någonsin desamma som det en gång har varit. Det händer saker, folk växer upp (eller ner), andra människor hamnar emellan eller så bara växer man ifrån varandra. Det här kanske var det bästa som kunde hända i nuläget och jag vet faktiskt inte om man skulle kunna kalla det för karma. Så jag får försöka gå vidare ifrån där jag står idag

Så asså fuck it.


"Kanske var vår historia en fjäril på nål

Vacker att titta på men vingar som inte slår" - Timbuktu

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Första gången vi pratade i telefonen så tyckte jag bara att du var dum i huvudet. Eller ja, mest wierd. Du var full, skrek svordomar åt grannarna sen somnade du mitt i samtalet. Min första tanke var typ "snälla, hör inte av dig igen", sen somnade jag också. När jag vaknade morgonen efter så hade jag en snap från dig där du frågade om du hade somnat, sen bad du om ursäkt och fortsatte att höra av dig. Och jag vet inte om jag var trött på dig eller om jag tyckte att det var kul, haha.

Jag kommer inte ihåg när vi skypaeade första gången, men förmodligen var jag minst lika nervös som jag var när vi pratade i telefonen första gången. Men då hade du förändrats i mina ögon. Du var jobbig och irriterande, men på ett roligt sätt. Jag tror att jag fortfarande hade kontakt med dig för att jag fattade att du levde i någon fasad och att det faktiskt fanns en mjuk, gosig sida av dig.

Under tiden som bara vänner så var allting som en bergochdalbana. Ena dagen var du min absoluta bästa vän, dagen efter slutade du höra av sig. Sen var jag arg på dig, och så blev vi kompisar. Eller så slutade jag höra av mig och du blev ledsen osv. Redan då försökte folk komma emellan oss. Det var skitsnack om oss, folk hittade på diverse saker som vi hade sagt och gjort mot varandra och liknande.

I november, den 21e så träffades vi för första gången. Jag minns att jag inte trodde på dig, för du försökte lura mig hela tiden om att du skulle komma. Även fast du skickade bilder på konversationen du hade med din vän, eller skickade bilder när du satt i bilen, men jag trodde ändå att du ljög. Speciellt när du hela tiden kom på ursäkter till varför du var sen. Men när du försökte uttala "Mjölnartorpet" som det stod på en buss som åkte förbi fattade jag att du var här och då vägrade jag gå ut. För då jäklar blev jag nervös. Jag ville spy, jag skakade och svettades som en gris. Sen såg jag dig och en hel armé av Linköpingsbor så blev jag inte direkt lugnare. Du tog en kram från mig, bokstavligen tog den och sen umgicks vi i ca 2 timmar så åkte ni hem igen. Det var typ det. Jag försökte kasta ett chips på dig för att du försökte kasta en snöboll på mig, vi satt i varnsin säng och stirrade på varandra när vi fick "egentid" och sen smygfotade jag en bild på dig till min dåvarande bästa vän. Det var verkligen allt som hände, förutom att jag snodde din tändare förstås.


Efter ett år, den 25 november så kom du och din kusin upp hit till Värmland för att hälsa på mig och min dåvarande sambo. Den helgen var supermysig! Vi drack, åt god mat, gick ut på nattäventyr och så fick jag äran att introducera dig till hockeyn och Färjestad. Det var helt klart en helg som betyder väldigt mycket för mig, för det fanns så många faktorer som gjorde att jag mådde bra och skulle jag kunna spola tillbaka till den helgen skulle jag gjort det, om och om igen.


Precis som jag har förklarat dig som så kom du som en ängel 4 dagar efter mitt breakup. Du fanns där och tröstade mig när jag var ledsen och gjorde dagarna lite lättare att gå igenom. Jag ville helt enkelt bara ha mer av dig och jag förstår nu att du ville ha mer av mig, så vi började ses regelbundet. Typ varje helg. Jag kände att du sakta men säkert gjorde mig hel vilket gjorde att jag öppnade mina ögon för dig ännu mer. Jag var väl me säker på mina känslor för dig i början, men tror inte att någon är speciellt förvånad eftersom att mina känslor typ ligger utan på min kropp. Men en dag kom den, dagen med stort D. Den 16 januari klockan 12.24 blev du min.

Idag har du varit min i ett år, vilket är heelt sjukt. Tiden har gått så galet fort, men jag antar att den gör det när man mår bra. För så bra som jag har mått med dig har jag inte gjort på länge. Visst, det kanske inte har märkts på så sätt, men vi båda vet anledningarna till det. Men det du och jag har tillsammans är allt jag har letat efter. Du är allt. På riktigt. Även dina brister som du jämt påpekar. Men det är tillsammans med dina brister och allt annat som gör dig till den personen du är och det är den personen jag älskar mest. Jag skulle aldrig i världen byta ut det vi har, för utan dig finns inte jag. För oavsett vad folk säger och tycker om oss så skiter jag i det. För dom känner inte dig, oss. För det vi har är på riktigt och det svider i folks ögon.

Precis som vi har sagt kommer det här bli vårt år. Vi kommer flytta ihop, skaffa katter och hinna tröttna på varandra minst 1000 gånger till och jag längtar så kroppen nästan spricker. Det finns ingen annan i världen som jag kan tänka mig att säga ja till en dag. Det är du och bara du. För oavsett allt jag gått igenom, alla sår som finns och allt jag har förlorat så är jag ändå den största vinnaren på den här planeten, för jag har dig. Allting händer av en anledning om min anledning var du.

Tack för det här året min superhjälte. Så här kär som jag är i dig går inte att sätta ord på. Jag älskar dig superdupermegamassor! 💕

Likes

Comments

Okej, det här inlägget är svårt. Riktigt svårt. För jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, för jag vet inte riktigt hur jag känner. Bella sa senast idag att det märks att jag mår dåligt över det, men det är väl ändå en självklarhet att man mår lite dåligt när man känner sig sviken. Eller?
Jag personligen själv känner mig inte.. dålig. Jag mår dåligt när jag tänker på det. Eller nej, jag blir mer arg och irriterad. Så som jag alltid blir när jag är ledsen, haha.
Men det är faktiskt inte något jag tänker på dagligen, om jag inte ser det.

Asså. För ett tag sen så började jag glida isär från en människa som har betytt väldigt mycket för mig under en väldigt lång period. Hen har varit min trygghet på något vis och jag skulle vara beredd för att ta en kula för hen vilken dag som helst, utan att ens överväga saken. Men det jobbiga här är, att nu är det nog bara jag som skulle vara beredd att göra det. Och att om hen satt i samma situation där hen va tvungen att ta en kula för mig, så hade hen övervägt saken. Det är så det har känts iallafall och asså.. det känns inte bra. Inte alls faktiskt.

Jag och hen hade ett samtal där jag mer eller mindre fick min tankar besvarade. Du är min bästa kompis och jag är bara din vän.
Weeell, jag skulle ljuga om jag säger att jag inte ville spy. För det ville jag. Jag försökte vara lugn, enda tills mamma frågade mig hur jag mådde. Började gråta, skratta samtidigt och sa till mamma att hon inte får fråga det och sen kramades vi. Sen var jag mer arg för att du förstörde mitt smink.

Ganska nyligen så kände jag mer eller mindre att det var nog. För att en människa orkar inte när det blir för mycket och då blev det för mycket. På tok för mycket!
Först panik. Sen ilska. Efter det förtvivlan. Till sist gråt, skrik och ångest.
Under natten sen blev det en roadtrip till Våxnäs och donken. Och det va det.
Det har väll aldrig varit så ostadigt som det är nu, någonsin. Jag vet inte vart jag står eller vart den här personen står och det känns lite märkligt.

Det är därför jag inte vet vad jag känner. För kvällen med ångest så kände jag att alla kunde dra åt helvete typ. Ville inte ha något med någon i hela världen att göra. Det kände jag för några sekunder, sen kände jag bara ’fuck it’ och det är väl typ det jag känner fortfarande. Men samtidigt är det tomt. Asså jag vet inte. Helt klart bloggens mest oklaraste inlägg någonsin haha.

Jag tänker ju definitivt inte skylla det här på någon förutom på oss två, för det är ingen annans fel. Och det är inte mer mitt fel än hens. För i en relation så är man alltid två om saken. Och jag vet att jag inte alltid har gjort rätt och sårat hen också, det vet jag. Och hen känner förmodligen samma sak som jag, ’fuck it’.

Det jag har kommit fram till iallafall, det jag försöker intala mig själv just nu är att människor förändras. Relationer förändras. Och oavsett om man gillar det eller inte så är det så. Hur mycket man än försöker så kommer det inte bli så som det var, för ingenting är någonsin desamma som det alltid varit. Det händer saker, folk växer upp (eller ner), andra människor hamnar emellan eller så bara växer man ifrån varandra. Jag ville inte att det skulle hända, med det hände. Som en fet jävla käftsmäll från karma. Så asså fuck it, alltihop! (Förutom korvstroganoff och kattungar)

Likes

Comments

Jag har lärt mig sedan jag gick i 7an att man ska prata när man mår dåligt eller tänker på saker som kan sänka humöret. Och just nu på min ”det här får mig att må dåligt”- lista så står faktiskt ett ex högt upp. Eller ja, det är väl inte riktigt exet kanske, utan mer situationen runt omkring. Hur det blev vi kanske man ska säga.


Vet ni hur det känns att på riktigt vara beroende av någon? Såpass mycket att man mer eller mindre skiter i sig själv. Maten är inte lika viktig, skolan är inte lika viktig, familjen blir inte heller lika viktig, ingenting förutom den där människan är viktig. Jag vet det.

För när jag var 10 år träffade jag en kille på nätet. Habbo faktiskt, hur pinsamt det än är. Jonte. Världens dröm kille. Jag skojar inte, trots att det var en liten gubbe på ett spel så var jag dödskär. Han var den mest perfekta människan i världen och Jonte bakom dataskärmen skulle vara pappan till mina barn, så var det bara. Vi skrev och spelade med varandra varje dag på spelet, skrev Wordfeud och så fick han mitt nummer så att han kunde ringa mig.

Vi hade kontakt i ca 2 år och under dom här två åren så blev jag mer eller mindre en trasig människa. Det hela började med att Jonte var och festade mycket i det verkliga livet (allt som jag kommer skriva om kommer vara i det verkliga livet om jag inte skriver något annat). Han söp mycket och sedan fick jag höra att han strulade med en tjej, satte på en annan tjej, hade gjort en tredje tjej gravid men att jag inte skulle oroa mig, för det var mig han ville ha, inte någon annan. Sedan fick Jonte mig att mer eller mindre sluta äta, sluta koncentrera mig i skolan och liknande saker för att helt plötsligt behövde jag tävla om hans uppmärksamhet och jag hade över 1000 motståndare. Mamma, som förstås fattade att något var fel ryckte in med jämna mellanrum och jag hatade när hon gjorde det. För hon fattade ju inte! Han var min och bara min. Jag tyckte ju att mamma var dum i huvudet som inte såg det vi hade, att hon var avundsjuk och ville förstöra. Så vi bråkade väldigt mycket här. Nästintill dagligen faktiskt.

Precis som jag nämnde så fick Jonte mitt nummer, men han ringde alltid på dolt. Eftersom att han varit dum tidigare i sitt liv så fick han inte ge ut sitt nummer till någon för att folk ville få tag i honom. Jonte visste även om mitt fullständiga namn, till och med mina andranamn. Efter ett tag fick han reda på vart jag bodde oxå, såklart. Han var ju min pojkvän, varför skulle han inte få reda på det liksom? Allt jag visste var att Jonte heter Jonathan, att han var 5 år äldre än mig och bodde neråt i Sverige. Men det var allt jag kände att jag behövde veta för att jag visste ju hur hela hans situation var.

Ett tag hade vi något slags öppet förhållande-ish. För Jonte fick en pojkvän, Eddie. Jag ljög ju självklart om att jag oxå hade en pojkvän, så han inte trodde att jag var ensam liksom.

När Eddie kom in i bilden så vart allting helt plötsligt värre. Jag klarade inte av att ha en pojkvän som hade en pojkvän och dagligen få höra att de sov ihop, kramades och gjorde allt det där jag inte kunde göra med Jonte, så jag valde att göra slut. Dagen efter skrev Eddie till mig på Wordfeud.

”Hoppas du är nöjd nu.”

Vad skulle jag vara nöjd över? Jag hade precis gjort slut med min pojkvän? Min livs största kärlek?

”Jonte ville inte leva utan dig.”

Ville? Vadå ville? Tankarna gick i hundra så jag fick panik. Jag var så rädd, förstörd.

”Jonte försökte ta livet av sig inatt, tack vare dig. Han försökte hänga sig först, men jag kom på honom som tur va. Nu har han skurit upp hela sina armar för att han skulle förblöda, så han ligger på sjukhus.”

Fattar ni? Jag skulle bli någons anledning till någons död? Fija 12 år, var i stort sett en mördare. Jag kommer ihåg att jag sprang till mamma, grät som om någon stuckit kniven i mig och förklarade för henne att Jonte skulle dö och att det var mitt fel.

Min kloke mor tröstade mig såklart och berättade för mig att det kommer lösa sig, allt kommer bli bättre och att det absolut inte är mitt fel.

Någon dag efter fick jag reda på att Jonte hamnat i koma tack vare allt som hade hänt. Kunde det seriöst bli värre?

Dagar efter det skulle Jonte opereras och ingen visste om han skulle överleva med tanke på vilket tillstånd han var i. Så jag bröt ihop mitt i skolan. Operationen gick som tur va bra och efter några dagar kom Jonte hem från sjukhuset. Han var borta i hela 2 veckor och jag tycker fortfarande att det var de 2 värsta veckorna i mitt liv. Efter allt det här blev jag självklart tillsammans med Jonte. Han ville ju verkligen vara med mig och jag älskade ju honom, det skulle vara vi. Det var ju menat. Han skulle ju till och med dö utan mig och tanken på att han skulle försvinna från mitt liv gjorde att hela min värld rasade samman. Så vi fortsatte så som vi brukade. Vi spelade ihop, skrev på Wordfeud och pratade i telefon. Heeela dagarna.


Sen kom domedagen. Vi satt och prata i telefon och mamma kommer in i mitt rum och säger att vi måste lägga på, för maten är klar. Efter allt gulligull så la vi på och jag gick in i köket. Där satt mamma vid köksbordet och maten var inte klar? Hon hade inte ens börjat med maten. Hon tittade på mig och sa

”Du får inte prata med Jonte mer.”

Jag bara vände mig om, stormade in i mitt rum och ringde upp pappa för att berätta för honom att mamma är dum i huvudet, att hon vill förstöra mitt liv typ.

Han svarade bara med

”Jag håller med mamma.”

Inte ens ett hej? Och vadå håller med mamma? Håll med mig! Alla ska hålla med mig? Vafan, jag skulle ju dö utan honom!

Jag slängde på luren och loggad in på spelet och såg att Jonte var inne. Så jag skrev till honom i panik och sa att mamma och pappa har förbjudit oss att ha kontakt om jag inte fick reda mer på vem han var. Han bönade och bad om att vi skulle hitta på en lösning, att vi skulle ljuga ihop något, allt för att kunna rädda våran situation. Jag som känner mina föräldrar visste att det inte skulle gå några lögner och att det bara skulle låta oss va om de fick något bevis på att Jonte var Jonte, så jag satt och grät, bad om att jag skulle få veta mer om honom, trots att jag visste hur hans situation var. Men han vägrade och till slut sa han det som fick mig att förstå att något var fel.

”Hota med att du ska ta livet av dig.”

Varför skulle jag dö? Jag menar, hur loco?

Där ifrågasatte jag. Frågade vem han egentligen var och jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag kom ihåg hur tiden bara stod still, jag slutade till och med gråta för ett tag. Skulle det vara möjligt skulle till och med hjärtat slutat slagit. Dom sekunderna kändes bokstavligen som en evighet, två evigheter, en oändlig evighet. Efter en stund fick jag

"Lova att inte bli arg om jag berättar vem jag är.."

Asså. På riktigt. Jag kan inte med ord beskriva hur rädd jag var här. Varför skulle han berätta vem han är när jag vet vem han är? Jag visste ju allt! Jonathan, 5 år äldre och bodde neråt i Sverige. Min pojkvän, framtida man och pappa till mina blivande barn. Jag visste vem Jonte var.

"Jag är inte Jonte. Jonte finns inte. Jag är en tjej.."

Här rasade hela min värld ihop, som ett jävla korthus. Någon jag mer eller mindre dedikerat mitt liv till finns alltså inte? Två år av mitt liv där jag har riskerat så mycket var för ingenting. För ingen. Jag minns att jag bara skrattade när jag läste hennes meddelande. Jag skratta så tårarna bara rann. Mamma som reagerade på hur mitt humör bara svängde kom in till vardagsrummet där jag satt och frågade vad som hade hänt. Jag skrattade på riktigt så mycket att jag knappt kunde prata och till slut lyckades peka mot dataskärmen där mamma fick chansen att läsa hela konversationen mellan mig och "Jonte" och förstod ganska snabbt att jag hade hamnat i något slags chocktillstånd. Därav ringde hon pappa för att förklara hur det såg ut och när jag hade lugnat ner mig så ringde jag min dåvarande bästa vän Emma för att berätta att Jonte inte fanns. Hon trodde att han hade dött, vilket ledde till ännu ett skrattanfall där jag förklarade att allt bara var en lögn.


Dagarna efter det här var jag bara som ett tomt skal. Alla känslor, mentala och psykiska bara försvann och jag gick som på autopilot. Jag åt när mamma ropade att maten var klar, jag gick på toa när jag kände att jag behövde det, annars låg jag bara i sängen och stirrade och ett tag kände jag bara att livet var hopplöst. Jag hittade ingen ny livsglädje utan allting såg bara så himla mörkt ut. Efter några dagar lyckades mamma få mig till skolan och allting, jag menar verkligen allting, påminde om Jonte. Jag menar, förstår ni hur många gånger man kan skriva "Jonte+Fia" i olika böcker i 2 år? Efter en lektion, jag minns till och med att det var efter en mattelektion som jag tror att poletten faktiskt trillade ner. Så jag skrev till "Jonte" och bad om ett nummer. När jag väl fick numret så kom det saker ur min mun som jag aldrig trodde att jag skulle höra mig själv säga till någon och jag minns att hon bara grät i telefonen, utan att säga något. Efter ca 10 minuter oavbrutet svärande och skrikande så kom jag helt plötsligt på sjukhus-incidenten och gissa om jag såg svart då, när jag insåg att det oxå var en lögn? Jag har nog aldrig någonsin varit så arg. Jag la någon annans död på mina axlar, jag trodde på riktigt att jag skulle döda någon. Att det var mitt fel att en av de viktigaste personerna i mitt liv skulle försvinna, föralltid.


När jag väl fick mitt sagt ville jag ha ett ansikte på henne och ett namn, vilket jag fick. Efter det så upphörde våran kontakt. För ett tag iallafall. För av någon konstig anledning så valde jag att höra av mig igen 2 månader senare. Jag vet inte om det var för saknaden efter Jonte, men jag tror nog det. Jag kommer ihåg att jag började med ett simpelt "vad gör du?" och helt plötsligt skulle vi ses för första gången. Jag kommer så väl ihåg hur nervös jag var. Jag skakade, mådde illa och trodde jag skulle svimma vid flertal tillfällen. Vi pratade i telefon för att hitta varandra och sedan hör jag "Shit, jag ser dig!" och så la hon på. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö då. Hjärtat har nog aldrig slagit så hårt som det gjorde då. Vi kramades inte ens när vi sa hej, utan det var ett stelt hej på 1,5 meters avstånd typ. Vägen till bussen var tyst och stel. När vi väl väntade på bussen så började jag frysa, så hon tog av sig sin jacka och la den över mina axlar och kramade mig bakifrån. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var underligt, det kändes konstigt att få ett par tuttar i ryggen, såpass konstigt att jag faktiskt hoppade till och tog lite avstånd. Senare på kvällen när alla hade gått och lagt sig så satt vi uppe en stund. Vi tittade på filmen "I rymden finns inga känslor" och satt helt tysta. Efter ett tag fick jag den briljanta iden om att vi skulle testa den nya brödrosten, vilket vi gjorde och mackorna blev helt kolsvarta! Så jag stod en bit från brödrosten och bara tittade på mackorna för att jag blev irriterad. Jag minns till och med vart jag stod, jag kan peka ut exakt vart det hände. För hon kom och kramade mig bakifrån igen och pussade mig på högra skulderbladet och det var som att någon bara klubbade mig. Det kändes helt plötsligt helt rätt, det var såhär det skulle vara, inget annat. Allting tidigare har bara varit fel, en fasad liksom. För den pussen i köket fick mig att inse att jag är homosexuell.

Så en av alla pusselbitar föll på plats när livet var som svårast.

Likes

Comments

Det är sånt här som är det dryga. En helt okej dag kan sluta med en kväll när man tänker på saker man inte alltid borde tänka på. Igår blev tydligen en sån dag. Tänkte på en sak, som ledde till en annan och nu sitter jag här och mår allmänt bajs. Mår lite illa till och med.


För att en ganska liten sak hände. Eller ja, den blir liten om man jämför den med världsproblem och liknande, men för mig är det väl kanske inte så litet. Eller okej, det är en ganska stor sak faktiskt.

När min familj splittrades så var det min mamma som valde att lämna min pappa, för att han vid ett flertal gånger var otrogen mot henne. En av alla han låg med, som han sedan blev sambo med, var mycket medveten om att pappa var gift, hade barn. En familj. Men hon valde ändå att ha ett förhållande med pappa, bakom ryggen på oss allihop. När mamma sedan fick träffa henne så ifrågasatte mamma om hon tyckte att det hon gjorde var okej och allt hon fick till svar var "jag tar det jag vill ha". Senare in i pappa och den nya tjejens förhållande så insåg väl hon att pappa inte var trogen mot henne heller, så hon bad mig att gå igenom alla hans saker för att ge henne information så att hon kunde göra slut med honom. Det höll på i ca 2-3 år. Där fick jag snoka igenom alla meddelanden han skickat till andra, bilder och liknande för att sedan visa och berätta det för henne. Men hon lämnade liksom aldrig. Så nu i efterhand skulle jag ljuga om jag säger att jag inte mår lite bra över att hon fick smaka på sin egna medicin.

Under den här tiden fick även min mamma reda på att hennes dåvarande bästa vän hade ihop det med min pappa bakom ryggen på henne också. Vilket i sin tur ledde att mamma självklart mådde väldigt dåligt.

Någonstans fick jag även reda på att min dåvarande flickvän varit otrogen mot mig. Inte bara en gång, inte två, utan ganska många gånger. Mestadels med killar, trots att hon påstod att hon var lesbisk. Anledningen till att hon gjorde det skyllde hon på distansen och att hon behövde närhet. Dum, naiv och kär som jag var så fick hon alldeles för många chanser och hon var förmodligen mer otrogen en trogen.

Efter cirka 3 år fram och tillbaka så gav vi upp på det förhållandet och jag gick in i ett nytt ganska tidigt. Efter bara några veckor tillsammans så var det någon som skrev till mig på ett forum som heter ask. Där fick jag "Du borde ha bättre koll på din brud. Knullade henne i helgen". Vilket ledde till ca 2 månaders oavbrutet bråk och till slut en break up.

Sedan träffade jag Bella. Allting var som en dröm. Mer än en dröm. Men sedan kom en svacka, vilket gjorde att vårt förhållande var nära på att braka, helt och hållet. Vilket vi egentligen inte har löst, men vi fortfarande jobbar på och vi är absolut på bättringsvägen.


Idag är jag liksom 18 år. Snart 19 till och med. Och min tillit till folk är i stort sett på botten. Men det som har påverkat mig mest är ju såklart min självbild och hur jag ser på mitt värde. För det som jag vill komma till, det är hur mycket otrohet faktiskt kan förstöra. Det förstörde hela min familj, min mamma och mig. Det förstör relationer till andra människor, förstör förhållanden och det kan förstöra en individ på så otroligt många plan så det inte ens går att beskriva. Idag lever jag ett liv där jag ständigt får ont i magen om Bella tar med mobilen in på toa, får ett sms med ett hjärta eller liknande på eller om hon helt plötsligt skriver med någon jag inte känner igen. Jag känner ett ständigt behov av att snoka så att jag kan övertyga mig själv om att det faktiskt inte är något och trots att jag inte hittar något, så kommer ändå hela universums hjärnspöken och säger att Bella visst är otrogen. (Har dock bara snokat genom Bellas telefon en gång, sen gick jag och sa det till henne och grät för att jag skämdes, haha.)

Sedan finns det ingenting som någon någonsin kan säga för att man inte ska skuldlägga sig själv. För när det har hänt samma person, såpass många gånger så känns det bara konstigt att det inte vore mitt fel. Visst, det finns douches i hela världen, men vad är oddsen att en människa ska träffa så många? Jag vet väl egentligen innerst inne, om man gräver riktigt djupt, att det inte är mitt fel och att man absolut inte ska lägga skulden på en själv, men det är ändå ganska svårt att låta bli.

Och att "ta vad man vill ha", som pappas nya tjej så fint uttryckte sig kan man absolut göra det. Men sedan finns det ju människor med ett hjärta och en hjärna som kanske tänker att "shit, den här killen har en fru och fyra barn, jag kanske ska backa". För att "hjälpa" någon att vara otrogen tycker jag är minst lika fel, om inte mer. Dessutom vill jag bara upplysa alla människor som sitter i den sisten, att man håller på med någon som är i ett förhållande;

Börjar förhållandet med otrohet så finns det en ganska stor risk för att det slutar med otrohet.

Likes

Comments

Jadu.. Vart ska man börja egentligen?

Vecka två på universitetet har precis börjat och jag har kommit igång någorlunda med mitt arbete. Eller ja, jag kom igång idag. Precis nu för att vara mer exakt. Och jag tänker skuldlägga öppen psykiatrin i Karlstad för det faktiskt.

Mina mediciner gör att jag inte kan sova längre, då de tydligen kan vara "uppvarvande". Självklart ska allting ha funkat mer eller mindre felfritt tills nu, när jag ska göra gymnasiearbetet. Förra veckan så sov jag sammanlagt ca 6 timmar på en hel vecka, igår sov jag 40 minuter och inatt hade jag turen där jag fick 5 timmars sömn. Jag har dessutom fått berättat för mig av en mäng människor att de märker på mig att jag är på väg uppåt och en bidragande faktor till att man går upp i mani är sömnbrist. 

Anledningen till jag lägger skulden på psykiatrin är självklar, då jag har ringt 4 gånger för att få hjälp. De ska ha ringt sen i onsdags för att jag ska få någonting att sova på, men ingenting har hänt. Första gången jag ringde så ville hon som svara inte prata med min läkare samma dag jag ringde för att de inte jobbade på samma våning och att om hon nu skulle råka stöta på min läkare så skulle hon meddela att jag hade ringt. Annars skulle hon ringa mig dagen efter, för då träffades de. Ringde hon?

Jag ringde igen dagen efter och då sa de att jag skulle få prata med min läkare samma dag och att hon ringer upp mig omgående. Ringde hon?

Jag ringde sedan på fredag i hopp om att jag skulle slippa vara vaken hela helgen och faktiskt få vila ut så att jag kan prestera något nu under den här tiden. Hon jag pratade med påstod att hon förstod allvaret i det här och lovade att min läkare skulle ringa så fort hon kunde för att skriva ut ett recept åt mig så att jag får hjälp att somna. Men.. Ringde hon?

Efter en sömnlös helg så fick jag nog. Det var liksom en hel vecka utan sömn och de verkar inte ta sina patienter på allvar överhuvudtaget! Så igår ringde jag, skällde ut som efter noter och berättade för hon som svarade att de förstör för mig i skolan och att det är deras fel som vägrar göra något. "Stjärnan" som svarade var hon jag pratade med första gången jag ringde. Tanten som inte ville gå upp en våning. Efter att jag hotat med att dra in högre makter så gick allting hur bra som helst! Så bra att jag till och med fick en tid idag. Det som stör mig mest av allt, är att hon kunde skriva till läkaren via datorn och boka in mig på det viset. Förstår ni hur störande? Jag har gått mer än en vecka utan att sova ordentligt och det enda hon egentligen behövde göra för att jag skulle få hjälp tidigare var att knappa in mig på en jävla dator! Dessutom berättade hon även för mig att min läkare inte varit närvarande förra veckan och kommer inte heller att vara det den här veckan. Jag menar, seriöst? Inte konstigt att människan har hört av sig om hon inte ens befinner sig på sin arbetsplats. Detta visste alltså personalen om hela tiden, men av någon konstig anledning valde att inte boka in mig hos en annan läkare eller ens berätta för mig att min läkare inte är tillgänglig för närvarande. Jag. Blir. Så. Trött.

Idag ska iallafall en läkare ringa mig, men det tror jag inte på förrän jag har ett recept utskrivet till mig. Förstår verkligen varför man inte vill gå dit för att få hjälp, för det får man ju inte. Jag blir ju bara sjuk av dom. 

Likes

Comments

År 1992 träffade du en kvinna som skulle förändra ditt liv, till något fantastiskt. Hon gav dig 3 barn till, 3 döttrar. Min storasyster, mig och min lillasyster. Bortsett från oss så hade du redan en helt underbar son, världens bästa bror.

Du levde ett liv med en familj som egentligen hade det ganska bra. Och som jag kommer ihåg det när jag var mindre så var du en väldigt bra pappa. Jag minns att jag skröt om hur mycket du tyckte om oss och att du aldrig skulle kunna låta något ont hända oss barn, så mycket att andra barn var till och med rädda för att du skulle göra något om de ens tittade på oss fel. Eller att du skaffade en till katt till mig och min storasyster, för att vi ville ha en till. Du skrattade mycket och jag såg liksom inte detta komma. För jag förstår inte vad som gjorde dig så olycklig och osäker där? Ditt ego och din mani ville bara ha mer. Helt plötsligt försvann du bara och så visade det sig att du gick bakom ryggen på min mamma, på hela vår familj. För att du "träffat en annan". Och så kom alla lögner om hur rädd du var att mamma skulle ta oss ifrån dig om du berättade att du låg med en annan tjej. Lögnerna eskalerade och till slut bröt du typ alla dina löften du någonsin har gett någon och nästan alla valde att bryta kontakten med dig.

Då förlorade du din fru. För att hon tröttande på att leva i en relation med någon som inte ser någon annan än sig själv. Du förlorade en människa som var villig att göra i stort sett allt för dig. Någon som kämpade för att få in pengar, mat på bordet, kläder till oss och som alltid såg till att allt var som det skulle.

Istället valde du att gå till en kvinna som sket i barnen, till och med sina egna, för att du skulle få det du pekade på. Där började du ta mindre ansvar, brydde dig mindre om oss och kunde till och med låta oss gå en helt dag utan att få mat, för att du var för lat för att laga den.

Du förlorade din son här ganska snabbt. För han var vuxen nog att se att det du gör mot andra inte var okej. Och att du sedan blir sur för att han vill umgås med oss idag tycker jag är ganska patetiskt. För han är faktiskt vår bror och min mammas "son".

Efter många bråk och diskussioner så förlorade du mig. Jag som inte bad mer om sanningen eller att du skulle sluta röka inne, för att folk på skolan gick på mig om det. Du gjorde att jag blev utsatt i ett utanförskap i skolan för att du skulle kunna förgifta allihopa med din rök, för att du var, åter igen, för lat för att gå ut. Folk härmade ljud efter brandlarm, sirener från brandbilar, min lärare var till och med gick på mig om att jag var tvungen att byta om, så att jag kunde vara i skolan för att jag luktade för mycket rök. Men det sket du i.

Jag kom ju faktiskt tillbaka. Fråga mig inte varför, för att jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning. Men allt eftersom att tiden gick och du fortsatte med dina lögner, din otrohet och ständiga behov av uppmärksamhet så förlorade du till och med hon som var besatt av dig.

Tråkigt nog så var hon allt för söndermanipulerad så hon kom tillbaka till dig efter en sommar. Och vet du? När du ringde för att säga att ni hade hittat tillbaka till varandra så brast jag ihop. Jag grät som ett barn, mitt ute på gatan. För jag visste var det innebar. Trots att jag och min storasyster pratade med dig flertal gånger om att vi inte tycker om henne, för att hon behandlar oss fel så valde du ändå att träffa henne, du lät henne komma in i vårt hem och låta henne tro att hon var en del av något som hon faktiskt inte var. Dels för att du hade satt sig själv i skiten och behövde ha mer pengar men även för att du visste att det skulle återgå till så det var förut. Hon skulle strunta i oss barn, sätta dig i fokus och du skulle kunna ha alla dina 18-tusen dejtingsidor och fakeprofiler så att du kunde träffa andra tjejer bakom ryggen på henne. Sen lovade du oss att du skulle säga upp kontakten med henne, när du märkte att vi inte alls gick ihop och då valde du att istället ljuga för oss och träffa henne bakom ryggen på oss.

Där tappade du mig, för sista gången. Då drog jag. För när jag ertappade dig i ännu en lögn så fick det faktiskt räcka för min del. För jag, precis som du, har också mina behov. Ett behov att kunna leva mitt liv, utan att ha dig som ett hinder.

Ungefär ett år senare försvann din yngsta dotter. För hon orkade verkligen inte vara kvar. Och jag förstår henne. För när du kunde låta henne gå 9 timmar utan mat, för att du skulle kunna köpte cigg och bensin så du kunde åka ut för att ligga med så många som möjligt. Då förstår jag att en 8 årig tjej tröttnar.

Till sist tappade du även kontakten med din äldsta dotter. Hon var villig att ge sig chans på chans men ändå så sumpade du det? Du sumpade allt.

Nu vet jag inte hur ditt liv ser ut, men jag har svårt att se att du har förändrat dig. Eftersom att du inte kunde ändra dig för oss, dina barn. Nu vet jag att du inte har något kvar i ditt liv som man kan värdera speciellt högt. Förutom ännu en kvinna som du har lyckats manipulera. Ännu ett liv som du kommer att förstöra, mer än du redan gjort.

Det tråkiga här är att alla minnen jag hade som liten tillsammans med dig har på ett sätt försvunnit. Jag har kvar ett fåtal. Men jag kommer inte ihåg att vi gjorde något som var helt ofantligt roligt, något galet eller att du lärde mig någonting. Sedan får man höra alla sina kompisar som berättar hur bra relation de har till sina pappor. Att de som små umgicks med sin pappa och han lärde de att cykla, spela fotboll, de fick åka ut på äventyr och massa sådana saker och jag kan inte låta bli att få lite ont i hjärtat. För det var så jag också ville ha det. Jag vill inte säga att du hellre satt vid datorn istället för att umgås med oss, eller att du överhuvudtaget inte visste vad vi skulle få i födelsedagspresent för att det var mamma som fixade allt. Jag ville också kunna berätta att min pappa lärde mig att simma, att han kunde göra grymma pannkakor eller hur mycket jag såg upp till honom. Men jag har fått hålla käft i det läget.

Jag fick istället berätta om den riktiga hjälten, mamma. Hon som lärde mig att cykla, hon som betalade så att att jag fick börja spela fotboll, hon som lärde mig laga mat och henne kunde jag berätta att jag såg upp till. Hon som lät oss leva våra liv precis så som vi ville, hemma hos henne utan dig involverad i våra liv. Och att du går runt och säger att mamma "tog oss ifrån dig" för att få empati av alla de du tänkt få något slags utbyte ifrån är helt galet. För jag vet, att innerst inne så vet du precis vad du gjort mot oss och att vi drog för att du klantade till det, inte för att mamma är pengakåt.

Men jag antar att det är det här som man ska hylla dig för. Idag på alla pappors dag, alla "döttrars manliga förebilder". men jag känner inte att jag har tillräckligt mycket att hylla dig för. Det enda jag skulle kunna hylla dig för är att du träffade min mamma och att du fick oss 4 barn. Dessutom att du fick 4 barn som vågade stå upp för sig själva och backa när det faktiskt blev fel. För precis som du själv sa hela tiden så skulle vi ju vara ärliga mot varandra och tänka på "familjehedern". Man skulle inte skämma ut sig, för det gjorde ju faktiskt att resten av familjen såg dum ut och det var i stort sett det värsta man kunde göra. Så det var också något vettigt du fick oss att göra. Du skämde ut oss, vi såg dumma ut och då gjorde vi något åt situationen. Vi drog.

Nu måste du ju ha allt i ditt liv som du ständigt verkar kämpa efter. Eller? Inga barn som är med dig, ännu en tjej som du förmodligen är otrogen mot och som en dag kommer inse det, precis som alla andra. Så ett tips, för din egna skull så ändra livsstil! För du kommer vara ensam annars, för ingen, då menar jag verkligen ingen, vill umgås med en bedragare.

Men det blir ju tyvärr så. Som man bäddar får man ligga, så grattis på farsdag pappa.

Likes

Comments

22 oktober är ta mig fan en av dom västra dagarna som finns. Man borde bara radera den från kalendern, hoppa över den, göra det olagligt att ens yttra sig om den dagen.
För min farmor togs ifrån mig då. Den absolut finaste människan bara försvann. Finns liksom inte mer. Och bara tanken på att jag inte får träffa dig, höra din röst igen eller bara kunna vara i din närhet gör att hjärtat går sönder. Det värker i varenda liten kroppsdel.

Du är och kommer alltid vara den bästa farmorn som någonsin kommer finnas. Nej, du är och kommer alltid vara den bästa människan som någonsin har funnits, punkt. Jag saknar dig, så mycket. När du åkte upp till himlen så tog du med dig något och livet känns så tomt nu.. trots att vi fick världens bästa farväl, trots att du kom ihåg oss och log mot oss så gör det ändå ont. Jag menar, det sista du sa var ”vi ses snart”. Hur svarar man på det, när jag var där för att säga hejdå? För vi sågs ju inte snart, vi har inte setts på fyra år nu..

Jag försöker dagligen hitta någon tröst i att du har det bra nu. Att du är frisk, inte har ont längre, att du har fått tillbaka minnet och dina ben. Jag vet att nu finns det absolut ingenting som kan stoppa dig till att göra allt det där du inte kunde göra mot slutet och det hjälper, ibland. Men bara jag hör dom första tonerna i låten som spelades på din begravning så spelar det ingen roll, för då faller världen samman igen. Då vill jag inget annat än att vara hos dig, med dig. Hjälpa dig att laga mat, lära mig om saker i din trädgård, sitta i ditt finrum och hålla andan för att jag var livrädd för att ha sönder något eller dricka den där otroligt äckliga svartvinbärssaften du alltid skulle bjuda på.

Nästa gång jag kommer förbi din grav och säger hej, så lovar jag att lägga en bukett med vitsippor där. Eller ja, en iallafall. Sen ska jag bara sitta där och tänka på dig, lite mer än jag brukar. Saknar dig och älskar dig lika mycket idag, som jag alltid har gjort. Hoppas fortfarande att du sover gott farmor. 💗

Likes

Comments

Vet ni vad jag suger på? Asså som jag verkligen är sämst på.

Förhållanden. Eller mer relationer överlag.

Extra dålig är jag nog på förhållanden faktiskt. Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig i en relation med någon annan. Jag kan inte riktigt lita på den jag är tillsammans med på grund av det förflutna. I stort sett har jag inte haft ett förhållande där otrohet inte har varit en del av vardagen, att en tredje part inte har varit inblandad eller där man liksom inte har varit ärligt mot varandra. Därav bråkar Bella och jag ganska mycket. För bara hon tar med mobilen in på toa så blir jag off och otrevlig, för innan så har det inneburit att skicka nakenbilder till andra, svara på sms från andra flickvänner/pojkvänner, kolla dejtingsidor osv. Inte för att Bella gör det, jag vet att hon aldrig skulle det, men det liksom sitter så hårt i själen.

Dessutom så har inte alla relationer runt omkring varit så bra heller. Vilket har också har påverkat hur jag ser på förhållanden och relationer. Det är liksom samma sak där. Otrohet, lögner och skitsnack.


Men trots att jag ibland får psykbryt så finns ändå Bella där. Hon bara tar emot all skit jag kastar på henne, för att jag får flashbacks. Jag menar, sist vi bråkade försökte jag göra slut med henne, fast allt i hela kroppen inte ville annat än att ha henne här. Men psyket sa att hon var otrogen, en lögnare och inte ville annat än att leka med mina känslor. Vissa dagar kan jag be henne dra åt helvete, skriva onödiga saker för att trigga igång henne sen stänga av mobilen eller använda saker emot henne som hon har berättat till mig i förtroende. Dock har hon lärt sig att inte ta åt sig, för att det är ångesten som förstör och att hela huvudet bara är fullt i hjärnspöken. Men oavsett det så ger det ju inte mig rätten att göra så. För fatta att göra allt för något, gå igenom eld och vatten för att få en människa att må bra och allt man får höra är att man är en jävla idiot och att man inte gör annat än att förstör?


Men Bella, jag vill att du ska veta att du hjälper mig att ta mig igenom alla dagar, tuffa som lätta. Och att när ångesten är som värst så får du mig lugn. Du får mig att försöka se det bra i det dåliga, trots att jag kanske inte alltid vill. Jag hade aldrig klarat mig såhär långt om det inte vore för dig och allt stöd jag får utav dig. Du bär mig alltid när jag inte orkar mer, du tar alltid alla mina problem på dina axlar för att jag ska kunna le, iallafall en gång på en hel dag. Jag har aldrig varit med om att någon har kämpat så mycket för mig så som du gör och det betyder mer än världen för mig. Och jag hoppas att du vet att jag inte menar allt det jag säger till dig när jag mår dåligt. Jag vill ha dig i mitt liv, alltid. Du är bra. Nej, du är världsbäst. Det finns ingen som du och jag fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna dig i mitt liv. Alla sa alltid att livet vänder och blir bättre och du är min vändning. Du fick livet att bli bättre, på riktigt. Och jag kämpar dagligen för att vara en så bra flickvän för dig som möjligt, för du förtjänar inget annat än det bästa i hela världen. En dag, när mitt psyke är i mer balans så lovar jag att visa dig allt det där som du har visat mig. Jag ska visa dig samma stadium av kärlek som jag får av dig om inte mer, jag ska få din värld att lysa lika mycket som min om inte mer! Jag tänker alltid kämpa för dig, för oss. Du är min superhjälte, min livs kärlek och jag vore bara dum i huvudet om jag slängde iväg det bäst som någonsin har hänt mig.


Jag vet att jag har blivit mer eller mindre ett heltids jobb för dig och det är jag ledsen för. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär och det vet jag att du vet innerst inne. Och precis som du har sagt till mig alla gånger jag har velat göra slut med dig för att du är för bra för mig, så vet du att jag hade gjort samma sak för dig, och det hade jag! Alla dagar i veckan. Utan att tveka en sekund. För att jag älskar dig, med varenda cell i hela min kropp.

Likes

Comments

Dag 4 på medicinerna idag och kroppen börjar väl vänja sig att få in alla olika ämnen som kroppen kanske inte är van med. Bieffekter har jag ju fått också, men det ingår väll tror jag. Jag är torr i munnen konstant, sover halvtaskigt, är hungrig hela tiden men klara inte riktigt av stora portioner och så mår jag illa. Hela tiden. Äter jag, mår jag illa. sitter jag mår jag illa, skrattar jag mår jag illa osv. Det suger! Dessutom så är jag mer irriterad än vad jag brukar va, speciellt när medicinen börjar avta. Tänder till på allt. Jag menar, i lördags skrek jag på några barn som faktiskt inte hade gjort något än att titta på mig.


Sen tror jag också att ångesten påverkar det ganska mycket. Natten till måndag var nog det värsta på länge. Jag startade ett världskrig med Bella, grät, hade svårt att få luft och kunde inte somna. Så klockan 4 gick jag in till syrran för jag kände att vara själv var inte så optimalt just då. Men när jag la mig hos henne så försvann ångesten ganska fort faktiskt. Jag låg hos henne i kanske 20 minuter innan jag gick och la mig igen och till slut kunde somna. Annars ligger ångesten mest bara och stör just nu. Med jämna mellanrum får jag hjärtklappningar, svårt att andas, ett tryck över bröstet och svettningar men sen bara slutar dom och såna kan jag få upp till 10 gånger om dagen på en dålig dag.


En stor del av ångesten just nu är faktiskt skolan. Jag klarar inte riktigt av stora folkmassor, koncentrationen är inte alls med och det är så galet mycket att ha koll på och så fort jag känner att jag tappar kontrollen så får jag ångest och just nu har jag ingen kontroll alls. Så jag känner att jag borde vara hemma den här veckan så att jag faktiskt får ta det lugnt och andas så att kroppen är mer förberedd för nästa vecka. Jag missar inte så farligt mycket, då jag är ledig på fredag och jobbar med det vi ska hemifrån och det känns så mycket bättre att få sitta hemma i sin egna värld än att vara i ett klassrum på 20+ pers. Dessutom har jag kontakt med vissa lärare då och då så jag får den hjäpen jag behöver. Jag behöver liksom den här pausen eftersom att det är så mycket som flyger runt i huvudet just nu så som mediciner, upptrappningar osv.

Likes

Comments