I tidernas begynnelse när jag var ung så föddes min kärlek till In flames. Detta var alltså på den tiden dom fortfarande var bra och inte hade sålt sin själ och musik till den stora massan för att få sälja mer skivor. Och Anders Friden fortfarande hade kvar sin röst.

Jag avgudade dom fullständigt. Speciellt deras första plattor vilket inte var så konstigt nu när man kikar i backspegeln eftersom det ju faktiskt allas våran egen Dark Tranquility sångare Mikael Stanne som sjöng på deras allra första skiva Lunar Strain. Vilket är ett mästerverk i sig, om ni nu inte har hört den; sätt igång den.

Något mer som jag gillade med de första plattorna var inslagen av folkmusik som dom tog med i sina låtar. Du hittar det i låtarna Stargorsaken och Hårgalåten på Lunarstrain men även i senare skivor. Sen så hade dom ju även underbart vackra enbart instrumentala låtar på sina album såsom The Jesters Dance och Dialouge with the Stars. Ja jag älskade verkligen dom gamla In Flames och jag tror jag sett dom live 3-4 ggr. Whoracle var och är än idag deras bästa platta enligt mig.

Men sen hände som sagt något och helt plötsligt var dom helt plötsligt mer rock än metal och spelades flitigt på radion. För mig var det stopp när The Soundtrack to your escape släpptes. Jag orkade inte med deras nya sound och gav upp dom.

Därför var det en glädjande nyhet när Stanne i år tillkännagav att han nu skulle börja spela i ett nytt band, ett sidoprojekt; The Halo Effect. Jag tänker inte påstå att jag kastade mig över länken till nya låten när jag läste att resten av gänget var ett gäng avhoppare från In Flames. Var det verkligen något att ha då eller skulle det bara bli fler radiodänger att sucka över?

Bandet består då av Stanne på sång, Niclas Engelin på gitarr, Jesper Strömblad gitarr (slutade i In Flames 2010), Peter Iwers bas (In Flames till 2016) och till sist Daniel Svensson på trummor. (In Flames 2015).

Radiodänga eller inte; ja det återstår att se. Men The Halo Project är bra. Dom är riktigt bra. För alla er som saknar gamla In Flames. För alla er som älskar Mikael Stannes röst. För alla er som älskar metal och Göteborgssoundet. Här får ni allt.

Hittills har dom fått ut fyra låtar på Spotify och min personliga favorit är Days of the lost;

Morsdag igen. Och besvikelsen är återigen ett faktum.

Jag ligger alltid extra länge i sängen. Tror alltid i min enfald att det ska komma någon slags uppvaktning. Det gjorde det ju faktiskt förr i tiden. Sambon klev upp med ungarna. Jag försöker lyssna. Men jag hör inget. Kanske tog dom sig iväg till affären iaf. Coop som ligger 300 meter bort. Och köpte en blombukett.

Jag kliver upp. Öppnar dörren och hör snarkningarna. 9.30 är klockan. Jag går på toa. Går in i rummet. Barnen ligger och ser tv. Säger inget utom godmorgon. För hur ska dom veta att det är morsdag om ingen säger det till dom?

Jag väcker min sambo som kliver upp från soffan. Nog vet han att han gjort bort sig. Och säger lite sådär; ”Idag är det mammis dag”. Ingen av barnen reagerar. Varför skulle dom? Morsdag har ju fasats ut här. Det finns ingen planering. Inga presenter. Ingenting. Morsdag är inget man ska göra något på.

Han ser på mig att jag är ledsen. Och säger nåt spydigt typ; ”Vad är det med dig då? Är du sur?” Jag svarar nåt i stil med: ”Nej men jag är ju inte glad”. Och min röst håller inte för att jag är så ledsen. ”Jaha, det är en SÅN dag” säger han spydigt och går från rummet.

Vad han överhuvudtaget menar med det är ju oklart när jag väldigt sällan är ledsen. Eller åtminstone visar det inför barnen. Men ni kanske förstår? Sen är det som en vanlig morgon. Jag och barnen sitter i tv-rummet och äter frukost medan han står i köket och äter frukost med mobilen och alla dessa gruppchattar. Bara där ser man ju något allvarligt fel. Vem spenderar hellre morgonen med sin mobil än familjen? Men det är ju en helt annan historia igen.

Sen kommer han in igen och säger på engelska: I don’t understand why you are so pisset. Etc etc” Jag säger bara åt han att sluta inför barnen.

Men ja. Jag har i flera veckor påmint han. För det är ju inte så att barnen på något sätt kan ta tag i det själva. Dom är 3 år och 8 år så dom vet ju knappt vilken veckodag det är. Senast i fredags. Men tyvärr finns det inget intresse alls. Det är väldigt viktigt däremot att han firas fast han är så noga att säga att han inte ”bryr sig” om det men förra farsdag var första gången någonsin jag bara sket i det. Det var i efterskuggan av allt som hände då. (Och ni som tror ni vet; ni vet enbart ett sandkorn av en öken.) Och då var det minsann inte glada miner. Han är också alltid väldigt noga att berätta vad en av hans vänner får av sin tjej. Det brukar vara rena fantasigåvor som kostar flera tusen. Men då har dom ju faktiskt råd med det också när dom har det väldigt bra ställt.

Poängen är väl att han är så van att jag gör fina saker för honom. Så van att han bara tar det för givet och blir sur när jag inte gör det. Tex så blev han ju av med sin cykel i somras efter att ha lämnat den olåst i fyllan en kväll. Cykeln som jag då hittade på en rea och han ”fick” köpa för alla pengar vi skulle ha lagt på semestern egentligen. Puts väck. Sen så är en av mina bekanta så snäll att han ger bort en cykel till han för att han tycker synd om oss när vi behöver en cykel för att få vardagen att gå ihop; cykla till jobb och skola osv. Sen bara för några veckor sen så blir den cykeln stulen, för att håll i er; han har lämnat den olåst IGEN. Han är helt obekymrad om problemet medan jag sitter och söker cyklar åt honom. Hittar en igen och lånar ut pengar åt honom så han ska kunna köpa den! Är han glad? Nej? Tacksam? Nej. Han ser det som en ren självklarhet. Jag skulle kunna sitta här och berätta miljoner av sådana historier men vi slutar där. Ni förstår poängen.

Så vad hade jag önskat av denna dag? Vad har jag för ”orimliga krav” som sambon så ofta säger. Att få bli väckt. Kanske få frukost på sängen. Att få en blombukett och kanske något hemmagjort från barnen. Jag har tex tjatat om att få ett kopp-underlägg gjort av pärlor i flera år nu. Något jag och sonen satt uppe och gjorde inför hans farsdag för nåt år sen. Något som går att göra utan problem och är helt gratis. Eller ett armband där det står något gulligt. Även där skulle det bara krävas lite tid eftersom vi har allt hemma. Men det är inget sonen (och absolut inte dottern) skulle få för sig att göra själv. Utan dom behöver ju lite hjälp såklart. Och att någon kanske berättar att på söndag är det morsdag. Nu ska vi fixa något fint.

Sen drömmen är väl kanske att få något litet som faktiskt kostar. Något som jag själv inte har råd att unna mig. Tex en ny Dark Tranquility mys T-shirt när min är söndertrasad efter alla tvättningar. Kanske en Body butter från Body shop när mina tog slut för ett halvår sen. Kanske en tidningsprenumeration eller en månad med readly. Kanske den där serien som jag samlat på i flera år som inte finns på några streamings tjänster. Nej, det är verkligen ingen brist på saker jag vill ha. Dom enda gränserna är ekonomin. Och hade min sambo helt plötsligt fått alzheimers så har jag då skickat hur mycket som helst via messenger genom tiderna som jag vill ha.

Sen morsdag i all ära och efter att ha brottats med mig själv hela denna sjukdoms period så har jag kommit fram till att jag ÄR en bra mamma. Även fast jag inte har den energi som jag borde och inte ens kan göra hälften av vad jag vill med barnen så lägger jag all min energi som jag faktiskt har på dom. Och alla mina pengar. Men framförallt ger jag dom det absolut viktigaste som finns; trygghet. Det är jag som ser till att dom har nya kläder och allt övrigt materiellt dom behöver; och lite till. Det är jag som har koll på lovdagarna och semester osv. Träningar och insamlingar och skolan och dagis. Det är jag som sitter med läxor och har koll på vad som ska med i skolväskan och dagisväskan. Det är jag som läser böcker och ser filmer med dom. Det är t.o.m. jag som får iväg sambon tills hans vänner och hälsa på så dom får träffa kompisar; det är inget han själv tar initiativ till. Jag skulle utan tvekan säga att det är jag som känner mina barn allra bäst. Såklart är det inte guld och gröna skogar jämnt. Såklart är jag irriterad ibland och orken tryter. Jag är ju bara människa. Men min första och sista prio är mina barn. Vilket jag rent fått tillsägelse för när jag behöver börja prioritera mig själv mer för bättre hälsa. För i slutändan mår ju barnen bättre om jag mår bättre. Men ofta känner jag att jag drar lasset ensam och då kan man inte backa hur mycket man än försöker. Sen är det jag som får strida för barnen jämnt. Oavsett om det är med dåliga vänner, dagis eller sjukvård. Så är det alltid jag som får ryta till, säga ifrån, ta striden. Det är hemskt dränerande.

Men i slutändan. Ja, jag är en bra mamma. Den bästa jag kan vara. Så ja, jag tycker denna dag är värd att firas. Jag tycker att JAG är värd att firas. Jag tycker inte att jag ska behöva tjata om det. Bli hånad för min besvikelse när det inte sker. Utan bara firas. Få en blomjävel på morgonen. Kanske en teckning eller något barnen gjort och kanske nåt jag villhöver när jag avprioriterar mig själv resten av tiden under året. Jag tycker inte det är för mycket begärt. Och jag tycker jag har rätt att vara besviken.

(Dom flesta som läser förstår ju poängen med det. Men då finns det vissa som inte gör det… så jag lägger till en Edit på inlägget här att några timmar senare fick jag en blombukett. Så det var ju jätteroligt för barnen att faktiskt få ge något. Även om det nu bara blev påtvingat tyvärr 🙄 Ja ni normala förstår ju poängen med inlägget iaf.)

Att leva men inte leva. Ofta känns livet så. Ums:en har såklart sin del i det hela men även annat. Avsaknaden av egentid. Avsaknaden av barnvakt. Avsaknaden att någon gud förbjude skulle göra något fint för mig, istället för att jag hela tiden förväntas göra fina saker för andra. Istället passerar livet och jag sitter här i soffan och väntar på att dö. Ja så känns det ibland.

Igår var Betnér i Boden. En show 30 min härifrån. Som kanske räckte ja vadå, två timmar? Så dvs 3 timmar hemifrån. Att göra något roligt. Något som man skulle skratta av. Gick det? Nej såklart inte. Ingen kan ta barnen den hissnande längden av tre timmar; speciellt inte på kvällarna. Och hade någon gjort det hade det varit jag som skulle behövt ordna det. Ordnat barnvakt. Ordnat biljetter. Bensinpengar. Ja allting.

Sen var det återigen ett event i Luleå i helgen. Ett mordmysterium som man då via mobilen ska lösa. Jag älskar deckare. Jag älskar mysterium. Jag har länge velat gå på det. Men återigen. Vem ska ta barnen? Vem ska köpa biljetter? Jo jag. Alltid jag.

Eller tänk tanken att bara gå ut någonstans. Ta en drink eller fem. Vara med på nåt quiz. I helgen var det Lord of the rings tror jag. Så kul. Så avslappnade.

Men det absolut värsta. Nästa vecka. Den 24:e om jag inte missminner mig. Spelar mitt favoritband genom tiderna; Dark Tranquility i Uleåborg Finland. Bara tre timmar härifrån. Något jag vetat ett tag nu. Något jag pratat om ett tag nu. För jag vill fara. Jag skulle vilja säga att det är få saker som jag vill lika mycket. Så många år som jag väntat på att få se dom. Men alltid har dom befunnit sig 100 mil bort. Men nu. Nu borde det inte vara nån omöjlighet att se dom. Tre timmar bort. Men dom kunde lika gärna ha befunnit sig på andra sidan jordklotet. För ingen kan ta barnen någonsin. Så det hade inte spelat någon roll om jag fixat biljetter och kört både fram och tillbaka själv. Fast det hade nog ändå min ums satt stopp för.

Jag önskar så att jag hade haft någon i mitt liv som genuint brydde sig. Som gjorde fina saker för mig. Som plötsligt hade kommit med två biljetter, fixat barnvakt och sagt; ”sätt dig i bilen för nu ska vi iväg och uppfylla en av dina drömmar i livet.”
Och sen skulle vi bara susa iväg och äntligen fick jag göra något jag drömt om i åratal. Kanske t.o.m. stanna över. En hotellnatt så man äntligen bara fick sova ut utan att vakna till stress och press och bråkande barn. Eller smyga och vara tyst under natten när dottern sover i samma rum som oss. Eller bara gå ner och äta en frukost utan att någon kastar mat på en eller att man får beivra bråk. Bara ha tystnad och lugn och ro. Bara få vara JAG. Inte mamma och inte sjuk.

Men vad är väl en bal på slottet när man kan sitta hemma själv och stirra in i dumburken…