Uppdatering v.17

Kära dagbok. Var börjar man? Vilken vecka är jag i nu? Veckorna bara flyger förbi och jag fortsätter vara sjuk. Dag ut. Dag in. Vissa dagar är bättre. Vissa är sämre. Tror jag är i vecka 17,5 nu. Men kan lika gärna vara 18,5. Känns inte som det gör någon skillnad.

Symptom? Ja det är ju det vanliga. Yrsel, overklighetskänsla, darrningar, trötthet, klump i halsen, andfåddhet vid noll ansträngning, extrema sömnproblem och nu har jag ju fått det där obehagliga i bröstet. Precis där bröstet börjar mer mot höger sida värker det. Rätt ofta. Och under högra bröstet ibland. Finns ingen logik i det men det är obehagligt.

Vad gör vården? Jag har äntligen hittat mig en bra läkare som vill kolla igenom mig ordentligt. Mitt undertryck är åt helvete. Jag ligger kring 90-100 där och man ska ligga kring 80. Så det är en pågående process om att få börja äta blodtrycksmedicin. Sen ska jag även få göra ultraljud av hjärtat och lungröntgen. Så jag är nu sjukskriven till september nån gång med förhoppning att jag ska få göra detta.

Vad händer då? Jo jag får ett samtal av försäkringskassan som sänker min ersättning. För att jag då löst sa att jag hade tänkt vara föräldrarledig tills min son börjar skolan. Och då ser dom sin chans och kväva mig mer och baserar då inkomsten jag får av dom på a-kassa istället för föräldrarpenning. Vilket i mitt fall blir mycket mycket mindre. Gamla goda försäkringskassan. Man kan verkligen räkna med att dom ska försöka sparka på dom som ligger.

Så förutom att jag är sjuk och ingen vet vad fan som är fel på en så ska det sättas en press på mig att bli frisk, fast jag inte kan göra ett skit för att påverka det. Läkarna kan inte ens ge mig medicin eller rekommendera någon slags rehab plan när dom inte har den blekaste aning om hur man behandlar detta.

Och vår ekonomi är i botten. Vi ligger back så många tusen att jag vill inte ens veta hur mycket det är. Och ska få ÄNNU MINDRE. Och ni som läser som inte har barn - uttala er inte för ni vet inte hur det är. Jag skulle gladeligen leva på nudlar en hel månad, men det kan man inte göra med två barn. Förutom det så växer dom som ogräs och behöver kläder och saker till skolstart.

Jag fullkomligt hatar Sveriges regeringen som lät viruset härja fritt och inte gjorde en lockdown som hela världen gjorde annars. Och jag hatar försäkringskassan som gör allt för att man ska ha så dåligt som det bara går. ”Skyll dig själv om du är sjuk.”

Jag kan ta mig fan inte ens gråta för då snurrar huvudet som jag håller på att svimma och jag blir tio ggr sämre.

Vet ni kära läsare, jag har t.o.m. gjort en sk ”bucket-list”. På alla saker jag ska göra när jag blir frisk. Så illa är det faktiskt. Det är allt från banala saker såsom sminka mig (vilket jag inte orkar nu) till att kunna springa en halv mil typ.

Men veckorna går. Och här sitter jag. Fattigare än fattigast och sjukare än jag någonsin varit. 5 månader senare och jag börjar ge upp hoppet. Ska livet verkligen sluta vid 37 års ålder?


Gillar

Kommentarer