Att vara gammal

Det finns ju ett talesätt om att ju äldre man blir desto visare blir man. Folk brukar i regel skratta åt det och säga att jojo. För många blir ju istället mer inskränkta och vill hålla kvar i gamla mönster. Dock måste jag säga, att det stämmer nog bättre än man tror. I alla fall för mig.

Livserfarenhet är inget man kan köpa eller plugga sig till, det kommer med åldern. Ju mer saker man är med om, positiva och negativa, och ju mer människor man träffar, underbara och fruktansvärda, desto mer lär man sig och desto visare blir man.

För min del har jag märkt av det mest på hur jag ser på människor. Hur jag har kommit på mig själv att sitta och analysera människor beteende, ord och kroppsspråk. Hur jag märker saker som jag aldrig någonsin märkt förut. Hur banalt och oviktigt en massa saker har blivit, som jag förut skulle ha tyckt ha varit hela världen. Hur inskränkt vissa människors verklighet är.

Jag har aldrig någonsin varit en sk "ja-sägare" men numera har jag även lärt mig att inte ändra mig för någon annans skull. Jag kanske inte startar stora diskussioner om saker som jag tycker olika om jämfört med andra, men jag är då inte heller rädd att säga min åsikt om jag blir tillfrågad. Och har jag inget att säga, så säger jag helt enkelt ingenting.

Jag bryr mig överhuvudtaget inte vad folk tycker om min klädsel eller utseende. Jag kan springa på stan i pyjamasbyxor och oborstat hår lika gärna som i högklackat och partysmink. Det betyder liksom ingenting. Det är så oviktigt så det finns inte! Vad spelar det för roll om hundra år?

Kanske är det inte bara åldern som gör det. För första gången på gud vet när så har jag faktiskt börjat tycka om mig själv igen. Jag fick för några dagar sen en massa obefogad kritik av någon jag kände som barn och förr i tiden skulle jag blivit ledsen för det, men inte nu. För det första känner hon mig inte idag, så hon har ingen aning om vem jag är, men sen så kände jag att det hon sa verkligen inte stämde. För första gången någonsin tog jag inte åt mig ett dugg och skulle aldrig komma på tanken att ändra den jag är när jag äntligen kommit såhär långt.

Vad spelar det då för roll om människor inte gillar en så länge man gillar sig själv? Jag fick även frågan för ett tag sen om jag var villig att jobba på en relation och för att behöva göra det så skulle jag behöva ändra på mig. Mitt svar var blankt nej. Aldrig någonsin kommer jag att ändra på mig igen för någon annans skull. Varken kvinna eller man. Så länge jag känner denna känsla, som jag aldrig tidigare känt, kommer jag hålla kvar i den.

Såklart har ju livet lärt mig också att jag är långt ifrån perfekt. Jag har många egenskaper människor kan tycka är jobbiga eller rent störande. Mina starka åsikter retar alltid folk. Men i slutändan är det ingen annan som behöver vara i närheten av mig själv förutom jag. Duger jag inte behöver ni varken prata med mig, umgås med mig eller läsa min blogg. Det är jag som ska leva med mig själv, inte ni.

Och vad spelar allt egentligen för roll om hundra år? Om man sa rätt saker? Ägde rätt handväska? Skrattade vid rätt tillfälle? Fixade sitt utseende två timmar på morgon? Spelade Bingolotto varje söndag? Ägde en villa, volvo och vovve? Vad spelar det för roll?

I slutändan är du ensam med dig själv. Det är bara du som kan höra dina egna tankar. Det är du som lever ensam, du som dör ensam, alla andra är bara statister på din scen. Och livet är kort.

Jag önskar någon sagt det till mig som ung. Oavsett vem du är. Oavsett hur du mår. Oavsett vad som pågår. Oavsett hur ditt liv ser ut. Det blir bättre. Jag lovar. Kanske inget ändras. Kanske allt ändras. Kanske saknar du saker liksom även jag gör. Men det blir bättre. Du blir bättre. Även om inget annat blir det. Du blir äldre och tiden läker. Oavsett.


Gillar

Kommentarer