Många är in och kollar här ser jag. Som jag tidigare nämnt har jag extremt svårt att skriva så det kommer inte att komma så mycket mer uppdateringar än det gör.

Hur är måendet då? För jävligt minst sagt. I somras fick jag ta över min sambos pulsklocka och trots stress, sjukhusbesök, feber och magsjuka har min puls varit relativ stabil. Tills nu då. Den senaste månaden har den flaggat inte mindre än 4 ggr att jag har en puls över 100 när jag är stillasittande. Behöver jag säga att det inte är bra?

Det är för oroväckande och läskigt. Min vilopuls som i regel ligger på ca 60 har även den legat högre. Jag har nog aldrig haft mindre än 75 och ofta legat på 80-90 om kvällarna.

Men är det konstigt? Nej. Här är jag sjuk men ska ändå ha hela pressen på mig som kommer med att vara sjuk. Inga pengar. Konstanta bråk med försäkringskassan. Jobbsök. Alla rehabprocesser som inte hjälper nåt alls hittills. Sen allt det andra som det innebär när man är småbarnsförälder. Det ska jag alltså klara av, fast jag är sjuk. Och såklart; ingen hjälp.

Ingen är intresserad av att hjälpa eller avlasta. Allt annat är viktigare än det; iaf om man frågar min egen sk familj. Oj vad många ggr jag har försökt att få hjälp. Men det går ju aldrig för sig trots att dom går hemma hela dagarna. Det är för kallt för att komma, det är för dåligt före att köra dom ska skotta, dom känner sig lite förkylda - ja gud. Listan kan göras lång. Man tänker ju i allafall att familjen ska finnas där när man behöver dom som mest, men så är det ju inte och ärligt talat är jag inte förvånad för dom har ju aldrig någonsin funnits där för mig. Varför skulle dom vara där nu bara för att jag har varit sjuk ett år?

Nä istället blir man påhoppad och som vanligt får man ta deras skit. Alltid. Såhär har det varit sen jag fick barn. Så många diskussioner som fullständigt sugit musten ur mig när jag försökt få hjälp. Hjälp för att jag inte skulle hamna där jag är idag. Men alltid fått kalla handen. Och en syster som skrivit och ringt och sagt dom sjukaste sakerna tills jag till slut blockade bort henne för gott.

Det är klart man tänker på hur man skulle ha kunnat förhindra det här. Att det blev såhär. Och jag brukar ju i regel skuldbelägga mig själv. Ja det är ju något jag lärt mig genom livet när min familj alltid skuldbelagt mig och fortsätter göra det även nu. Men att jag är där jag är idag är inte mitt fel. Jag har varit i en totalt ohållbar livssituation av många skäl. Och gjort det allra bästa jag kunnat för att leva och hantera den. Det är bara det att situationen är ohanterbar. Så jag har inte haft en chans.

Såklart är det mycket som gjort att det blivit såhär. Min sambos beteende givetvis. Mitt tidigare jobb var en stor bidragande faktor också. Men alla dessa samtal och påhopp och diskussioner som jag fått stå ut med från min familj har varit en större bidragande orsak än jag trodde från början. Herregud vad den tagit musten ur mig. Och det slutar aldrig. För dom är ofelbara och allt är mitt fel. Alltid. Så har det alltid varit. Sen pratar dom skit om mig med alla som vill lyssna. Det finns som inga ord för det. Blod är verkligen inte tjockare än vatten. Det är bara mer sårande.

Idag klockar vi in på 10 månader. Och inget är förändrat. Jag mår inte ett dugg bättre. Ingen kan såklart offra sig och hjälpa till och gud nåde att någon skulle göra något fint för mig eller ens låtsas bry sig.

Det är tungt. Livet är tungt.

Det enda jag faktiskt är kapabel till numera är att se tv. Det innebär dock inte att det är oproblematiskt. Pga mina koncentrationssvårigheter så är det lätt att jag bara försvinner och inser att jag suttit och sett en halvtimme av nåt och jag har inte den blekaste aning om vad som har hänt. Men det går iaf. Och ibland kan jag tom hänga med ett helt avsnitt.

Dock så är min något morbida smak för filmer och serier en aning uppluckrad pga coviden och den dödsångest den medförde. Så det är lite light varianter av min annars makabra skräck och splatter smak för tillfället.

Jag unnade mig faktiskt Netflix den billigaste varianten när vi inte betalar för tvn i vanliga fall. (Vi har bara en gratis testversion från sambons jobb) Min ursprungliga plan var att nöta igenom Star Trek men fråga mig inte varför men dom är tyvärr alltför svåra för mig och jag försvinner någon annanstans inom 5 min. Däremot har jag hittat andra guldkorn.

”You” är utan tvekan en av de bästa serier jag sett. För alla oss som älskade serien Dexter är denna verkligen en likvärdig serie att se. Jag älskar att den är uppbyggd så att man hör huvudpersonens tankar och även mörkret över hela karaktären. Helt klart en serie värt att försöka se även om man får spola tillbaka rätt många ggr för att se om det man missat när koncentrationsförmågan sviktar!